”Antisemitismens arkiv” under lupp

SKMA Nyhetsbrev mars 2021

Vad visste eller snarare trodde sig svenskar veta om judar och judendom innan den judiska invandringen till vårt land? Och vilken roll spelade antijudiska motiv i medeltida och tidigmoderna texter för bilden av och debatten om den judiska minoriteten i 1800-talets Sverige? Det är några av frågorna som historikerna Cordelia Hess och Jonathan Adams försöker besvara i ett pågående forskningsprojekt vid Göteborgs universitet.

EN UTBREDD MEN FALSK UPPFATTNING
Den 29 januari i år ställde Björn Söder (SD) en skriftlig fråga till kultur- och demokratiminister Amanda Lind om huruvida hon tänkte vidta åtgärder mot antisemitism, och slog fast: ”Antisemitismen är till stor del importerad genom invandring till Sverige.” Han reproducerar här en uppfattning som funnits i Sverige i flera decennier: att antisemitism bara är ett importerat problem, att det inte funnits någon inhemsk fiendskap mot judar. Först kom antisemitismen från Tyskland, idag från Mellanöstern.

Denna uppfattning är lika utbredd som falsk. Och den kan bara hålla i sig så enträget eftersom det saknas forskning och publikationer om antisemitismens långa historiska linjer i Sverige – långt före 1930-talets omfattande sympatier med Nazityskland. Antisemitismen var ett populärt ämne långt innan de första judarna invandrade till landet, och både översättningar av antisemitiska texter från kontinenten och inhemska produktioner tillfredsställde intresset i en rasistisk och negativ konstruktion av ”juden” i olika samhällsgrupper och diskurser. Det är viktigt att förstå att senare utvecklingar inom antisemitism i Sverige byggde på ett väletablerat fundament. I århundraden hade svenskarna både skrivit, läst och hört om sina stora fiender, judarna.

MEDELTIDA RÖTTER
I Åkirkeby kyrka på Bornholm finns en granitdopfunt från ca 1200 vars långa runinskrift berättar historien om Jesus från bebådelsen till korsfästningen. I denna, den äldsta berättelsen om Jesu liv i folkmun (här gotländska), ställs judarna till svars för det påstådda gudsmordet: ”Judarna tog vår herre och hudflängde honom vid pålen och vaktade honom. Och här fastnaglade judarna Jesus på korset.” Varje mening har ett tillhörande fält på funten med en illustration: bödlar hudflänger den halvnakne Jesus och står med hammare och spikar färdiga att korsfästa honom. Ända sedan den svenska religiösa litteraturens början har judar framställts som Kristi mördare. Denna version av passionshistorien upprepades i predikningar, böner, andliga sånger och konst – inte minst kyrkomålningar – under de följande århundradena och bildade grundstenen för den svenskkristna uppfattningen av judar fram till mitten av 1900-talet.

I deras behandling av Jesus, hans moder, apostlarna, ja, även själva kyrkan och kristendomen ansågs judar som särskilt våldsamma, konspiratoriska, djuriska och djävulska. I det s.k. Fornsvenska legendariet – en samling legender och mirakler på svenska som är bevarade i olika handskrifter från 1300- till 1500-talet – kan man läsa om judarnas hostie- och ikonskändning, rituella mord på kristna barn, samarbete med djävulen, stora hat mot de kristna och sexuella förförelse av heliga män. Judar var ett hot mot befolkningen, samhället och kyrkan. De kräver hämnd för sin nuvarande makt- och hemlöshet, och deras aptit för kristet blod är gränslös. De flesta historier slutar med att de onda judarna slås ihjäl eller att de konverterar till kristendom när ett mirakel öppnar deras ögon för den ”sanna guden”. Att det inte fanns judar bosatta i Sverige under medeltiden hade tydligen begränsad betydelse för förekomsten av judar i den svenska religiösa litteraturen.

Men det är inte bara judarnas handlingar som framställs negativt: ”judekroppen” är också ful och onaturlig. Judar har en äcklig lukt, röda getskägg och rött hår som tecken på deras falskhet, stora, krokiga näsor, köttiga läppar och vassa tänder. Som straff för att ha mördat Jesus blöder judiska män varje månad – deras kroppar fungerar inte som naturliga människokroppar. I medeltida kyrkomålningar framställdes judar med moderiktiga kläder, som symbol på världslighet och stolthet, i kontrast till de kristnas långa, blygsamma kjortlar. Judarna bar sin inre depravation på utsidan. I den svenska medeltidslitteraturen skriker judar och ylar som vargar och jämförs med hundar och svin. Det kända motivet ”judesuggan”, som föreställer judar som diar en gris, finns i inte mindre än tre uppländska kyrkor.

