SKMA: 100 år sedan Times avslöjade Sions vises protokoll som förfalskning

SKMA Nyhetsbrev oktober 2021

I år har det gått 100 år sedan brittiska The Times i detalj kunde visa att den antisemitiska skriften Sions vises protokoll var en förfalskning. Tidningen trodde att publiceringen skulle förpassa ”protokollen” till glömskan. Den misstog sig.

Sions vises protokoll är en av de mest inflytelserika antisemitiska skrifterna, i synnerhet när det gäller att sprida myten om en judisk världssammansvärjning. Föreställningen om att judar i hemlighet konspirerade för att skada det kristna samhället och erövra makten hade rötter i medeltiden, men under slutet av 1800- och början av 1900-talet torgfördes en rad konspirationsteorier som förenade antisemitism med kritik av den moderna världen. Sions vises protokoll var en av dessa och den erbjöd, som historikern Kjetil Braut Simonsen skriver, en till ett ultrakonservativt perspektiv anpassad ”förklaring” till modernitetens hotfulla frammarsch.

Bokens utgivare påstod att ”protokollen” härrörde från den första sionistiska kongressen i Basel 1897 och avslöjade en hemlig plan för hur judarna skulle erövra världsherravälde och förslava den kristna eller icke-judiska befolkningen. Enligt denna skulle judar ta makten över press, banker och politiska rörelser. De skulle använda socialism, kapitalism, liberalism och demokrati (samtliga företeelser enligt antisemiterna judiska idéer eller skapelser) för att underblåsa motsättningar, framkalla kriser, krig och revolution, vilket i sin tur skulle möjliggöra för judarna att ta kontroll.

”Protokollen” fabricerades i reaktionära, antisemitiska kretsar i Ryssland kring sekelskiftet. De publicerades först som en artikelserie i den högerradikala tidningen Znamia 1903, två år senare trycktes de i en mer utförlig version i en bok av Sergej Nilus, en konservativ, rysk-ortodox konspirationsteoretiker. Syftet med publikationen var av allt att döma att påverka den politiska utvecklingen i Ryssland. Den gav uttryck för idéer som fanns i grupper som stödde tsarväldet och sökte kanalisera det folkliga missnöjet med envälde och missförhållanden mot judarna. Utgivningen sammanföll också med en serie pogromer mot ryska judar.

Stor spridning

Emellertid var det först efter första världskriget och bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917 som Sions vises protokoll fick en stor internationell spridning. Skriften tillhandahöll en sammanhållen ”förklaring” till de omvälvningar och katastrofer som ägt rum. Den kunde nu exploateras av högerradikala grupper i olika länder, men idén att bolsjevikrevolutionen var ett verk av judarna fick fäste långt utanför dessa miljöer.

Den första svenska utgåvan av Sions vises protokoll kom 1919 under titeln Förlåten faller. Den första brittiska utgåvan kom 1920 och gavs titeln The Jewish Peril (”Den judiska faran”). Samma år publicerade The Times en artikel om skriften som antydde att ”protokollen” mycket väl kunde utgöra ett autentiskt dokument och krävde att frågan undersöktes. I varnande ordalag hävdades att ”Vissa av inslagen i den påstådda judiska planen bär kusliga likheter med händelser som nu äger rum inför våra ögon”. Artikelförfattaren var anonym, men enligt Times-journalisten David Aaronovitch hade texten skrivits av en rysk general som förmodligen levde i exil i London. Aaronovitch, som granskat saken inför 100-årsdagen av Times avslöjande av ”protokollen” som en förfalskning, menar att det sannolikt var tidningens dåvarande chefredaktör Henry Wickham Steed, själv inte främmande för att lufta antisemitiska föreställningar i sina texter, som hade godkänt publiceringen

Times var långtifrån ensam bland inflytelserika brittiska tidningar om att sätta tilltro till fantasierna i Sions vises protokoll. Bland annat the The Spectator intog en liknande hållning och The Morning Post tryckte hela 17 artiklar som argumenterade för existensen av en judisk världskonspiration, senare samlade i en bok med titeln The Cause of World Unrest.

