Hatet mot judarna — en välkommen bok som spretar och väcker frågor

SKMA Nyhetsbrev mars 2021

Björn Wimans och Sanna Sjöwärds nya bok Hatet mot judarna (Fri Tanke förlag, 2021) är läsvärd och värdefull men hade tjänat på ett större fokus på den samtida antisemitismen, skriver Charlotte Wiberg.

Jag såg fram emot Björn Wimans bok om antisemitismen. Det behövs fler uppdaterade böcker i ämnet på svenska och Wimans engagemang i frågan är väl känt. Han är dessutom oförmögen att skriva dåligt. Och jag kan väl inte riktigt säga att jag är besviken. Boken är läsvärd. Den består av essäer på olika teman i ämnet varvat med bilder på och korta berättelser av förintelseöverlevande. Den dokumentationen har gjorts av Sanna Sjöswärd. Bara den första essän handlar rent allmänt om antisemitism, därefter är Förintelsen och Tredje riket till stor del centrala punkter och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Det känns skamligt att klaga på Sjöswärds porträtt – vi vet alla att det är i sista minuten nu att fånga de överlevandes röster och låta dem leva kvar genom utställningar, filmer och böcker. Alla vittnesmål från överlevande är viktiga.

Samtidigt kanske det hade varit bättre med två projekt. Trots allt är det ibland något av ett problem att antisemitism så tajt förknippas med Förintelsen och Hitler. Förintelsen var ett så enormt brott mot mänskligheten att detta inte är särskilt konstigt. Men den är också, just, en unik händelse och den eliminatoriska antisemitismen är inte den enda som finns. Naturligtvis måste den finnas med i en bok om antisemitism, men väldigt många – de allra flesta – som för vidare antisemitiskt tankegods har svårt att ta till sig att de skulle göra det just för att de (med rätta) inte ser sig som Goebbels, Hitler eller Höss. Att antisemitism av många ses som den absolut mest graverande av alla fördomssynder gör paradoxalt nog att den kan ignoreras, så länge den inte uppträder i en NMR-parad eller som förintelseförnekelse. Jag trodde att Hatet mot judarna skulle fokusera mer på här och nu. Därav en viss missräkning. Men jag kan samtidigt inte påstå att boken inte ändå är värdefull.

Den inledande essän ”Antisemitismens tid” är vad vi får som är mest här och nu-orienterat, samtidigt som trådar dras bakåt i tiden – som det måste vara. Texten inleds med just den typen av vardagsantisemitism som förnekas å det ilsknaste om någon, som Wiman i det här fallet, är modig nog att nämna det vid sitt rätta namn. ”Är det inte ändå väldigt mycket judar i mediebranschen? Är det inte så att de agerar som en klick som hjälper varandra framåt?” Jo tack, det där har även jag hört från en bildad människas mun. Jag är inte så bra på att hantera sådana situationer. Jag tappar hakan, och orden. Wiman förklarar att han inte säger att mannen som uttalat orden är antisemit ”men att det speciella med antisemitiska fördomar är att de har en förmåga att dyka upp också i munnen på människor som inte tror sig hysa dem”. Man bör vara medveten om detta historiska gift.

Wiman har rätt. Det har länge talats om en ”antisemitism utan antisemiter” under efterkrigstiden. Incidenten han beskriver inträffade för tio år sedan och i dag är det ännu råare tider. Men jag undrar om detta är så specifikt för antisemitismen. I dag talas det om en ”rasism utan rasister”. Naiva vita svenskar påstår sig vara ”färgblinda” och absolut inte rasister, ändå utsätts svarta barn för öppen rasism på var och varannan skolgård, och polisen kollar alltid in svarta och bruna lite extra, ibland med öppen aggressivitet. Var kommer det ifrån? Är det inte något av parallellfall även om yttringarna är olika?

I dag är vi hur som helst i en situation där ledande politiker som Orbán och Trump öppet använder antisemitiskt bildspråk och antisemitiska troper – de undviker bara ordet ”jude”. Är det en tidsfråga innan även detta tabu sprängs? Wiman tar upp detta, han tar upp våldsdåden i Frankrike, hur judar får skulden för Coronakrisen, QAnon, Hamid Zafar och Israels centrala plats i dagens antisemitism. En viktig poäng är tendensen – inte minst i vänstern – att dela upp judar i ”bra” och ”dåliga”, där de dåliga är de som inte tar avstånd från Israel. Wiman säger det inte, men detta får mig alltid att tänka på tvångsdop. Med tanke på den förföljelse judar utstått sedan tusentals år finns det något mirakulöst i att religionen och folkgruppen insisterar på att fortsätta finnas kvar. Den styrkan borde inom parentes sagt kanske också lyftas fram i de många vittnesmålen om lidande och förföljelse. Men att det finns ett behov av ett land att ta sin tillflykt till när läget åter börjar bli farligt, det är märkligt att inte förstå. Varför saknas empatin?

