SKMA Nyhetsbrev oktober 2021
Det har sedan länge funnits en tydlig koppling mellan Israel-Palestinakonflikten och vissa typer av antisemitiska yttringar i Sverige. I en rapport för Segerstedtinstitutet har statsvetaren och Mellanösternforskaren Anders Persson analyserat sambandet. Här presenterar han sina slutsatser.
I våras skrev jag en rapport på uppdrag av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet om hur mitt forskningsområde, Israel-Palestinakonflikten (hädanefter IP-konflikten), påverkar antisemitismen i Sverige. Jag intervjuade en rad nyckelpersoner och gjorde studiebesök i de mest kända utanförskapsområdena i våra tre storstäder. Rapporten blev klar i början av april och publicerades sedan den 10 maj – samma dag som upptrappningen mellan Hamas i Gaza och Israel bröt ut efter en tids oroligheter på Tempelberget och i stadsdelen Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Det innebar att rapportens argument och slutsatser omedelbart kom att testas mot verkligheten.
I likhet med många andra akademiska begrepp är det omtvistat exakt hur antisemitism bäst bör definieras. I min rapport förstås antisemitism som seglivade tankestrukturer med djupa rötter i den kristna, västerländska kulturen. Vidare har antisemitismen två utmärkande kännetecken: det första och viktigaste är att judar tillskrivs en kosmisk, satanistisk ondska olik andra grupper och annan typ av rasism; det andra är att judar bedöms utifrån en egen standard som inte gäller andra. Båda dessa är också enkelt överförbara på Israel.
IP-centrisk världsbild
Rapporten utvecklade ett analytiskt ramverk bestående av tre breda komponenter för att kunna studera hur IP-konflikten påverkar antisemitism i Sverige: (1) en världsbild där Israel-Palestinakonflikten är central; (2) delegitimering av Israel, israeler och sionism; (3) antisemitiska tankestrukturer som överförs på Israel.
Anders Persson. Foto Johan Weich
Den IP-centriska världsbilden innebär att konflikten ses som viktigare än andra konflikter och som nyckeln till fred i Mellanöstern. Denna världsbild delas av såväl andra europeiska stater som tidigare amerikanska presidenter. EU fastställde till exempel i sin säkerhetsstrategi från 2003 explicit vad som under tre årtionden varit Europas tvillingnarrativ gällande Mellanöstern: att (1) ”En lösning av den arabisk-israeliska konflikten är en strategisk prioritering för Europa.” och (2) ”Utan en sådan kommer det inte att finnas stora chanser att ta itu med andra problem i Mellanöstern.” Samma år svarade närmare 60 procent av invånarna i EU att de betraktade Israel som det största hotet mot världsfreden i en opinionsundersökning gjord av EU-kommissionen.
Likväl sticker Sverige ändå ut i en internationell jämförelse och tillhör utan tvekan de europeiska länder där den IP-centriska världsbilden historiskt varit som starkast. Svensk media är också oerhört fokuserad på IP-konflikten, även om det finns lite forskning på just detta område. Samtidigt går det att se en klar avmattning i den IP-centriska världsbilden i Sverige under senare år. Detta går att se till exempel i den årliga utrikesdeklarationen där andra konflikter numera får mer uppmärksamhet än IP-konflikten.
Delegitimering
Den andra komponenten i studiens ramverk är delegitimering av Israel, israeler och sionism. Konsekvenserna av den här typen av delegitimering blir då att Israel inte ses som en legitim stat, att israeler inte ses som ett folk, samt att sionismen inte ses som en legitim politisk ideologi. En vidare konsekvens av delegitimeringen blir att palestinier och andra, antingen med hänsyn till ideologi eller av vana, ofta talar om israeler som ”judar”, ”sionister”, ”ockupanter” eller andra epitet. Det är framförallt kollapsandet av judar och israeler till ett eller en kategori som öppnar vägen för stereotypisering och antisemitism. Allra tydligast blir detta när judar hålls ansvariga för Israels agerande.
Ibland ses sionismen också av palestinier och andra i Mellanöstern, samt deras allierade, som en konspiration för olika typer av intressen snarare än som en politisk ideologi. Detta är delvis ett resultat av den aggressiva antisionism som länge bedrevs av Sovjetunionen. Samtidigt är det också viktigt att ha i åtanke att det stora flertalet palestinier naturligt betraktar sig som antisionister och ofta upplever sionismen som ett hot enligt samma logik som att de flesta israeliska judar inte identifierar sig med palestinsk/arabisk nationalism och militant islamism.
Den tredje komponenten i studiens ramverk är antisemitiska tankestrukturer som överförs på Israel. Som nämndes tidigare är det främsta kännetecknet på antisemitism och det som verkligen skiljer antisemitism från andra typer av rasism att judar tillskrivs egenskaper som närmast kan liknas vid kosmisk eller djävulusisk ondska. Denna kosmiska ondska kan föras över på Israel genom att utmåla Israel som en närmast unikt ondskefull stat eller genom grava och osakliga överdrifter såsom att Israel beter sig som nazister och bedriver en Förintelse eller ett folkmord mot palestinierna. Ett typexempel på detta återfinns hos nobelpristagaren i litteratur, José Saramago (1922–2010), som vid ett besök i Ramallah under den andra intifadan sade att det som hände i Palestina var ett brott på samma plan som det som hände i Auschwitz. En reporter från Haaretz frågade Saramago var någonstans gaskamrarna fanns, varpå han svarade ”att hittills, så finns det inga”, samt att det var författares privilegium att göra känslomässiga jämförelser i syfte att chockera människor till uppvaknande.