Times avslöjande

1921, ett år efter den anonyma artikeln i Times, meddelade tidningens korrespondent i Konstantinopel, Philip Graves, redaktionen i London att han satt på ett scoop. Graves hade av en ryss i exil fått en gammal bok som visade att stora delar av ”protokollen” plagierats från en satirisk pamflett riktad mot Napoleon III. Skriften i fråga var Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu, författad av Maurice Joly och publicerad 1864.

Jolys påhittade konversation mellan Machiavelli och Montesquieu hade i Sions vises protokoll ändrats till en dialog mellan judiska ledare. Att Jolys pamflett dessutom utgivits 30 år före den sionistiska kongressen i Basel var ytterligare ett bevis för lögnaktigheten i de påståenden som framfördes i ”protokollen”, framhöll Graves.

Graves uppmanade Times att publicera avslöjandet. Efter att ha granskat dokumentationen gav redaktionen klartecken för publicering. I augusti 1921 tryckte tidningen tre stort uppslagna artiklar i vilka Graves detaljerat redogjorde för hur stora delar av Sions vises protokoll plagierats från Jolys pamflett och argumenterade för att falsariet tillkommit för att övertyga konservativa ryssar om att en judisk konspiration låg bakom missnöjesyttringar och revolutionära strömningar i landet. På ledarplats förklarade Times att eftersom Sions vises protokoll nu definitivt bevisats vara en förfalskning borde skriften ”falla i glömska”. Tidningen tillade emellertid att upptäckten inte förändrade dess uppfattning om att det fanns ett reellt existerande ”judeproblem”.

Graves artiklar väckte internationell uppmärksamhet. I New York Times hamnade nyheten på framsidan med rubriken “Proof that the ‘Jewish Protocols’ were forged”. Genomslaget understryker, som Aaronovitch påpekar, att ”protokollen” och föreställningen om en global judisk konspiration vid denna tid var en fråga av betydande intresse. I USA hade bland annat bilmagnaten Henry Fords tidning The Dearborn Independent 1920 intensivt börjat propagera myten om en judisk världskonspiration, med utdrag ur Sions vises protokoll som belägg. Texterna återgavs i Fords bok The International Jew: The World’s Foremost Problem.

Graves var dock inte den förste som uppmärksammade att ”protokollen” var en bluff. 1920 hade en tysk skribent, Joseph Stanjek, i tidskriften Im deutschen Reich visat att Sions vises protokoll – som utkommit på tyska 1919 – hämtat delar av sitt innehåll från Sir John Retcliffes (pseudonym för Hermann Goedsche) roman Biarritz från 1868, där författaren lät judiska ledare samlas på den judiska begravningsplatsen i Prag för att dra upp planerna för världskonspirationen. Stanjeks upptäckt ledde till fler granskningar i Tyskland som bekräftade hans slutsatser, däribland en bok av Otto Friedrich utgiven 1920 med titeln Die Weisen von Zion: Das Buch der Fälschungen (ung. Sions vise: Förfalskningarnas bok).

Nazitysk propaganda

Men varken Graves eller andras avslöjanden innebar slutet för ”protokollen”. Artiklarna i The Times och New York Times bidrog till att pamfletten tappade legitimitet i den politiska mittfåran i Storbritannien, USA och vissa andra länder. Denna utveckling kan senare även ha förstärkts av en rättsprocess i Bern 1934–35 där domstolen likaledes slog fast att boken var ett falsarium.

Men högerradikala och antisemitiska opinioner och rörelser fortsatte att sprida boken och hävda dess äkthet. Och idéerna levde kvar i bredare opinioner än så. För svenskt vidkommande kan till exempel noteras att ett etablerat förlag som Almqvist & Wiksell 1924 gav ut Henry Fords Den internationelle juden på svenska. Boken utkom i skriftserien ”I tidens stora frågor” inom vilken, enligt förlaget, ”genomgripande aktuella företeelser” på det politiska området belystes.

Under mellankrigstiden och krigsåren utkom Sions vises protokoll i mängder av utgåvor på en rad olika språk. Inte minst i Frankrike och Tyskland tycktes den gång på gång i stora upplagor. Bara mellan 1929 och 1938 lät det tyska nazistpartiet trycka 22 upplagor. För nazisterna utgjorde föreställningen om en judisk världssammansvärjning ett ideologiskt fundament och ”protokollen” åberopades återkommande som understöd till bilden av ”världsjudendomen” som ett existentiellt hot mot Tyskland och den ”ariska rasen”. Dessa idéer utgjorde också ett viktigt motiv till folkmordet på Europas judar.

