Magnus Ljunggren: Putins bruna inspiratörer

SKMA Nyhetsbrev juni 2022

De ryska politiska filosoferna Ivan Iljin och Alexandr Dugin tillhör olika generationer, men deras tänkande förenas bland annat av attraktion för nazismen och antisemitiska konspirationsteorier. Båda har fungerat som viktiga ideologiska inspiratörer för president Putin, även när det gäller invasionen av Ukraina. Det skriver slavisten och Rysslandskännaren Magnus Ljunggren.*

Bland Vladimir Putins främsta ideologiska inspiratörer skiljer Ivan Iljin (1883-1954) och Aleksandr Dugin (f. 1962) ut sig. De tillhör olika generationer men uppvisar avgörande beröringspunkter: båda har nära anknytning till nazismen. Deras betydelse för invasionen i Ukraina kan inte överskattas. Paradoxen är alltså att Putin genomför sitt ”denazifieringskrig” med nazismen i ryggen.

Ivan Iljin

Vem var Ivan Iljin? En filosof med stort politiskt intresse. Först var han mensjevik med en dragning åt anarkismen. I revolutionens 1905 fanns han med på den hemliga socialdemokratiska decemberkongressen i Tammerfors. Kort härefter vände det, i takt med den nya tsarrepressionen: socialisten kom ut som storrysk nationalist. Nu var det viktigt för honom att han tillhörde en gammal adelssläkt. Hans farfar hade varit kommendant i Kreml, hans far var faktiskt gudson till Alexander II. Memoartecknare framhåller det sentimentalt underdåniga i hans allt starkare tsarkult.

Den unge mannen var maximalist. Hans sinnesstämningar pendlade mellan ytterligheter på samma sätt som hans politiska värderingar. Än var han salvelsefullt vänfast, än for han okontrollerat ut mot sin omgivning. Han häcklade och hånade. Det var som om han levde med ett inneboende raseri. Kanske rymde han en sadomasochistisk personlighetsproblematik: hårt aggressiv och samtidigt platt på mage för den tsaristiska överheten.

Iljin utbildade sig vid Moskvauniversitetet. Han sökte sig gärna judiska auktoriteter. En tid satt han vid Edmund Husserls fötter i Göttingen. Kort före första världskrigets utbrott genomförde han en tvåmånaders intensivterapi hos Sigmund Freud i Wien. Han verkar inte ha återvänt från psykoanalysen frisk och helad – han hade möjligen bibringats någon form av insikt.

Våren 1918 försvarade Iljin en magisteravhandling om Hegel och tillerkändes doktorstiteln. Han levde strax farligt. Minst fem gånger kom han som aktiv antibolsjevik att arresteras. Sedan han 1922 landsförvisats av Lenin tillsammans med drygt 200 andra ledande intellektuella fick han möjlighet att kanalisera sin våldsamma vrede: av tänkaren blev en politisk agitator, verksam vid ett ryskt institut i Berlin, en militant Sovjetmotståndare.

Efterhand formulerade Iljin ett program för ett postkommunistiskt Ryssland. Han pläderade för en stenhårt auktoritär samhällsstruktur baserad på urgamla ryska seder. Han talade om nödvändigheten av det uppväxande släktets stränga karaktärstukt. Den ryska nationen, byggd på en ortodox trosgemenskap, tilldelade han ett globalt uppdrag. Det heliga Ryssland var utvalt att ge världen det förlösande ordet, ty bara här fanns de andliga fästena, den rena och höga moral som Europa led akut brist på.

Rabiat judofob

Iljin såg i skräck för sig ett Tyskland snart förvandlat till Sovjetrepublik. Så kom hans språk ofrånkomligt att färgas av nazismens. Den tyska folksjälen var förgiftad, hette det i hans pamfletter och föreläsningar: den måste bringas läkedom. 1932 skrev han under pseudonym att bara en Ledare med obegränsad makt vore ägnad att komma till rätta med det sjuka. Tyskland ropade efter en Führer med en bärande Idé: ”Han ser framåt, visar ansvar och skärpa; han talar ur det heliga djupet av folksjälen; han känner folkets andliga viljerytm, han berör de ädlaste strängarna i dess hjärta; han lovar inte – han manar och fordrar; han hetsar inte – han väcker och leder.”

Fullt logiskt då att Iljin vid Machtübernahme 1933 avsände ett exalterat hyllningstelegram till den nykorade Führer han så starkt hade hoppats på. Hitler var från denna stund hans Man, Hitler ensam tycktes i stånd att stå emot ”den liberaldemokratiska hypnosen”. Inte oväntat fick han tjänst direkt inom en nyinrättad östavdelning vid Goebbels propagandaministerium.

”Judar syftade, hette det, till förstörelse och kaos. De ville behärska först Ryssland och i förlängningen världen.”

I ett större arbete 1935, ”Bolschewistische Machtpolitik”, deklarerade han under en ny pseudonym att Sovjetunionen var en djävulsk judisk konspiration mot den ryska Anden. Judar syftade, hette det, till förstörelse och kaos. De ville behärska först Ryssland och i förlängningen världen. I detta läge ska han ha övergått till ren angiveriverksamhet. Han sammanställde rapporter om judar som hade dolt sig på hans ryska institut. Han – pseudonymen – avkodade judiska ”täcknamn”. Judofilen hade förvandlats till rabiat judofob.

