Charlotte Wiberg: Genom mörkret och ut ur tystnaden

SKMA Nyhetsbrev mars 2022

I den tecknade dokumentärromanen Ihågkom oss till liv skildrar Joanna Rubin Dranger sina ”försvunna” släktingars historia före och under Förintelsen. Charlotte Wiberg läser en författarinna som kämpar med mörkret, men som också är uppfordrande och arg. Jag hoppas att många kommer att både vilja och orka läsa den här boken, skriver hon.

Den grafiska romanen, eller serieromanen, har etablerats som genre, vunnit respekt och kulturellt anseende inte minst tack vare Art Spiegelmans Maus (1986/1991), som i två delar skildrar författarens far som offer för och överlevare av Förintelsen. Spiegelman är hittills den enda författaren av grafiska romaner som fått ett Pulitzerpris. Maus förekommer i Joanna Rubin Drangers bok Ihågkom oss till liv, som ett minne av en starkt uppskakande läsupplevelse, och är uppenbarligen en inspirationskälla till hennes eget arbete, en judisk släktkrönika där Förintelsen är central men inte det allenarådande innehållet.

Spiegelman skildrade historien med ett antropomorft bildspråk, där olika nationaliteter och etniciteter skildrades i olika djurskepnader; hans bok har djupa visuella kvaliteter vid sidan av det ”rena” innehållet, om det går att separera form och innehåll. Min enda invändning mot Rubin Drangers bok är att jag saknar en visuell djärvhet eller starkare personlig estetisk udd. Det är kanske orättvist att jämföra med Maus, men det är, som jag ser det, en vanlig åkomma i den svenska serievärlden – texten trumfar bilden. Det visuella utgör trots allt den ena halvan av en serieroman, men jag får få starka rena visuella upplevelser i svensk grafisk litteratur, även om de har andra viktiga kvaliteter (en kan tänka på Liv Strömquist eller Åsa Grennvall och deras starka innehåll).

Rubin Drangers tecknarstil är förvisso behaglig. Mjuk och inbjudande. Till och med träden tycks le i hennes bilder. Det skapar ibland en viss krock med ett våldsamt innehåll. När författarinnan berättar om de fruktansvärda pogromer som var en del av hennes släkts livsmiljö åtföljs det av bilder på döda människor som ser nästan idylliska ut – de ser ut att vara intakta, fridfullt sovande. Det verkar vara ett medvetet val att inte utsätta läsaren för bildchocker. Sist i boken, i ett appendix, återges amerikansk tidningstext som tydligt beskriver det groteska våldet. Det blir en intressant vridning av klichéföreställningen om bilden som alltid mer chockerande och omedelbar. Texten föregås av en slags trigger warning till läsaren. Läs på egen risk! Själv hade jag kanske föredragit ett något mer direkt bildspråk med bett, men det är väl en läggningsfråga. Och möjligen hade det varit till priset av att en del läsare vänt bort blicken och lagt ifrån sig boken.

Faktum är att författarinnan flera gånger visar hur hon kämpar med mörkret, med en rädsla att dra ner sig själv och läsaren i det. Hon gråter och ängslas över att ”ingen kommer att vilja eller orka läsa den här boken”. Hon känner att hon ”gör fel som håller på med det här mörkret i stället för att bara leva i ljuset”. Det är rörande och fint att författarinnan redogör så öppet för sin inre kamp, sina våndor i skapandeprocessen. Också när de gäller de avsnitt som kritiskt behandlar hur Sverige agerade under andra världskriget kommenterar hon öppet att hon har svårt att navigera i det. Hon kan inte tiga om de uppenbara moraliska felnavigeringarna men säger också ”Jag vill inte riskera att hamna i nån medial polemik på grund av min bok.” Dessa uttalanden görs i boken av författarinnan i samtal med hennes man, ett fruktbart grepp där också ett samtal förs med läsarna.

Jag hoppas och tror att många kommer att både vilja och orka läsa den här boken. Rubin Dranger är inte bara orolig och plågas av känslor av skuld utan också på sina ställen uppfordrande, arg, ja direkt rasande. På likgiltigheten. På dagens rasism. På dem som tycker att det ”tjatas så mycket om Förintelsen”. Det har ju aldrig varit sant.

