Charlotte Wiberg: Bryr sig svenska konstskribenter (inte) om antijudisk ikonografi?

SKMA Nyhetsbrev oktober 2022

Den stora konstutställningen documenta i tyska Kassel skakades i år av en skandal som rörde antisemitiska motiv i ett av verken. Det utlöste en livlig debatt, men med få undantag verkar svenska konstskribenter varken vara intresserade eller skakade. Frågan har trixats bort och relativiserats, skriver Charlotte Wiberg.

Statustyngda megautställningen documenta i Kassel, som endast hålls vart femte år, har i år skakas av en antisemitismskandal. Men med undantag för Sinziana Ravini i Göteborgs-Posten (27/6) och Aftonbladet (21/7) verkar svenska skribenter antingen inte särskilt skakade eller ens intresserade. Ulrika Stahre i Aftonbladet skrev 21/6: “I år har utställningen på förhand och osedd blivit anklagad för antisemitism (den palestinska närvaron har tolkats som israelfientlig)”. Ett lagom obehagligt sätt att trixa bort frågan som naturligtvis inte helt stämmer med verkligheten.

Stahre spelade på den reflex inom vänstern som säger att anklagelser om antisemitism alltid egentligen handlar om pro-israelisk chauvinism, och i grund och botten om hat mot palestinier. På det sättet behövs de aldrig tas på allvar. Men dagen innan, den 20/6, fylldes tysk press av skandalreportage. Ett grovt antisemitiskt verk hade avtäckts på documenta. Nej, det var inte palestinskt. Det var indonesiskt. Sinziana Ravini har i sina två artiklar givit en bättre beskrivning och förklaring av både förspel, skandal och efterspel.

Det indonesiska konstnärskollektiv Ruangrupa som fått ansvaret att utforma årets utställning ansåg till att börja med att problemet bara uppstod i den tyska kontexten; onekligen ett intressant ställningstagande då det såväl i Indonesien som grannlandet Malaysia sedan sent nittonhundratal utvecklats ett visst problem med antisemitism trots minimal närvaro av judar. Tidigare malaysiska presidenten Mahathir Mohamad har varit en extrem företrädare för detta.

Relativisering

DN-skribenten Dan Jönsson verkar dock hålla med om att problemet är tyskt eller i alla fall något som utifrån en västerländsk kontext pådyvlats det skandalösa verket. Han ser “beskyllningar för antisemitism” som ett exempel på hur agendan kapas när de folkliga konstnärskollektiv från vitt skilda länder som utgör beståndsdelarna i den stora utställningen flyttas från sina respektive platser i periferin till konstvärldens centrum (DN 25/6). Ser Jönsson ens något problem med antisemitism i sig? Nej, det verkar inte så. I en uppföljande artikel (DN 19/7), där han felaktigt reducerar problemet till en detalj, menar Jönsson att vi måste “våga titta på den utmanande konsten”:

Redan under invigningshelgen för en månad sedan uppmärksammades en detalj i en stor målning av det indonesiska konstnärskollektivet Taring Padi som med visst fog, dock inte självklart enligt min mening, kunde tolkas i antisemitisk riktning. […]

(Reaktionen kan) (d)els förstås i en tysk historisk kontext där antisemitismspöket är närmast en del av den nationella självbilden.

Samtidigt: en världskonstutställning värd namnet kan knappast utgå från att alla deltagare till fullo delar tyska, eller europeiska, eller ens västerländska politiska instinkter. Årets Documenta har marknadsförts just som den första någonsin att se på konstvärlden från ”det globala syd”. Det märks på många sätt. […]

I Indien säljs ”Mein Kampf” i järnvägskioskerna; Hitler sågs där som en allierad i kampen mot den brittiska kolonialismen och görs så än i dag av många hindunationalister. Det kan man anse obehagligt och obegripligt men det har sina historiska skäl… […]

Den omstridda detaljen, som visar en person med ortodoxa korkskruvslockar iförd en hjälm med SS-emblem, är som kritik av den israeliska bosättarpolitiken minst sagt grov och provokativ. Men är den verkligen antisemitisk? Tål vi verkligen inte att se den?