Tydlig koppling
Rapportens första stora slutsats är att det har funnits en tydlig koppling mellan IP-konflikten och antisemitism i Sverige alltsedan Junikriget 1967. Historisk forskning av Henrik Bachner och andra har tydligt belagt detta, likväl är sambandet tydligt i Brottsförebyggande rådets (Brå) hatbrottsstatistik som sträcker sig tillbaka till 2008. Mycket av den antisemitism som syns, hörs och som det talas mest om i Sverige är kopplad till IP-konflikten. Det kan gälla aggressiva gatudemonstrationer, hetsiga inlägg i media, karikatyrer i svensk press som tenderar att komma i samband med upptrappningar i IP-konflikten, och så vidare.
Antisemitism kopplad till IP-konflikten synliggörs också mer på grund av att den ofta används som ett slagträ i den politiska debatten, framförallt när den härstammar från vänstern/muslimer/islamister, vilket då används av andra politiska krafter för att diskreditera tillståndet i Sverige under den nuvarande socialdemokratiskt ledda regeringen.
En annan slutsats är att Malmö sticker ut i rapporten. Det första Gazakriget 2008–09 blev en vändpunkt för antisemitismen i staden med ett mycket råare klimat, aggressivare gatudemonstrationer, hätskare stämning mot judar, svårigheter för polisen att hantera demonstrationerna, en flathet till en början från politiskt håll inför problemen med mera. Under de senaste 20 åren har antalet medlemmar i judiska församlingen i Malmö minskat från närmare 900 till cirka 380, vilket gör statistiken kring hatbrott mot judar i Malmö ännu mer anmärkningsvärd.
Annan ny forskning från Mirjam Katzin bekräftar bilden av Malmö som särskilt problematisk vad gäller hur IP-konflikten påverkar antisemitism i staden. En anledning till varför det ser ut såhär kan vara att det helt enkelt bor fler människor med bakgrund i Mellanöstern i Malmö än i övriga delar av Sverige. Det finns inga officiella siffror på hur många palestinier som bor i Sverige men Palestinas förra ambassadör till Sverige, Hala Fariz, uppskattar antalet till åtminstone 75.000 personer, varav många bor i södra Sverige: Malmö, Helsingborg och min hemstad Landskrona.
En tredje slutsats är att kopplingen mellan IP-konflikten och antisemitismen i Sverige mattats av under senare år på samma sätt som den IP-centriska världsbilden gjort i Sverige. Mellan 2017 och fram tills den senaste upptrappningen i Gaza i maj i år har det varit få uppmärksammade antisemitiska incidenter i Sverige kopplade till IP-konflikten, vilket bland annat syns på SKMA:s blogg. Den senaste toppnoteringen för antalet polisanmälda brott med antisemitiskt motiv i Brås statistik 2018 beror inte som de tidigare toppnoteringarna 2009 och 2014 på krigsutbrott i IP-konflikten. I stället handlade toppnoteringen 2018 om ökad anmälningsbenägenhet, fler hatbrott på nätet och olika aktiviteter i samband med valrörelsen 2018.
Risk för nya utbrott
I rapportens slutsatser skrev jag att precis som tidigare upptrappningar och krigsutbrott i konflikten triggat antisemitism i Sverige finns det stor risk att framtida upptrappningar och krigsutbrott också kommer att göra det, i synnerhet ifall de är kopplade till de heliga platserna i Jerusalem. Detta var exakt vad som skedde samma dag som rapporten publicerades. Precis som i de tidigare krigen mellan Israel och Hamas 2008–09 och 2014 triggade den senaste upptrappningen antisemtism i Sverige, om än i mindre omfattning än under de två tidigare krigen. Detta berodde förmodligen på att upptrappningen bara varade i elva dagar, att antalet döda var nästan 90 procent lägre än under kriget 2014, samt att covidrestriktioner försvårade gatudemonstrationer i Sverige, vilka trots allt förekom i en rad svenska städer tillsammans med bilkaravaner.
Ett annat resultat av den senaste upptrappningen är den förändrade gatubilden i Malmö vad gäller affischering, klistermärken och klotter med budskap kopplade till konflikten. Än idag (september 2021), fyra månader efter upptrappningen mellan Israel och Hamas är stora delar av centrala Malmö och Rosengård fyllda av anti-israeliska och pro-palestinska budskap. Det är såklart svårt att på ett vetenskapligt sätt jämföra eller mäta graden av affischering, klistermärken och klotter över tid i Sverige som är kopplat till IP-konflikten, men det är värt att nämna att en motsvarande gatubild inte gick att skönja under mina besök i Stockholm och Göteborg efter upptrappningen. Även här sticker Malmö alltså ut och det har varit tydligt sedan det första Gazakriget 2008–09 att upptrappningar och krigsutbrott i IP-konflikten lämnar tydligare ärr i Malmö än på andra platser i Sverige.
Anders Persson
Anders Persson är statsvetare och Mellanösternforskare vid Linnéuniversitet. Han är författare till Segerstedtinstitutets nya rapport ”Israel-Palestinakonfliktens påverkan på antisemitism i Sverige: världsbilder, delegitimering och tankestrukturer”. Twitter: @82AndersPersson