Alvar Alsterdal och kampen mot antisemitismen bakom järnridån

SKMA Nyhetsbrev mars 2021

Den 22 februari 1969 hölls i Stockholm en konferens på temat ”Judarnas situation i Sovjet och Östeuropa”, organiserad av Broderskapsrörelsen, Folkpartiets kristet sociala råd samt Centerpartiets kulturkommitté. Bakgrunden var den oroande antijudiska utvecklingen i Polen under Gomułkaregimen. En av talarna var journalisten, redaktören, radio- och tevemannen, författaren och sedermera pressrådet Alvar Alsterdal (1926–1991) vars språkkunskaper, internationella kontaktnät och intresse för och engagemang i judisk kultur och i den unga judiska staten gjort att han hade utsetts till Socialistinternationalens rapportör i frågor om judarnas situation i Central- och Östeuropa.

Att han framträdde på en konferens om judarnas situation bakom järnridån i slutet av 1960-talet var därför en självklarhet. Han var tillsammans med folkpartiets blivande partiledare Per Ahlmark – Europarådets dåvarande rapportör i frågor om judarnas situation i Sovjetunionen – den ledande svenske experten i ämnet vid denna tid. Alsterdals insatser mot antisemitism skildras här av historikern Lars M Andersson.

För Alsterdal torde det ha varit enkelt men sannolikt en smula stressigt att skriva konferensföredraget. Han var nämligen i full färd med att slutföra manuskriptet till Antisemitism antisionism. Exemplet Polen. Boken snabbskrevs medan den antisemitiska kampanjen pågick; förordet är daterat i mars 1969. Det gick alltså undan. Något hastverk är det emellertid inte. Tvärtom framstår boken än idag som häpnadsväckande initierad och välunderbyggd och trots att det sedan 1969 har skrivits åtskilliga hyllmeter i ämnet håller Alsterdals analys fortfarande. I det följande ska Alsterdals insatser mot antisemitism kortfattat skildras. Redogörelsen utgår från min inledning till nyutgåvan av Antisemitism antisionism. Exemplet Polen, publicerad av Weddig Runquist och Égalité förlag 2020.

Det går inte att med säkerhet fastslå när Alsterdal började intressera sig för antisemitismen. Sannolikt skedde det redan i tonåren då han var ombud för Ture Nermans antinazistiska Trots Allt! och ungsyndikalistiska Storm och medlem i det av Nerman ledda Förbundet kämpande demokrati. Detta tidiga engagemang tycks ha blivit bestämmande för Alsterdals ställningstaganden livet igenom. Han var en kämpande (social)demokrat och glödande antinazist. Detta, tillsammans med hans tro på Israel som socialistiskt experiment, gjorde honom till både en uttalad Israelvän och en svuren fiende till antisemitismen; den antisemitism han bekämpade var inte minst den statsdirigerade sovjetiska, som både användes för in- och utrikespolitiska syften och särskilt i anslutning till Mellanösternkonflikten.

Alsterdal kommenterade antisemitismen i skrift redan 1959. Huvuddelen av texterna och samtliga rapporter och böcker i ämnet publicerades emellertid under tioårsperioden från 1963 till 1973, med en tyngdpunkt åren kring decennieskiftet då han i realtid rapporterade om hur den antisemitiska kampanjen i Polen framskred och dessutom tog Dagens Nyheters Wienkorrespondent Lars Åke Berling i upptuktelse för att han okritiskt återgett den polska regimens bild av utvecklingen. Artiklarna publicerades i de fora där Alsterdal regelbundet medverkade, främst i Arbetet, där han varit både kulturchef och vikarierande chefredaktör, men också i Metallarbetaren, Tiden och Aktuellt i Politik och samhälle.

 

Hans arbete med att dokumentera och informera om antisemitismen inleddes, som antytts, inom Socialistinternationalen. Organisationen hade börjat engagera sig i judarnas situation i Sovjetunionen 1957 och under 1960-talet antagit en rad resolutioner i frågan. Liksom Alsterdal var organisationen (vid denna tid) uttalat Israelvänlig. Såväl Israelsympatierna som kampen mot antisemitismen bakom järnridån bör förstås mot bakgrund av kalla kriget. När Socialistinternationalen väcktes ur sin törnrosasömn efter andra världskriget och samlades i Frankfurt 1951 definierade rörelsen sin historiska uppgift gentemot två huvudfiender, kapitalism och kommunism. Den förra representerade förtryck och imperialism, den senare exploatering av de många och berikande av de få. Under 1950-talet och den första hälften av 1960-talet var utfallen hårdare mot kommunismen än mot kapitalismen. Pragkuppen 1948 och den efterföljande antisemitiska Slánskýprocessen 1952, liksom Stalins förföljelse av judarna i Sovjetunionen, bekräftade bilden av den förtryckande kommunismen. Israel visade vad den demokratiska socialismen var mäktig.