Ekas av Putin

Snart fick Iljin dock problem. Att nazipropagandan framställde slaverna som en lägre ras kunde han inte acceptera. Detta ledde till att han fick lämna sin tjänst på östavdelningen och till slut, 1938, också Tyskland. Plötsligt befann han sig i ny exil, i Schweiz.

Efter andra världskriget förklarade sig Iljin vara besviken på Hitler. Denne hade, framhöll han, missbrukat den goda tanken – ty ”fascismen var riktig eftersom den utgick ur en sund nationalpatriotisk känsla, utan vilken inget folk förmår vare sig hävda sin existens eller skapa sig en egen kultur”. I nuvarande läge vore det hur som helst olämpligt att skylta med den, medgav han.

Iljin uppfattade sig med egna ord som ”ett barn i Moder Rysslands sköte”. Hela sitt exilliv hade han den ryska nationen för ögonen, inspärrad i sin infantila imperiefantasi. Detta betydde att Rysslands närmaste grannar måste rätta sig efter frälsarnationen. Ukraina existerade överhuvud inte. Dess nationalisters krav på självständighet måste med alla medel bekämpas, eftersom sådana perversiteter hotade att göra Ryssland ”sinnessjukt”. Ukraina var ett låtsasrike skapat av Lenin – vi har på senare tid hört Putin bokstavligen upprepa dessa ord

Aleksandr Dugin

Den drygt 20-årige Aleksandr Dugin formades under det sovjetiska 1980-talet i en underjordisk nazistgrupp som kallade sig ”Svarta SS-Orden” och vars karismatiske ledare omgavs av lärjungarnas totala vördnad. Inom gruppen studerade man allehanda i kommunistsamhället förbjudna texter. Inte minst viktig var den ”nyhedniske” italienske fascisten Julius Evola.

I ”Svarta SS-Orden” var man elitistiskt antiproletär men just inför Sovjetunionens sammanbrott 1991 svängde man. Dugin uppfattade genast sin uppgift i det nya: att återuppväcka en Rysk Idé, att revanschera en havererad nation. Nu blev han bekännande kristen, rentav sekteristiskt gammaltroende. Redan 1989, som kanske var det egentliga revolutionsåret då Gorbatjovs ”glasnost” bröt alla fördämningar, började han resa västerut och konsekvent bygga upp ett internationellt högerextremt nätverk. Några månader före samhällskollapsen grundade han tidskriften Element, efter förebild av vännen Alain de Benoists franska publikation med samma namn.

1992 kom den ärrade belgiske ”vänsternazisten” Jean-François Thiriart på besök till Moskva. Han skisserade i geopolitiska termer en själlös amerikansk havskultur i konflikt med en jordnära ”eurasisk” fastlandscivilisation med Ryssland i en självklar ledarställning. Hans tankar hade beröring med ryska Berlinemigranters 20-talsdiskussioner kring en rysk eurasisk särart som sökt sig ett paradoxalt uttryck i bolsjevismen. Thiriart föreställde sig att ett ”eurosovjetiskt” imperium skulle kunna återupprättas, med ett historiskt uppdrag för Ryssland: att i en apokalyptisk slutstrid besegra den transatlantiske fienden. Så skulle en uppstånden rysk nation med tyskt bistånd föra vidare ett naziarv som försumpats, från 1939 års Molotov-Ribbentroppakt. Ryssland var utvalt att rädda en värld på drift. Denna slavofila Messiastanke sammanföll alltså i det väsentliga med Iljins.

SS som ”intellektuell oas”

Det kändes att Duginkretsen nu – i kommunismens frånvaro – smakade på och prövade nazismen (i Ryssland generellt kallad ”fascismen”) ur olika vinklar. Här fanns inga spärrar, man kunde avbilda hakkors och idealisera Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich. Dugin skrev om SS som en ”intellektuell oas”. Han tänkte framför allt på det medeltidsinriktade så kallade ”Ahnenerbe” som Herman Wirth hade grundat tillsammans med Himmler. Wirth hade utvecklat sina tokiga spekulationer om det ariska urhemmet så långt att Himmler till slut fick nog och stötte ut honom – men Dugin kallade honom fortsatt ”visionär” och ”profet”.

Upphetsningen i nationalistkretsen blev maximal efter det att Jeltsin 1993 hade mött det antidemokratiska motståndet i det ryska parlamentet med vapenmakt och dödat flera hundra regimmotståndare. Ryssland uppgavs nu vara ”ockuperat” av främmande makt. I detta läge bildade Dugin ett nytt parti, de så kallade Nationalbolsjevikerna. Deras program var hårt nationalkonservativt. I partiets principförklaring hette det att mark där det bor ryssar hädanefter skulle vara att betrakta som rysk, att Krim och Donbass måste återförenas med modernationen, att det ryska samhället var skyldigt att göra sig fritt från främmande inflytanden och bryta med Väst så att ”utplundringen av vårt land” fick ett slut, att det gällde att ta särskild lärdom av tjekan och NKVD för att återskapa ”Lag och Ordning”, att Ledaren i sinom tid på ett naturligt sätt – utan valprocedurer – skulle träda fram först som företrädare för dem som rest sig mot ”usurpatorerna” och sedan som en hela Folkets man.

