”Vi bör lyfta fram de judiska perspektiven mer”

SKMA Nyhetsbrev juni 2021

För ett drygt år sedan sköts alla SKMA:s utbildningar i det regeringsstödda Hågkomstprojektet om Förintelsen, antisemitism och rasism upp på grund av pandemin. SKMA inledde då ett samarbete med Yad Vashem, forsknings- och utbildningsinstitutet i Jerusalem, kring digitala seminarier. Detta öppnade en ny möjlighet till fortbildning för lärare knutna till SKMA. Sedan dess har ett flertal uppskattade webbinarier erbjudits via det digitala verktyget Zoom. En av de flitigaste deltagarna, Camilla Tjärnestig, SO-lärare på Centralskolan i Arvika, reflekterar i intervjun nedan över vad Hågkomstutbildningen och webbinarierna tillfört hennes undervisning.

Hösten 2019 deltog jag tillsammans med femtio elever och lärare från sex skolor i västra Värmland i utbildningen om Förintelsen, antisemitism och rasism, där även en studieresa till Polen ingick. Denna utbildning och de efterföljande fortbildningarna som SKMA arrangerat har påverkat mig oerhört mycket och min undervisning är helt förändrad från ”gamla traditioner”. Tidigare har undervisningen mest bestått av nazisternas dokumentation, fakta, siffror, filmer och läroböcker. Nu använder jag ögonvittnesskildringar för att visa livet före Förintelsen, liksom vad som hände under och efter kriget, utifrån ett judiskt perspektiv. Jag kopplar vittnesmålen till fakta och historisk kontext. Urvalet vad gäller filmer och bilder har också förändrats. Jag funderar mera kring varför jag visar just en specifik film eller bild och vad vill jag förmedla med dem.

Som lärare känner jag mig mycket tryggare i min undervisning då jag har betydligt djupare kunskaper nu och kan av den anledningen göra bättre kopplingar till det samhälle vi lever i med antisemitism, rasism, främlingsfientlighet och den politiska utvecklingen med ökad högerpopulism.

Vilka fortbildningar har varit särskilt värdefulla för dig och varför?

Alla har varit värdefulla och det är svårt att välja ut ett särskilt seminarium, men om jag delar in dem i teoretiska och praktiska så har de fyllt olika syften. Med teoretiska menar jag de som jag måste ta in, smälta, fundera kring och lägga till mina tidigare kunskaper. Det har blivit många nya och fördjupade kunskaper och perspektiv för min del.

Hågkomstprojektets föreläsningar för eleverna och guidningen i Polen var mycket intressanta för att se hur SKMA:s föreläsare undervisar om Förintelsen och antisemitism. Jag fick ta del av information jag inte visste om sen tidigare, som jag nu har lagt till i min undervisning. Jag tänker till exempel på besöket i den lilla staden Rabka – där tomheten blev så otroligt påtaglig. Den judiska begravningsplatsen utan gravstenar. Dem hade nazisterna använt till byggmaterial. Den tomma platsen där synagogan hade stått. Det enda som fanns kvar där var trappan upp till platsen – men den leder ingenstans. Tidigare har jag förknippat begreppet Förintelsen med att människorna skulle förintas. Jag har inte direkt tänkt på och kopplat det till att minnet av dem också skulle raderas ut.

Lärarfortbildningen i Stockholm innehöll bland annat en föreläsning av Joanna Rubin Dranger om bilder genom historien med fokus på den visuella kommunikationen. Rubin Dranger är affilierad professor i illustration knuten till Konstfack, serietecknare och bilderboksskapare. Denna föreläsning satte stor prägel på mig. Utifrån den tittar jag numera på bilder på ett helt annat sätt. Bland annat visade Rubin Dranger hur Hitler och nazisterna inte var först med visuell kommunikation för att peka ut judar. Tidigare hade man använt till exempel gula ringar eller spetsiga hattar för att utmärka judar. Materialet Bilders makt som Rubin Dranger hänvisade till har jag använt mycket efter föreläsningen.

En annan intressant föreläsning och workshop under lärarfortbildningen var ”Förintelsen i Europa – Bilder av Förintelsen” med idéhistorikern Stéphane Bruchfeld. Vi fick arbeta praktiskt med tjugo bilder och analysera vad vi såg på bilderna. Därefter skulle vi välja ut tre bilder som representerar Förintelsen och motivera varför vi valde dessa bilder. Det var ett praktiskt arbetssätt som var mycket bra. Något vi kunde ta med oss till vår egen undervisning. Jag har aldrig tidigare sett på bilder på detta sätt och blev oerhört berörd särskilt av bilden med siluetter av franska barn som mördades under Förintelsen.