Efterkrigstiden och idag

Spridningen och bruket av ”protokollen” fortsatte under efterkrigstiden. Flera av dess bärande idéer reproducerades i den sovjetiska ”antisionistiska” propagandan. Enligt historikern Richard S. Levy publicerades i Sovjetunionen mellan 1967 och 1980-talet fler än 150 antisemitiska verk, av vilka åtskilliga var inspirerade av Sions vises protokoll.

Falsariet kom också att fortsatt ha, och har än idag, en betydande cirkulation i högerextrema miljöer i Europa liksom i Nord- och Sydamerika. Myten om en global judisk konspiration utgör även idag en central föreställning i vit maktmiljöer och är i mindre explicita former även vanligt förekommande i högernationalistiska rörelser i många länder.

Sions vises protokoll översattes till arabiska redan 1921 och kom med tiden att spela en viktig roll även i arabnationalistisk och islamistisk antisemitisk propaganda. I Mellanöstern och Nordafrika har boken därtill åberopats och distribuerats av auktoritära regimer. I Hamas ursprungliga stadgar från 1988 hänvisas till ”protokollen” som bevis för en judisk världskonspiration. Samma budskap har under 2000-talet förmedlats i tv-serier producerade i Egypten, Syrien och Iran. Lögnerna spreds bland annat i en iransk dokumentär från 2018 med titeln Djävulens plan. Enligt den amerikanska organisationen ADL producerades filmen av en stiftelse som leddes av Ebrahim Raisi, sedan augusti i år Irans president.

Måste tas på allvar

Betydelsen av Graves avslöjande för 100 år sedan ska inte underskattas. Även om ”protokollen” levde vidare bidrog det till att på många håll underminera skriftens trovärdighet och därmed försvåra det politiska bruket av den.

Men som Hannah Arendt påpekade i sin studie Totalitarismens ursprung (1951) är det historiskt intressanta med Sions vises protokoll inte i första hand att den är en förfalskning utan att så många trott på den. En viktig förklaring till detta torde vara att den anknöt till sedan länge etablerade föreställningar om judisk illvilja, makt och konspirationer, erbjöd en allomfattande och enkel förklaring till komplexa och för många hotfulla skeenden, och pekade ut en tydlig och bekant ”fiende”.

Segheten och attraktionskraften i denna typ av föreställningsvärld illustreras av de konspirationsteorier som sprids i stor omfattning idag. Många av dem, om än inte alla, är tydligt antisemitiska alternativt bygger vidare på ursprungligen antijudiska mytbildningar. Trots att ”protokollen” i 100 år varit kända som en grov förfalskning tycks deras förmåga att underblåsa allsköns vanföreställningar ännu vara obruten. Deras verkanshistoria är med andra ord långtifrån ett avslutat kapitel, och de katastrofala konsekvenser de lett till visar att de fortfarande måste tas på största allvar.

SKMA

 

För vidare läsning:

Kjetil Braut Simonsen: ”Antisemitism and Conspiracism”, Michael Butter and Peter Knight, ed., Routledge Handbook of Conspiracy Theories (2020).

Stephen Eric Bronner: A Rumor about the Jews. Reflections on Antisemitism and the Protocols of the Elders of Zion (2000).

Norman Cohn: Warrant for genocide. The myth of the Jewish world-conspiracy and the Protocols of the Elders of Zion (1967).

Richard S. Levy, ed., Benjamin W. Segel: A Lie and a Libel. The History of the Protocols of the Elders of Zion (1995).

Esther Webman, ed.: The Global Impact of the Protocols of the Elders of Zion. A Century-Old Myth (2011).

Kent Werne: Allt är en konspiration. En resa genom underlandet (2018).

David Aaronovitch: The battle between truth and lies never ends. The Times 11/8 2021.

David Aaronovitch: The lie The Times nearly killed (Pt 1): The Protocols of the Elders of Zion (podd), The Times, 6/9 2021.

David Aaronovitch: The lie The Times nearly killed (Pt 2): Publication and reaction (podd), The Times 7/9 2021.