Av de dagboksanteckningar, ”skrivna och oskrivna”, som Alsterdal publicerade i Statsanställd 1966, framgår att han började delta i Socialistinternationalens kongresser och arbete 1955. Han var alltså med från början när organisationen inledde sin kamp mot antisemitismen. Han var också en av initiativtagarna till den första av de rapporter internationalen publicerade 1964 och djupt involverad i tillkomsten av de två som därefter följde 1967 och 1970. Hans, så vitt känt, första artikel om antisemitismen i Sovjetunionen hör hemma i detta sammanhang och innehåller hänvisningar till Socialistinternationalen. Den publicerades i januari 1963 i Arbetet. Han återkom senare samma år till ämnet i en längre artikel i Metallarbetaren.

Arbetettexten innehåller samma information som en artikel av Emanuel Litvinoff, publicerad i Dagens Nyheter senare samma år och baserad på ett föredrag som den senare hållit i Lund. Litvinoff var en brittisk-judisk författare, redaktör och aktivist. Hans nyhetsbrev i tidskrifts- och ibland bokformat, Jews in Eastern Europe, var från slutet av 1950-talet tillsammans med de bulletiner som gavs ut av Institute of Jewish Affairs i London och av Centre de documentation juive contemnporaine i Paris en av de viktigaste källorna till kunskap om judarnas situation bakom järnridån och bidrog till att amerikansk-judiska grupper på allvar började driva frågan om utvandringstillstånd för judarna i Sovjetunion.

Det är också uppenbart att Litvinoff var en viktig inspirationskälla och samtalspartner för Alsterdal. När de lärde känna varandra är oklart. Möjligen hade de träffats redan 1960 då Litvinoff besökt Sverige. Att de råkats i samband med föredraget i Lund 1963 är troligt. Säkert är att de båda deltog i en paneldebatt på Stockholms studentkår i mars 1966 i anslutning till en utställning av fotomontage avsedd att fästa uppmärksamhet på de sovjetiska judarnas situation. De skulle också samarbeta i författandet av Socialistinternationalens rapport Antisemitism in the Soviet Union, som gavs ut 1970.

Den första av Socialistinternationalens rapporter om antisemitismen i Sovjetunionen och Östeuropa, som Alsterdal alltså var en av initiativtagarna till, gavs ut 1964. Den baserades liksom Jews in Eastern Europe på tryckta officiella sovjetiska källor, officiell statistik, pressmaterial, antijudiska skrifter, rättegångsrapporter och liknande, något som också gäller för de följande rapporterna liksom i huvudsak för de övriga arbeten om antisemitismen i Östeuropa och Sovjetunionen som Alsterdal gav ut. I rapporten redovisas och kommenteras den systematiska diskrimineringen av judar i Sovjetunionen: stängningen av synagogor, att böcker på jiddisch inte fick ges ut, att judar var kraftigt underrepresenterade i politiska församlingar, att antalet judiska studenter minskade osv. Även den då (1963) nyutkomna antisemitiska propagandaskriften Judendom utan försköning analyseras. Rapportförfattarna konkluderar att de sovjetiska judarna är diskriminerade som nationell minoritet, religiös grupp och som individer. I en intervju i Svenska Dagbladet sammanfattade Alsterdal resultaten: ”Judarna får varken assimileras […] eller leva sitt eget liv”.

Den andra rapporten, med Alsterdal som medförfattare, presenterades i anslutning till sexdagarskriget 1967. Den gavs ut på svenska av Alsterdal året därpå. Rapporten kommenterar utvecklingen sedan 1964. Situationen för den judiska gruppen bedöms, trots förbättringar på vissa områden 1964–1967, totalt sett har förvärrats, i synnerhet sedan sexdagarskriget. Orsaken hävdas vara den omfattande och hätska antiisraeliska propagandan i den sovjetiska pressen i anslutning till kriget, där Israel jämställts med Nazityskland och anklagats för att vara det främsta redskapet för ”kriminella
imperialistiska sammansvärjningar mot progressiva länder i Mellanöstern, Afrika och Asien”. Slutsatsen blir att förhållandena inte har varit så oroande sedan Stalins antisemitiska kampanjer och utrensningar 1948–1953.