Jag vill helst hoppas att vi gör det.

Och jag tror att om det nu är världskonst vi vill ha får vi nog räkna med att då och då ställas inför både svårbegripliga och obehagliga ting. Det kan rentav vara precis det vi behöver konsten till.

Jönsson lyckas reducera hela frågan på märkligt relativistiskt vis till att handla om vad som är pk i Tyskland och västvärlden. Tänker han likadant om rasism i stort? Att det inte är ett problem i sig utan bara handlar om vad som anses ok på en viss plats och under en viss tid? Ja, i så fall var antisemitismen i Tredje riket okej; där var den verkligen pk.

Hans ord om “antisemitismspöket” bemöts syrligt av Svante Weyler (DN 21/7). Som ”en påminnelse om vad ‘spöket’ står för” hänvisar Weyler till ökningen av antisemitiska hatbrott i Tyskland. 2021 begicks 3 028 hatbrott med antijudiska motiv. Det finns fyra döda bland offren.

”Tysk dimension”

Som ytterligare ett svar på Jönsson kan Thomas E. Schmidt i Die Zeit citeras:

Antisemitismen, oavsett om det handlar om den rasistiska tyska högervarianten eller om den postkolonialt vänsterinriktade som fokuserar på Israel, är och förblir anstötlig. Det tyska samhället har gjort klart att den inte heller blir acceptabel med hjälp av konst och sofistikerade eller osofistikerade teoretiska resonemang. Ingen har rätt till en liten bit judehat: det är och förblir hat och en vilja att förinta. Att hålla fast vid detta är en fråga om humanitet i en värld av arga historieskildringar — och det gäller såväl i Kassel som i Jakarta (min övers.).

Absolut finns det en “tysk dimension” här. I Tyskland kopplas efterkrigstidens anti-antisemitism ofta samman med solidaritet med Israel. Man ser rörelsen för en absolut bojkott av Israel (den så kallade BDS-rörelsen) och de allt starkare röster som förordar en slags enstatslösning (eller “två stater i ett land”) som antisemitism och ett hot mot judiskt liv.

Det kan tyckas överdrivet, och det är ju också att fälla en ensidig dom över ställningstaganden som inte nödvändigtvis grundar sig i judehat. När möjligheterna för en tvåstatslösning rent praktiskt ser allt svårare ut att kunna realiseras är det inte konstigt att allt fler tittar på andra möjligheter till samexistens. Men för en hel del handlar det inte bara om bosättarpolitiken utan om Israel i sig, som ofta ses som ett land utan existensberättigande.

Det finns i realiteten starka inslag av antisemitism i den internationella anti-Israelopinionen och den tyska känsligheten visade sig i det här fallet ha rätt. Sinziana Ravini har inte helt rätt i att det bara var en bloggare som varnade mot palestinska konstnärer inför utställningen. Det var en gruppering som kallar sig Bündnis gegen Antisemitismus Kassel som höjde varnande röster redan i januari vilka framför allt handlade om den starka sammankoppling med BDS-rörelsen som man menade fanns inte bara hos palestinska deltagande konstnärer utan också i den indonesiska ledande gruppen. Man såg också problem hos enskilda deltagare; en Yazan Khalili ska till exempel ha skrutit om hur han pryglade upp en man eftersom denne tyckt att han, Khalili, såg judisk ut.

Frånvaro

För det judiska centralrådet uppstod tillräckligt med frågetecken för att man ville reda ut frågan. Det planerades för diskussioner om antisemitism inför utställningen. Men någon sådan kom inte till stånd. Man försäkrade dock från documentas sida att utställningen inte skulle komma att innehålla antisemitism. Ett löfte som inte hölls, och resultatet hittills är ett bortplockat konstverk, en sparkad chef och en livlig nationell debatt.

I en paneldiskussion som hölls på initiativ av Bildungsstätte Anne Frank i samarbete med documenta efter det att skandalen blivit ett faktum talar företrädaren för det judiska centralrådet om frånvaron av judar, inte (naturligtvis) närvaron av palestinier. För honom blev documenta ett exempel på bojkott av Israel då inga israeliska judar, förmodligen knappast några judar över huvud taget, deltog i utställningen.