I icke-religiösa sammanhang var synen på judar på inget sätt mer positiv. Ett av endast två bevarade exempel av den danska översättningen från 1516 av Johannes Pfefferkorns De judaica confessione – en polemisk antijudisk beskrivning av judiska seder och traditioner under Rosh hashanah och Jom kippur – finns på Skokloster slotts bibliotek. Vi vet inte när eller hur boken kom till biblioteket, men det är ytterst intressant att någon har köpt och tagit den med till Sverige och, som man kan se på alla marginalanmärkningarna, läst och kommenterat den. Ett egentligt svenskt verk som beskriver judarnas (farliga) ceremonier, Christian P. Löwes Speculum Religionis Judaicae, utkom först 1732. Bokens syfte är att upplysa svenskarna om judarnas felaktiga religion och ställa dem i dålig och förlöjligande dager.

BAKGRUNDEN TILL EMANCIPATIONSDEBATTERNA: JUDAR SOM ”RAS” OCH SPÖKE
1870 var året då riksdagen röstade igenom emancipationen, dvs. man tillerkände judarna i Sverige medborgerliga rättigheter. Till dess hade riksdagen nästan vartannat år diskuterat motioner som försökte försämra situationen för de judar som börjat bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping i enlighet med restriktionerna i 1782 års judereglemente. Utanför den parlamentariska arenan florerade antisemitismen i svenskt boktryck. Hatet förekom i översättningar av medeltida legender, i konversionsberättelser, i politiska pamfletter, i noveller och pjäser, i satiriska underhållningsdikter. Legenderna bildade en bakgrund av ”kunskap” som människor hade om judar, och många debatter om integration, immigration och emancipation präglades tydligt av äldre stereotyper.

Många texter var skrivna på svenska från början, men svenska boktryckare var även snabba med att låta översätta och publicera det senaste på framför allt tyska, i mindre utsträckning även engelska och franska antijudiska skrifter: Christian Frank, Ernst Hengstenberg, Wilhelm Hauff och andra teoretiker av den så kallade Frühantisemitismus, där religiösa, politiska och rasistiska argumentationer mot judar kombinerades till en samlad ideologi. Forskningen har till nu sett framväxten av denna typ av antisemitism som tätt förknippad med den politiska och sociala situationen i de tyska territorialstaterna, med en utpräglad konfessionell kultur, många upplysta furstar och en framväxande idé om religiös tolerans. Modern rasistisk antisemitism, anser forskare, har utvecklats som reaktion på att religiöst grundade restriktioner och gränser försvann med emancipationen. Sverige, med sitt ideal av religiös homogenitet, verkar ha utvecklat biologistiska uppfattningar om judar mycket tidigare och utan koppling till emancipationen. Ordet ”ras” användes om judar redan år 1815, i den satiriska dialogen Om judarnas företräde, välde och lycka av Carl Gustav Nordforss.

En långlivad bästsäljare – med minst 24 editioner under 1800-talet – var legenden om Ahasver, en judisk skomakare som bevittnade Jesus väg till Golgata och vägrade att låta honom vistas vid sin dörr. Som straff beordrade Jesus honom att vandra runt i världen till domedagen. Legenden om den så kallade Vandrande eller Evige Juden kan följas tillbaka till 1100-talet och finns i många olika varianter över hela Europa. Ahasver är en tragisk och otäck figur som under modern tid kom att personifiera judisk hemlöshet och brist på rötter – som ansågs som straff för gudsmordet och oförmågan att inse att Jesus var den sanne messias. Samma idé förmedlas i en text som alltid trycktes tillsammans med Ahasver-legenden: Om thet straff vart släkte ibland Judarna lida måste, som beskriver påstådda ”straff” som varje israelitisk stam fick för deras specifika deltagande i tortyren och avrättningen. Straffen består av olika fysiska men som i sin helhet beskriver judar som spottande, illaluktande personer som pratar konstigt och rent allmänt bär fysiska markörer för sin ondska. Texten är ett typiskt exempel på den medeltida ”rasifieringen” av judar: kristna gav judarna som kollektiv skulden för Jesu död och därmed den ultimativa ondskan. Man antog allmänt att dålig karaktär också visades i en ful fysionomi. På så sätt manifesterades föreställningen att judar hade specifika fysiska egenskaper – och därmed en biologisk essens.