Ett kapitel i boken handlar om en familj i släkten som bosatt sig i Norge. De klarar sig genom att fly men här ges naturligtvis tillfälle att tala om den stora andel norska judar som inte klarade sig. Och som under lång tid inte var välkomna i Sverige – politiska flyktingar tog man emot, men inte ”rasmässigt” förföljda; ett ställningstagande som enbart är skamligt. Som skåning känner jag litegrann impulsen att vilja tala om räddningen av de danska judarna – där gjorde Sverige ändå något bra. Men de norska judarnas öde har varit i mörker och tystnad så länge. Nej, inte okänt, men kanske får det först nu, efter Marte Michelets böcker och filmen Den största förbrytelsen (Svensson, 2020), och med ytterligare hjälp av Rubin Drangers bok, i alla fall en del av den uppmärksamhet det alltid förtjänat.

Sättet som Sveriges agerande behandlas på i boken är såvitt jag kan se helt enkelt rättmätigt, och här finns ingenting av den projicering av allt ont på socialdemokratin som SD och andra högerpopulister i dag ägnar sig åt. Sverige visas i både positivt sken och negativt sken. Släktens första svenskar, Aron och Rebecka Katz som kom från Ryssland respektive Polen, inledde en framgångsrik affärskarriär i Hindås utanför Göteborg med ortsbefolkningens benägna bistånd. Det är, skriver Rubin Dranger, som en kärleksaffär mellan familjen och Hindås. Men var den helt ömsesidig? I ortens historiska annaler finns den judiska familjen knappt med, trots att den verkar ha spelat stor roll både socialt och ekonomiskt.

Även om det finns en tyngdpunkt på Förintelsen görs det väldigt klart att det för släkten Katz-Rubin fanns en hembygd i ”jiddischland” från lång tid före Hitler fick makten. Städer som Bialystok och Grodno (sistnämnda i dag i Vitryssland) sjöd en gång av judiskt liv. Först med denna djupdykning i släkthistorien inser Joanna Rubin Dranger att dessa platser inte alls motsvarade hennes föreställningar. Man kan verkligen tala om förlorade kraftcentra för judiskt intellektuellt och religiöst liv. På sätt och vis ter sig Joanna Rubin Drangers bok lite som en inverterad form av Nora Krugs hyllade grafiska roman Heimat, där en tysk kvinna som gift sig med en judisk man i New York försöker hitta sina anknytningspunkter till Tyskland, kartlägga relationen mellan judar och tyskar på den plats där hennes far växte upp och få en förståelse av familjehistorien. Krugs Heimat blir trångt, medan Rubin Dranger får kontakt med släkt i Israel och USA som hon inte visste att hon hade. I Israel finns till och med ett ”svenskhus” återuppbyggt av avlägsna släktingar efter originalet i Sverige. Hennes ”Heimat” sträcks på sätt och vis ut i både tid och rum, även om en stor del av det gått förlorat.

Förintelsen är en historisk händelse som skakar mänskligheten i grunden – den fortsätter göra så för varje ny generation som blir varse om vad som skett. ”Nu tror jag inte på Gud längre” sade min morbror Åke när han som ung tonåring efter kriget såg tidningarnas rapportering om dödslägren. Min mamma har berättat om skräcken när Tyskland intog Norge, hur magistern den dagen inledde med att spela Vår Gud är oss en väldig borg. Men de var inte judiska. Deras namn fanns inte med på de listor som nazistvänner upprättade över svenska judar, med avsikten att fånga in dem vid ett tyskt övertagande. Inga släktingar till mig utsattes för de frivilliga ariseringsprocesser företag som handlade med Tyskland gjorde efter påtryckningar. Och det fanns ingen familj eller släkt på farliga platser att oroa sig över.

Det är inte svårt att förstå Joanna Rubin Drangers trängande behov att leta upp släktingar, levande och döda. Som det står i boken: ”Varje människa som lyfts upp ur glömskans hav är en seger mot nazismen”. Författarinnans detektivarbete gör att hon kan få upp namn från morfaderns familj på Förintelsemonumentet utanför Stockholms stora synagoga: Perla, Sonia och Faivel. Joanna Rubin Dranger, och alla vi som läser boken ihågkommer dem till liv.

Charlotte Wiberg

Fri skribent och filmvetare.