SKMA Nyhetsbrev mars 2021

På Förintelsens minnesdag 27 januari talade statsminister Stefan Löfven på den minnesceremoni som Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens Överlevande arrangerade i samarbete med SKMA, Forum för levande historia och Judiska museet. Här följer hans tal.

Statsminister Stefan Löfven. Foto Karl Gabor.

Tack för att jag får vara med er idag. Det är två år sedan jag var hos er på Förintelsens minnesdag. Då berättade jag om Max Safir; att han hörde av sig till mig och sa att Sverige borde inrätta ett museum om Förintelsen för att bevara överlevandes minnen till kommande generationer. Mycket har hänt sedan dess. Som ni vet, så fick Malmö internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpandet av antisemitism skjutas upp ett år på grund av Coronapandemin. Som ni vet, är det på grund av samma virus jag idag får tala till er på det här sättet istället för att möta er ansikte mot ansikte. Och som ni säkert vet, gick Max Safir ur tiden i somras, 94 år gammal.

Max har tillsammans med flera andra överlevande dragit ett tungt lass för att berätta sin historia och rest med svenska ungdomar till Förintelsens minnesplatser. Men Max Safir lyfte också vikten av att ge en röst åt dem som fråntogs sin. Han påminde om alla de livsöden som aldrig blev, alla bröllop, alla uppfinningar. Storslagna musikstycken, alla vardagar som aldrig hände, alla liv som släcktes. Allt som inte blev, alla som aldrig fick leva. Han gav röst också åt alla dem. Vi andra får fortsätta Max Safirs arbete, och alla överlevandes viktiga arbete. Att bära alla deras berättelser, det är vårt gemensamma ansvar.

Som statsminister är det många saker som är obligatoriska: partiledardebatter, internationella möten, formalia och procedurer – det går inte att välja bort för att lusten säger så. Men det finns delar som går att välja. Jag har valt att som statsminister prioritera vissa saker: överlevandes minnen, Sveriges kamp mot dagens antisemitism, kunskapen om Förintelsen, och om fördomar. Jag har fått frågan: varför? Varför det är viktigt för mig. Och ofta tror jag att människor vill ha ett konkret ögonblick som svar; en händelse eller ett möte, med en enskild som person som på något sätt förändrade mig, att sen dess har jag arbetat med de här frågorna. Men det är faktiskt tvärtom, det är en stilla känsla som har funnits hela mitt liv. En känsla för att människor ska behandlas lika och rätt, och med värdighet. Ingen större förbrytelse mot detta finns än Förintelsen.

Martin Luther King, han sade en gång att ”den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. För mig är det precis så jag känner kring Förintelsen och antisemitism idag. Att inte göra något, att välja att inte sprida kunskap, inte engagera sig, eller att vara passiv och ställa sig vid sidan om, det är otänkbart för mig. Att göra mitt bästa för att sprida kunskap och motverka antisemitism ser jag därför som obligatoriskt, för mig som människa, och som svensk statsminister.

I Max Safirs bok Bäste Herrn, låt mig få leva finns all den stora grymheten med, men också där är det enskilda händelser som fastnar. Hans bror, som hade en familj att tänka på, stal en limpa bröd från bageriet i gettot där han arbetade. För det blev han skjuten. Kvinnor som kom till Auschwitz-Birkenau med rött nagellack eller läppstift som fortfarande satt kvar. Den hårda vakten som visade sig vara jude, men med falska papper. När de överlevande går bort en efter en, blir de som kan vittna om vad de själva sett och upplevt färre.

Och samtidigt tar sig antisemitismen nya uttryck. Hatet mot judar finns i vår historia, i vår samtid: i högerextrema grupper, i delar av vänstern och i islamistiska miljöer. Vi ser antisemitism hos vuxna och barn som flytt till Sverige från länder där judehat präglar skolundervisning och statlig propaganda. Antisemitiska budskap fanns bland dem som angrep den amerikanska kongressen i Washington, och de återfinns bland grupper som sprider konspirationsteorier om Covid-19-pandemin och om vaccinationer.

De överlevande blir färre, och samtidigt kommer hela tiden nya barn, nya tonåringar som för första gången hör att det skett något som kallas Förintelsen. Det är Sveriges uppgift att fortsätta lära ut, fortsätta sprida kunskap. Regeringen är nu redo att ta nästa steg i arbetet för ett museum om Sverige och Förintelsen. Vår bedömning är att ett Sveriges museum om Förintelsen, det ska inrättas som ett självständigt museum vid en befintlig museimyndighet. Det ska ligga i Stockholm och kunna öppna den 1 juli 2022, en dag jag ser fram emot.

Max Safir kommer aldrig att få se när muséet öppnar. Jag hade annars hoppats på att få ta med honom dit. Samma sak gäller flera andra överlevande som lagt så mycket energi på att sprida kunskap och se till att berättelser lever vidare. Men andra kommer att kunna gå dit: gymnasieungdomar, tonåringar, mor- och farföräldrar som tar med ett barnbarn dit. De kommer att få se, de kommer kunna ta del av historien. Och vi ska fortsätta berätta för Sveriges barn, vi fortsätter sprida kunskapen och se den slå rot. Vi gör det för att allt annat är otänkbart. För att det är vårt ansvar. För att vi är människor. Tack för att jag fick delta såhär, jag ser fram emot att ses framöver.

Stefan Löfven
Statsminister