Med Putins makttillträde år 2000 började ultrahögern successivt lämna sin sociala periferi och arbeta sig in mot centrum. Redan 2001 hamnade Literaturnaja Gazeta, av hävd intelligentians organ, i nationalisthänder. Kort efteråt framträdde här Dugin som aktad kolumnist. Han anförtroddes också föreläsningar hos Generalstaben och innehade under några år en sociologiprofessur vid Moskvauniversitetet. Han visste nu att dölja sin nazikult. Detta skedde precis samtidigt med Iljins plötsliga återupprättelse i hemlandet – och helt enligt den sene Iljins anvisningar. Det stod inte länge på förrän den landsflyktiges kvarlevor under högtidliga former hämtades hem från Zürich – det var 2006. Vladimir Putin sågs snart knäböja på hans grav.

Putins linjetal

2008 invaderade Putin Sydossetien för att bistå utsatta landsmän. Dugin gick i denna stund på högvarv. Han lovprisade de ryska styrkornas framfart och lät sig avbildas med en bazooka i handen. Med en egen ”nyeurasisk” rörelse bakom sig sammanfattade han läget: ”De geografiska rymderna ropar efter den ryska anden.”

2011 började det jäsa i det ryska samhället – med den svage Dmitrij Medvedev tillfälligt vid presidentrodret. Inför Putins förebådade återkomst 2012 genomfördes mäktiga demonstrationer med krav på vidgade friheter på Bolotnaja-torget i Moskva. Makten svarade med arresteringar. Dugin reagerade med mobilisering. Han startade i detta ögonblick en nationalistisk diskussionsklubb med namn efter SS beryktade åttonde kavalleridivision: Florian Geyer-sällskapet. I dess led fanns en rad kända TV-personligheter som snart i olika talk shows kom att sätta sin prägel på det nya Ryssland. De använde gärna eurasiska slagord: Elements idévärld visade sig plötsligt, med lite friseringar, vara mainstream.

Den 18 mars 2014 höll Putin i Kreml sitt viktiga linjetal där han proklamerade en ny utrikesdoktrin. Han beskrev ryssen som allmänniska – i varje stund beredd att dö för familj och nation. Han förklarade sig beredd att ingripa till försvar för ryska minoriteter varhelst dessa befann sig. Han talade om den nya så kallade Eurasiska Unionen under uppbyggnad. Han utnämnde kritiska intellektuella till ”nationalförrädare” och ”femtekolonnare”. Detta var Iljins program och Dugins vokabulär. Dessutom Hitlers: neologismen ”nationalförrädare” var lånad direkt från ”Mein Kampf”. Det är symptomatiskt att Putin kring årsskiftet 2014-15 sände ut en Iljinvolym till sina guvernörer att läsa och begrunda.

Latent antisemitism

De båda självutnämnda ukrainska ”folkrepublikernas” Rysslandsstödda utbrytning i Donetsk och Luhansk framkallade nu en krigssituation. Detta var i Dugins ögon början till det mäktiga kontinentalkrig han hade tecknat konturerna av redan i Elements första nummer. Ryssland tycktes stå upp för den heliga Jorden mot dekadens, modernitet och atlantism. Han talade om Östukrainas ”Nya Ryssland” som en utopisk samhällsmodell för hela världen. Han manade Putin att ta det stora steget, att gå in i Kiev och förverkliga drömmen. Under loppet av 2014 manifesterade han en enorm verbal blodtörst på Facebook: ”Döda, döda, döda!”, ”Utrota slöddret!”, ”Folkmord mot bastarderna!” Antisemitismen låg hela tiden latent i hans texter. George Soros utpekades som den förhatliga globalismens anförare. Bakom allt som Dugin fann fientligt tyckte han sig ana ”det judiska frimureriet”.

”Putins ord ekar i dessa tider alltmer av Dugins – och av Iljins.”

Vad som snart följde var ett lågintensivt utnötningskrig där Ryssland hela tiden förnekade sitt deltagande. Lögnen blev alldeles förhärskande i massmediepropagandan, särskilt i TV. Västvärlden hånades som dekadent och rutten. Dugin skrek ut att västliberalen var en stackars förvekligad homosexuell.

Dugin fick alltså vänta i åtta år på den fullskaliga inmarschen i Ukraina. Putin frestade länge på hans tålamod. Idag kan det verka som om Makten i själva verket har realiserat hela det nationalbolsjevikiska programmet från 1993. Där var således återtagandet av Donbass centralt. Putins ord ekar i dessa tider alltmer av Dugins – och av Iljins.

Magnus Ljunggren

Professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet. 

*Magnus Ljunggren gick tyvärr bort strax efter att denna artikel publicerades. Läs minnestexter av Martin Kragh i SvD och Karin Olsson i Expressen.