Paneldeltagaren Meron Mendel påpekar att om ett konstnärskollektiv från Israel bjudits in är det sannolikt att det haft mycket gemensamt med palestinska sådana — den israeliska konstvärlden är inte precis en bastion för bosättarpolitik. Och det visar förstås på det direkt dumma och inte bara diskriminerande i bojkottrörelsen. Israeler har olika åsikter och israeliska kulturutövare eller akademiker får tänka fritt och företräder sig själva.

Möjligen hör Israel inte till “det globala syd” och passade därför inte in i konceptet. Men om judar bara förekommer karikerade som en förtryckande överhet i en utställning som ska utmana västvärldens hegemoni är detta naturligtvis något som spär på antisemitismen generellt vilket i sin tur är en konkret fara för judar överallt. Nu slutade detta väl så gott det kunde sluta. Gruppen bakom konstverket, Taring Padi, säger sig ha lärt sig av hela skeendet. “Antisemitism var inte ett tema när vi gjorde målningen”, säger de. Det betyder inte att det inte fanns omkring dem när de gjorde målningen utan att det inte uppfattades som ett relevant problem. Men för judar är antisemitism alltid ett relevant problem.

Nyttig provokation?

Jag vet inte riktigt vad Jönssons poäng är när han påpekar att Hitler är populär i Indien, eftersom det kan kopplas till motståndet mot England — att det kan ses som anti-imperialistiskt att läsa Mein Kampf och att det är någon slags nyttig provokation för oss att se det? Inte heller Indien är förskonat från antisemitism, naturligtvis, det kunde man se i den absurt antijudiska publikationen Dalit Voice som var verksam och levande på internätet tills den lades ner för cirka tio år sedan.

Att indiska judar inte utsätts för pogromer gör inte hetspropaganda mot judar till något ofarligt och framför allt inte till något progressivt för att den framförs i en ”syd”-kontext. Och “kritik mot Israel” (handen på hjärtat, hur originellt och provocerande är det att kritisera bosättningspolitiken egentligen?) träffar inte hårdare utan tvärtom bara snett när den framträder i antijudisk dräkt. Jämförelsen med nazister är inte heller särskilt fräsch och originell, knappast någonting vi måste “våga titta på” utan bara någonting kränkande som verkligen är enough already.

Finns det en slags “tredje världen-” eller “syd-antisemitism”, uttryckt som antisionism men alltid innehållande mer än så, som när den tidigare iranska politiska ledaren Ahmadinejad talade om “sionism” som ett slags allmänt gudlöst och materialistiskt tillstånd, eller när Mahathir Mohamad i praktiken stödjer Ship to Gaza och i teorin helt frankt menar att judar styr världen? Eller handlar det “bara” om ett ovanligt vidrigt inslag i “dårarnas anti-imperialism”? Jag vet inte.

Progressiv förklädnad

Även om diskriminering och förföljelse av judar även förekommit historiskt inom den muslimska världen är den främst ett kristet fenomen och det är som arvegods därifrån det far runt i världen — som till exempel i form av det ryska falsariet “Sions vises protokoll”, som påstås visa en judisk världskonspiration och otroligt nog ännu efter över hundra år har en internationell läsarskara beredd att ta till sig lögnerna.

Det är i “nord” som de värsta erfarenheterna av vad judehat kan leda till har gjorts och judar är fortfarande utsatta för hat och attacker — vissa av dem dock från islamistiskt håll. Det är också i “nord” det finns en uppsjö av kunskap om vad antisemitism är och hur den ser ut, även om Dan Jönsson kanske inte riktigt är up to date eller särskilt intresserad.

Antisemitismens förbannelse är att den har en progressiv förklädnad. Orden om “dumskallarnas socialism” gäller fortfarande. Antisemiter tror som regel att de slår mot någon slags makt. Det är en vanföreställning så irrationell att den är svår att resonera med, eller snarare mot. Men det hjälper sannerligen inte att skribenter som Dan Jönsson underblåser den.

Charlotte Wiberg

Fri skribent och filmvetare. Texten har tidigare publicerats i Charlotte Wibergs nyhetsbrev på Substack.