 

Första webbinariet med Yad Vashem där judiska perspektiv på Förintelsen diskuterades är nog den föreläsning som har förändrat min undervisning mest. Vem skriver historien? Vem förmedlar budskapet? Offret eller förövaren? Om inte judarna skrivit om sina upplevelser så skulle nazisterna, mördarna, skriva historien utifrån sitt perspektiv. Vi bör lyfta fram de judiska perspektiven mer, såsom  görs i SKMA:s utbildningsmaterial Eternal Echoes där ögonvittnen berättar om tiden före, under och efter Förintelsen. Jag kan se att eleverna blir starkt berörda av de ögonvittnesskildringar jag har tagit in i undervisningen.

Webbinariet innehöll även dokumentären Return to life som var mycket intressant. Det handlade om vägen tillbaka till ett ”normalt” liv efter att lägren befriats. Vart skulle de som överlevt ta vägen? Familjemedlemmar hade mördats, hus och lägenheter tagits över av andra. Det fanns inget att återvända till. De blev befriade men inte fria. Det var så starkt att höra överlevande berätta om kampen tillbaka till ett ”bra” liv.

Utifrån läromedel jag har stött på genom åren så har judarna framstått som passiva offer i Förintelsen, men efter utbildningen och seminariet med Yad Vashem om motstånd har det blivit ytterst tydligt att man inte var passiv. Vi behöver verkligen framhålla att det trots de ytterst små förutsättningar som fanns, gjordes ett både väpnat och civilt motstånd på många olika sätt. Även detta seminarium gjorde stort intryck på mig och jag skulle vilja höra mer om det motstånd judiska grupper och enskilda individer gjorde.

Som exempel på praktiska seminarier där jag fick konkreta förslag till undervisningen kan jag nämna seminariet om deportationer och hur man kan jämföra två autentiska dokument. En rapport författad avpolismannen Paul Salitter, ansvarig för en deportation av judar från Düsseldorf till Riga i december 1942, och ett vittnesmål av en judisk kvinna, Hilde Scherman, som deporterades tillsammans med sin make och hans familj. Båda beskriver deportationen, Paul Salitter i en rapport till sina överordnade och Hilde Sherman i ett vittnesmål. Med dokumenten som underlag kan man diskutera vilka beslut som togs, vilka val som gjordes och vad som hade hänt om Salitter hade vägrat genomföra deportationen. Sådana dokument kan man använda direkt i undervisningen.

 

Vilka utmaningar och möjligheter ser du med digitala fortbildningar jämfört med fysiska seminarier?

Fysiska seminarier är alltid trevliga med fika och småprat för att utbyta erfarenheter med andra som deltar, men jag är mycket imponerad av de digitala föreläsningar och seminarier jag har deltagit i. Jag kan sitta var som helst och koppla upp mig mot Yad Vashem i Israel. Tekniken har fungerat felfritt, ljudet har varit bra och föreläsarna har varit mycket väl strukturerade och lätta att lyssna till. Vi har till och med suttit i grupper och diskuterat olika frågor. Hade inte fortbildningarna varit digitala så hade många, bland annat jag som sitter i västra Värmland, inte kunnat delta på samma sätt. Kostnader för resa och boende hade satt stopp för det. Nu har vi haft möjlighet att delta i en rad viktiga utbildningar. Jag har aldrig, under ett år, deltagit i så många utbildningar som i år, så jag hoppas att de digitala föreläsningarna är här för att stanna. Det ger oss lärare stora möjligheter till fortbildning, vilket alltid är välkommet, och gör att fler kan delta i utbildningarna.

Finns det något inom detta ämnesområde som du som lärare önskar att du kunde få mer fördjupning inom i framtida seminarier?

Utöver all kunskap SKMA förmedlat skulle det vara intressant att höra mer om och få fler tips och idéer om hur man undervisar kring barn som överlevde Förintelsen. Hur gick det för dem och hur har de hanterat sina liv utifrån de traumatiska upplevelser de varit med om? Jag har läst boken Barn under Förintelsen – då och nu, av Suzanne Kaplan. Vårt nästa lokala projekt kommer att riktas till yngre åldrar (9–12 år) och vi vill fördjupa vår kunskap om de överlevande som var i den åldern. Barnteckningarna i en av utställningarna i Auschwitz-museet berörde oss alla djupt. På skolan har vi lyssnat till överlevande som var barn under kriget. Bland annat har Tobias Rawet berättat om sin tid som femåring i Lodz getto. Jag tror att eleverna har lättare att knyta an till vad som hände barn i deras egen ålder.

Det skulle också vara oerhört intressant att höra mer om unika särdrag i olika getton och läger, liksom om hur judiska läkare och sjuksköterskor resonerade när de tvingades arbeta på ”sjukhusen” i lägren och om deras insatser för att rädda liv. Eftersom jag undervisar i svenska på högstadiet, vore det även värdefullt och intressant med fler tips på skönlitteratur och memoarer om Förintelsen som lämpar sig för ungdomar i den åldern.

