Per Svensson: Nej, man kan inte ”prata” med alla

SKMA Nyhetsbrev juni 2022

SD är förvisso ett främlingsfientligt parti, men det primära är längtan efter ett föreställt lyckligt ”folkhem” utan konflikter, ett samhälle där folkviljan aldrig möter något motstånd. Det är i denna utopi SD:s fascistiska idéarv avtecknar sig som tydligast, skriver Per Svensson.

SD säger sig vara ett ”socialkonservativt parti”, som i enlighet med denna grundideologis historiska arv vill ”förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern” (partiets principprogram 2019). Just denna strävan, att höja sig över eller placera sig bortom eller upphäva konflikten mellan höger och vänster, var dock en uttalad ambition också hos det tidiga 1900-talets nationalistiska extremhöger, ett arv som en utomstående betraktare har lättare att känna igen i Sverigedemokraterna än arvet från en brittisk socialkonservativ 1800-talspolitiker som Benjamin Disraeli (nämnd i programtexten).

Sant är dock att Sverigedemokraterna verkligen har ett pragmatiskt förhållande till ”vänster” och ”höger”. Partiets konfliktlinje löper inte där. Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder gav sig inte in i politiken för att sänka eller höja skatter, reformera landstingen eller debattera höghastighetståg. De gick med i en rörelse som, slår principprogrammets portalstycke fast, skulle ”slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling”. Det är den nationalistiska kampen, strävan efter att (åter)skapa en nationell ”kropp”, som är partiets enda egentliga ”fråga”; det maniska intresset för invandring och islam och eventuell vänstervridning i P3 är strängt taget bara den logiska konsekvensen av denna fixering vid nationalistisk identitetspolitik. Ska man etablera en gemensam nationell identitet måste man också patrullera dess gränser och identifiera och avvisa dem som inte har hemortsrätt i gemenskapen.

Andra frågor? Där kan SD profilera sig som praktpragmatiker, villiga att ”prata” med alla som är villiga att hjälpa dem ytterligare ett steg på vägen mot inflytande och makt, ytterligare ett steg på vägen mot förverkligandet av drömmen om en sammankittad nation.

Sverigedemokraterna vill gärna framstå som ett mittenparti. Men hur nära ”mitten” befinner sig ett parti vars ledare när han intervjuades i SVT-programmet ”30 minuter” någon vecka före Rysslands invasion av Ukraina inte ville välja mellan tyrannen Putin och den demokratiskt valde presidenten Biden? Jimmie Åkesson hade tidigare haft svårt att göra motsvarande val mellan Putin och Macron. Despoti eller demokrati? Knepigt, knepigt. Det är kanske lite som med Oslo i ett gammalt Tage Danielsson-skämt som gick ungefär så här: Somliga säger att Oslo ligger i Norge, andra att det ligger i Danmark. Sanningen är väl som vanligt att det ligger någonstans mitt emellan, i Kattegatt.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö förde i en DN-kolumn (25/1 2022) tillbaka Åkessons krumbukter på kärnan i SD-ledarens politiska identitet: nationalismen. Den ovilja att tydligt distansera sig från Putins Ryssland som man kunde iaktta hos Sverigedemokraterna före kriget var, framhöll Johansson Heinö, typisk för de högernationalistiska rörelserna. I åratal har, den i alla fall underförstådda, parollen varit: Nationalister i alla länder, förena er mot internationalister och federalister och globalister. Och Vladimir Putin är onekligen ett slags nationalist.

Andreas Johansson Heinö, förläggare vid Timbro och således knappast någon vänsterextremist, lyfte fram den ”ambivalens” SD visat prov på ”inför de ryska maktanspråken”. Kolumnens slutsats blev: ”…detta är vad som händer när nationalismen upphöjs till högsta politiska princip och tillåts vägleda utrikespolitiken: det blir enkelt att avfärda multilaterala samarbeten mellan liberala demokratier men komplicerat att välja sida mellan en bräcklig demokrati som söker närma sig Nato och en diktatur som vill förhindra detta.”

Man måste kunna ”prata” med alla. På papegojvis har denna refräng upprepats av de politiker som bestämt sig för att de bara kan få regera om SD också får slicka ur maktens köttgrytor. Och det är lätt att hålla med om att man självklart kan prata med nästan vem som helst om prata är det enda man tänker sig att göra. Om Djävulen mot all förmodan dök upp på Espresso House och var pratsugen skulle man gärna vilja byta några ord med honom. Men ”prata” på nusvensk politikersvenska betyder något annat än snacka, samtala, konversera, hålla låda. Det betyder att samarbeta, anpassa sig till, regera med stöd av, kanske till och med regera tillsammans med. Och då är svaret nej, man kan inte ”prata” med alla. Mitten är bred, men inte gränslös.

Samma politiker som gärna vill ”prata” med Sverigedemokraterna brukar också gärna framhålla att det viktiga är sakfrågorna, inte det politiska spelet. Med det sistnämnda, det politiska spelet, syftar de då på frågan om det är rätt eller fel att öppna dörren till Rosenbad för Sverigedemokraterna? De gillar inte den frågan. De gillar inte att bli påminda om att de själva för inte så länge sedan ganska kategoriskt sa nej till samarbete med SD och att det finns partier och partivänner (ja, vi tänker här på Liberalerna) som fortfarande säger nej.

Jimmie Åkesson har med åren blivit duktig på att tala och agera som nästan vilken annan yrkespolitiker som helst. Och möjligen väger glädjen över att ha förvandlats från paria till maktspelare i dag tyngre än de idéer som en gång fick honom att bli medlem i ett högerextremt parti med nazistiska rottrådar. Men det finns ändå skäl att påminna om en ofta citerad passage i Åkessons politiska självbiografi Satis Polito, utgiven 2013:

Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhället, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det. Därför hatar de oss. Därför bekämpar de oss.

Låt dem hålla på. Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind.

Med sin dröm om den homogena nationen, ”folket” som en enda stor familj eller en enda harmonisk kropp, skriver Sverigedemokraterna in sig i en politisk tradition, och det är inte den liberala demokratin vi då talar om. Att SD är ett ”främlingsfientligt” parti lyfts ofta fram som skäl till att andra partier inte ska samarbeta med dem. Det är ett tungt vägande argument. Men samtidigt ska man, som vi tidigare framhållit, ha klart för sig att främlingsfientligheten egentligen är sekundär. Det primära är rädslan och avskyn för det ”splittrade” och ”själlösa. Det primära är längtan efter ett föreställt lyckligt ”folkhem” utan konflikter, ett samhälle där folkviljan aldrig möter något motstånd.

Det är i denna utopi SD:s fascistiska idéarv avtecknar sig som tydligast. Låt oss återvända till 1930-talet och ett tal hållet av Elmo Lindholm, filosofie doktor i latin och ledare för det pronazistiska partiet Sveriges Nationella Förbund:

Alla de skilda småflödena måste smältas samman till en brusande nationell strömvåg, som för svenska folket fram i enig samlad kraft till angrepp på det murkna i dagens radikala samhälle.

Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas ”chefsideolog”, hade inte kunnat säga det bättre. Men han hade kunnat säga något liknande.

Per Svensson

Journalist, författare och tidigare politisk redaktör på Dagens Nyheter. Texten är ett utdrag ur boken Mitten! – En måttfull stridsskrift i polariseringens tid av Per Svensson och Svante Weyler som utkom på Volante i maj 2022.