KONVERSION OCH JUDARNAS HEMLIGHETER
Den så kallade ersättningsteologin utvecklades redan hos kyrkofäderna och präglade den kristna relationen till judendomen under hela medeltiden och även efter reformationen: en föreställning om att avtalet mellan Gud och folket Israel från Moses och Abraham har spelat ut sin roll med Jesus och det nya avtalet som kom med honom och dopet till människorna. Eftersom judarna inte ville ingå i det nya avtalet ersattes de i sin särställning som utvalt folk med de kristna. I 1800-talets Sverige uttrycktes ersättningsteologin bland annat i de många berättelser om judiska konvertiter som med hjälp av nåden insåg att Jesus var den rätte messias.

Dessa konversionsberättelser var omåttligt populära under hela 1800-talet – vilket inte stod i motsats till de rasistiska uppfattningarna om judar. Judendomen framställdes som en religion som formade ett nationellt kollektiv genom Gamla Testamentets lagar, och även om enstaka personer kunde lämna kollektivet så var det en mycket vanlig föreställning att judar lydde under en annan etik och andra regler. Och dessa regler, så formulerades det ofta, beordrade judarna att vara fientliga mot kristna – även detta en idé som utvecklades under medeltiden och spreds i det moderna Sverige bland annat genom en översättning av Christian Eisenmengers Entdecktes Judenthum, i vilket han sammanställde citat från Talmud för att ”bevisa” judisk fientlighet. Även denna textgenre som påstod sig avslöja ”judarnas hemligheter” för de kristna har gamla rötter och hänger ihop med dels konvertiternas autobiografier, dels försök att kriminalisera rabbinska texter – en första kampanj med detta syfte ägde rum 1241 i Paris.

ANTISEMITISM HAR ALLTID VARIT SVENSKT
Det är omöjligt att dra slutsatser om antisemitismens förankring i olika sociala grupper i Sverige utifrån produktionen av texter med antijudiska teman. Men några aspekter är tydliga: judar konstruerades som ett ämne (och ett problem) i mycket större utsträckning än vad deras demografiska representation var före emancipationen, och även innan de ens invandrade. Intresset i judar var därmed både kvantitativt, tematiskt och geografiskt oberoende av den mycket lilla judiska minoriteten, och det var inte neutralt. Den långa traditionen av medeltida legender, tidigmoderna konversionsberättelser och ”etnografiska” texter om judar som hade cirkulerat i landet sedan medeltiden bildade en bakgrund av ”kunskap” om judar som författare kunde använda.

Många av de författare som skrev antijudiska texter – de som vi känner till, många utgavs anonymt – var teatermänniskor, översättare, politiker, hantverkare eller novellister som bara skrev en enda text om judar. Carl Gustaf Nordforss, Johan Gustaf Hjerta, Bengt Sander och flera andra helt vanliga svenskar utbrast i hatfyllda kommentarer om judarnas kontroll över svensk ekonomi, deras vilja att ta över landet och låta omskära alla svenskar, deras dåliga lukt och fula utseende. Denna ”kunskap” om judar var utbredd redan under de första decennierna av 1800-talet och därmed långt före emancipationen.

De politiska debatterna påverkades av samma sorts stereotyper. Det är omöjligt att rekonstruera i varje enskilt fall från vilka källor en författare har hämtat sina uppfattningar om judar – men antisemitismens arkiv i sin helhet fanns tillgängligt i form av predikningar, legender, noveller, pjäser och artiklar i dagstidningar och andra texter. Dessa olika textformer talade vanligtvis till olika sociala grupper, folk med olika utbildningar, bakgrunder, ekonomiska situationer och levnadssätt. Utifrån den tryckta produktionen är det tydligt att antisemitismen var någonting för alla: det fanns billiga böcker och dyra, religiös uppbyggelselitteratur och politiska pamfletter, teologiska och filosofiska avhandlingar, skämtböcker med karikatyrer. Antisemitism har alltid varit svenskt.

 

Cordelia Hess
Professor, forskar och undervisar vid universiteten i Göteborg och Greifswald. Hennes forskningsämnen är antisemitismen i ett långt historiskt perspektiv samt Östersjöområdets historia.

 

 

 

Jonathan Adams
Docent, är forskare vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet. Han har utgivit böcker och artiklar om antisemitismens historia i Norden och om nordiska språk och litteratur under medeltiden.