En sak som fick mig att fundera är det som ofta framförs, även av Wiman, om antisemitismens antagna sammanbundenhet med andra former av fördomar och rasism. Det är helt sant som Wiman säger att antisemitismen inte, som vissa påstår, skulle ha ”ersatts” av hat mot muslimer eller invandrare i stort. Tvärtom ser vi onekligen hur rasismen blivit tydligare mot många grupper. Samtidigt ser jag det som vanskligt att göra det till en slags lagbundenhet, att antisemitismen aldrig vandrar ensam. Jag är inte forskare och riskerar ta mig vatten över huvudet. Men det tycks mig finnas tillfällen då judar/Israel är den enda syndabocken.

Och det gäller framför allt inom vänstern. Endast judar är (inte alltid, men ofta) utestängda och nonchalerade inom antirasistisk aktivism och intersektionell analys. Inom HBTQ-rörelsen betraktas det israeliska stödet och toleransen mot HBTQ-kultur ibland som ”pinkwashing” – ett sätt att försöka tvätta bort den sionistiska synden genom att vilja framstå som progressiv och bättre än Israels muslimska grannländer. Ökänt är fallet där tre kvinnor kördes bort från en lesbisk manifestation i Chicago 2017 då de hade Pride-flaggor med Davidsstjärnor, vilket ”påminde om den israeliska flaggan” och ”kunde vara triggande”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den näst sista essän ”Kulturens skymning” är som jag ser det bokens största behållning. Utifrån Wagner och den ställning denne kompositör åtnjöt i Hitlertyskland tas vägar över möjligheten till en inneboende fascistisk kraft i musik, fascismens och högerpopulismens konst- och kultursyn, möjligheten till kultur tvärtom som motkraft till fascism, antisemitism mot judiska kompositörer och konstutövande och slentrianmässiga fördomar även hos upplyst kulturelit. Ett snirklande och spränglärt stycke text vars övertygande credo är ”att det inte är konsten som är farlig för människan, utan det är människan som är farlig för konsten”. Känner du som i Woody Allens skämt för att invadera Polen när du lyssnar på Wagner? I så fall ligger problemet nog inte bara i musiken.

I bokens slutessä ”Det människofientligas frammarsch” blandas tidsperspektiven från fascismens och nazismens era och dagens återkomst av element därifrån. Åter hade jag kanske önskat mig lite mer här och nu. Men inte för att jag som en del andra tycker att det är fel att dra linjer bakåt till den tiden. Associationerna görs just för att ”det människofientliga” återkommer. Men när Wiman till exempel går in på Victor Klemperers analys av språket och dess inverkan i Tredje riket hade det varit intressant med ett längre resonemang om dagens språkbruk i högersfären. I viss mån har han gjort det i essän om kulturen och kulturpolitik och han går förstås in på det även här. Men när han skriver om nazisternas hat mot orden ”objektivitet” och ”intelligens”, och att tongångarna känns igen tycker jag inte det riktigt stämmer.

I mina mer eller mindre ofrivilliga konfrontationer med högertroll på Twitter anser de sig alltid vara objektiva och intelligenta, och det är viktiga egenskaper. En vänsterkvinna som jag anses alltid resonera i affekt vilket naturligtvis innebär att hon har fel och ett populärt talesätt (som härstammar från högerdebattören Aron Flam) är ”Dina känslor sårar mina tankar”. Det finns en könsdimension här som är viktig. Så är ju skillnaden mellan mäns och kvinnors politiska sympatier tämligen stor i dag. ”Elitmedia” sågas för att de inte anses objektiva, och även om vad som är ”objektivt” tycks kunna plockas fritt från luften så är det viktigt att framstå som intelligent, vetenskaplig och sanningsbärare.

Ett vanligt invektiv, som Wiman tar upp, är ju ”godhetsapostel”. Det finns olika varianter av det och alla är lika vidriga. De är också svåra att bemöta, för vem tänker egentligen på sig själv som god? Det är ett stort ord, ett stort anspråk. Men vi måste använda de stora orden igen, menar Wiman, som ”ondska” och ”förpliktelse”. Briljant nog mynnar dock boken ut i ett försvarstal för något så lättillgängligt som den vanliga jäkla hyggligheten. Vi måste bemöta det omänskliga med hygglighet – med att vara en mensch. Och Wimans slutord är värda att citera: ”Oförskämdheten är demokratins motsats. Att försöka vara en mensch är grunden för att laga världen. Vi blir prövade, och på så sätt kommer vi att få veta vilka vi är.”

 

 

 

Charlotte Wiberg
fri skribent och filmvetare