Ledare SKMA Nyhetsbrev december 2021

Två böcker från denna höst ger en anledning att reflektera över antisemitismen. Men på två helt skilda sätt.

I Älskar ni mig?, en biografi över den franske 1900-talspolitikern Léon Blum, skildrar Olle Svenning dagen i franska parlamentet då Blum första gången valdes till premiärminister, den 6 juni 1936. Blum var ledare för Folkfronten, den samling av vänsterpartier som nu för första gången kommit till makten och brutit decennier av högerstyre. Blum tog tid på sig fram till talarstolen, presenterade lugnt sitt regeringsprogram, ”ingenting var överraskande”, skriver Svenning.

När han talat blev ordet fritt. Det begärdes av Xavier Vallat, katolik, nationalist, monarkist, enligt eget förmenande krigshjälte med ett skadat öga och ett ben bortsprängt. Vallat inledde med att skämta om att det satt kvinnor i den nya regeringen, sedan blev han allvarlig och vände sig direkt till Blum: ”För första gången kommer detta gamla gallisk-romanska land att styras av en jude.” Talmannen försökte förgäves hejda Vallat, som fortsatte: ”För att kunna regera ett gammalt bondeland som Frankrike hade det varit bättre att välja en person av aldrig så enkel härkomst men med rötterna djupt nere i vår jord. Det hade varit att föredra framför en listig talmudist.”

Léon Blum levde och verkade som intellektuell och politiker i en atmosfär förgiftad av antisemitismen. Han fängslades av de franska kollaboratörerna i Vichy-regimen och skickades sen som ett slags högvärdig gisslan till Buchenwald. Han överlevde, återvände efter kriget till Frankrike, var en mycket kort tid åter regeringschef, avled i mars 1950.

Olle Svenning konstaterar att det inte finns några monument i Paris som minner om hans gärning, men vid marskalk Pétains grav lägger franska presidenter regelmässigt ner blomsterkransar, senast Emmanuel Macron. Minnet av Blum idag är svagt, eller värre: ”…den kämpande demokraten, den politiske fången som under hela sitt liv förföljdes av antisemiter; han är bortglömd.”

Jag vill tro att det är de senaste decenniernas ökade sensibilitet för antisemitismens historiska betydelse som bidragit till att judehatet mot Blum fått en sådan central roll i Svennings mycket läsvärda biografi.

Samtidigt läser jag den alldeles nyutkomna antologin Jude i Sverige. Trettiotvå svenska judar berättar på underbart olika sätt om sin judiska identitet, sitt sökande efter en judisk identitet, sina tvivel på en judisk identitet, osv. Mer än en gång i boken konstateras att allt detta kanske i sig är ett tecken på – judisk identitet. Men en sak slår mig: hur liten roll svensk antisemitism tycks ha spelat under deras sökande. Den finns naturligtvis som ett slags bakgrund, som fasansfull historia och vagt hot, men bara på ett fåtal ställen i boken beskrivs egna konkreta erfarenheter av judehat.

Samtidigt vet vi, från flera olika undersökningar, att svenska judar idag upplever antisemitismen som ett stort och växande problem. Det ger en på flera sätt paradoxal bild som inte är alldeles enkel att förstå eller förklara. Men bägge formerna av beskrivning av förutsättningarna för judiskt liv i Sverige är lika viktiga att ta del av. Den djupt personliga och individuella som antologin bjuder så rika prov på och den som framkommer i de vetenskapliga undersökningarna på samhällelig nivå.

I samma stund som jag slår igen boken nås jag av nyheten att Eric Zemmour offentliggjort sin kandidatur i nästa års franska presidentval. Utöver att inta en extrem högerposition har han gjort sig känd som försvarare av den antisemitiska Vichyregim som var villig att offra Blum åt de tyska nazisterna. Zemmour är jude med rötter i Nordafrika. Längre fram i detta nyhetsbrev söker Mitchell Abidor och Miguel Lago efter en förklaring till den paradoxen.