En riktig ögonöppnare var de föreläsningar kring sociala medier som eleverna fick ta del av under Hågkomstprojektet. Det handlade om olika internetsidor, inlägg och delningar, algoritmer och hopklippta filmer med ”dolda” budskap. I min undervisning har jag aldrig tidigare nämnt filterbubblor så ofta som efter dessa föreläsningar. På mina privata sociala medier har jag inte sett antisemitiska memes eller propagandabilder och heller inte riktigt förstått var jag kan hitta exempel för att uppmärksamma eleverna på dem. Jag tror varken elever eller vuxna alla gånger förstår vad de ser, hör och delar vidare. Hur kan vi möta denna explosion av budskapsspridning? Säkert behöver fler än jag stöd och verktyg att använda i undervisningen.

 

Vad tror du är nyckeln till en framgångsrik undervisning om antisemitism?

Åh, jag tror det är en hel nyckelknippa vars huvudnyckel är lärarens kunskaper om antisemitism både i ett historiskt och nutida perspektiv. Det är viktigt att läraren kan göra kopplingar till vad som sker här och nu – vår egen tid och samhällsutveckling. Kunskaperna och undervisningen är inget vaccin, men kan bli ett motgift mot de antidemokratiska tendenser vi ser idag och kan leda till att många fler öppnar ögonen. Genom kunskaper får man trygghet som gör att man vågar bemöta främlingsfientliga åsikter, antisemitism och rasism. Man vågar även diskutera de svåra frågorna i klassrummet där man kan arbeta med myter, ord och åsikter och bemöta eleverna med fakta, frågor och empatisk nyfikenhet.

Jag tror att det är viktigt att eleverna förstår och vet vilka konsekvenser deras kommentarer får både för människor i deras omgivning och för dem själva. Det är viktigt att unga lär sig att tänka på sin egen roll som samhällsmedborgare. Folkmordet på judarna började inte med kulor och läger utan med fördomar, myter och konspirationsteorier. Förintelsen visar vad ord och propaganda kan leda till.

Arbetet mot antisemitism, rasism, främlingsfientlighet och antidemokratiska synsätt måste genomsyra skolans vardag, det får inte bli en temadag eller en ”brandsläckare”. För att nå dit behöver alla som jobbar inom skolan tillgång till mer kunskap och fler metoder för att känna sig trygga i ämnet och för att kunna väcka ett genuint engagemang hos eleverna. Det finns ett gott stöd och flera verktyg för att långsiktigt arbeta mot antisemitism och rasism i skolan. Jag har till exempel använt mig av SKMA:s material Antisemitism – då och nu och Eternal Echoes, böcker och artiklar kring bemötande av antidemokratiska krafter av bland andra Christer Mattsson, grundare av Toleransprojektet, och material från Forum för levande historia.

Förutom detta skulle det vara bra med konkreta tips och idéer om hur andra skolor, som uppnått goda resultat, arbetar mot antisemitism, rasism och främlingsfientlighet och för att värdegrund och demokratiska normer genomsyrar hela skolan. Jag har deltagit i ett flertal seminarier som SKMA arrangerat där frågan om ”hur man undervisar i ämnet” har diskuterats. Dessa seminarier har varit mycket värdefulla för mig. Stöd och verktyg behövs fortfarande. För min del gäller det framför allt hur man kopplar ihop dåtid och nutid. Under till exempel Hågkomstutbildningen föreläste SKMA:s pedagog Niclas Blom och idéhistoriken Henrik Bachner vid olika tillfällen om hur antisemitiska fördomar kan uttryckas på nätet och i sociala medier, en miljö där många ungdomar spenderar en stor del av sin tid och därför ofta kommer i kontakt med dessa fördomar. Det är dessutom ett område där lärare, vårdnadshavare och andra vuxna ofta inte har insyn.

Till sist måste jag framhålla att föreläsningarna och seminarierna om antisemitismens och rasismens uttryck idag har stärkt och ökat mina kunskaper om dagens situation. Jag kan med mod bemöta och påverka både vuxna och elever på ett helt annat sätt, genom kunskap och utan att vara i någon typ av affekt. Utbildningarna har varit ovärderliga. Jag känner mig inte som samma person som före Hågkomstutbildningen. Den har förändrat min undervisning och mitt sätt att tänka. Utbildningen har vidgat mitt perspektiv, satt bestående spår i mig och genomsyrar min vardag. De nya insikterna har verkligen öppnat mina ögon för hur komplext det är att undervisa om Förintelsen, antisemitism och rasism och vikten av att skapa utrymme och förutsättningar för att lyfta denna komplexitet i undervisningen.

Intervjuare: Lena Jersenius