Socialistinternationalens tredje rapport, tryckt 1970 och utgiven i översättning av Kerstin och Alvar Alsterdal året därpå, tar vid 1967 och täcker perioden fram till slutet av 1970. Den tecknar en ännu dystrare bild än den föregående. Situationen anses i vissa avseenden ha förvärrats ytterligare. Det gäller främst möjligheterna till emigration och den sovjetiska propagandans karaktär. Den senare hävdas vara grovt konspiratorisk och ”omöjlig att skilja från primitiv antisemitism”.

Den svenska utgåvan av Socialistinternationalens tredje rapport är betydligt mer omfångsrik än originalet. Skälet är att den har kompletterats med ett omfattande källmaterial i svensk översättning: skrivelser från sovjetiska judar som ville emigrera, prov på ”den antijudiska propagandan i Sovjet” och material från den så kallade Leningradprocessen 1970; en rättegång mot (i huvudsak) judiska refusniks anklagade för högförräderi för att ha planerat att kapa ett litet passagerarplan, där de de facto bokat alla platserna, och flyga till Israel. Två av de åtalade dömdes till döden och övriga till mycket långa fängelsestraff. Domarna mildrades efter internationella protester. Denna typ av källutgåvor sammanställde Alsterdal löpande och parallellt med rapportförfattandet.

År 1968 publicerade Nordiska Judiska Studentrådet teckningar ur den sovjetiska ”hatpropagandan”. Urvalet hade gjorts av den amerikansk-judiske aktivisten Moshe Decter, nyckelperson i organisationer som Jewish Minorities Research bureau, Conference on the Status of Soviet Jews och American Jewish Congress och kompletterats och uppdaterats av Alsterdal, som också skrivit förord. I det framhåller han, liksom i Socialistinternationalens rapporter, hur propagandan intensifierats och förgrovats i samband med sexdagarskriget. Han betonar att det är teckningarna i den antisemitiska propagandaskriften Judendom utan försköning som bildat skola och nu återfinns i ”centrala sovjetiska tidningar, inklusive partiorganet Pravda, regeringsorganet Izvestia”, och understryker att Sovjetunionen tillsammans med arabstaterna svarar ”för det största bidraget till den antisemitiska propagandan i världen”.

Alsterdal skrev också förord till den svenska utgåvan 1971 av den israeliske sovjetambassadören Arie L. Eliavs skildring av judarnas situation i Sovjetunionen, Mellan hammaren och skäran. Han framhåller att boken är ”den enda ögonvittnesskildringen av de ryska judarnas situation vid sidan av Elie Wiesels ’Les juifs de silence’” (1966) men understryker samtidigt att Eliavs arbete bygger på ett mycket större material. Situationen 1970 är betydligt allvarligare än då denne skrev sin bok, menar Alsterdal: ”De sovjetiska judarnas läge är inte längre bekymmersamt utan desperat, inte oroande utan chockerande.” En viktig förklaring till försämringen är, framhåller Alsterdal även här, ”den sedan junikriget oavbrutet skärpta antisionistiska kampanjen, som numera har klart antisemitisk karaktär”.

Den sovjetiska antisemitiska propagandan var också föremålet för en liten skrift, Antisemitism i Sovjet, utgiven av Svenska kommittén för judarna i Sovjet, där Alsterdals gode vän, KF:s dåvarande förbundsdirektör Göran Holmberg, var sekreterare. Holmberg hörde tillsammans med ett antal andra socialdemokrater, merparten med ett förflutet på tidningen Arbetet och med kopplingar till ABF:s tidskrift Studiekamraten, till Alsterdals vapendragare i kampen för Israel och mot antisemitismen. Till gruppen hörde, förutom Holmberg, Alsterdals företrädare som chefredaktör på Arbetet, Gösta Netzén, sedermera jordbruksminister och landshövding, konstnären Leif Nelson, författarna och kulturjournalisterna Tomas Löfström och Svante Foerster samt Arbetets annonschef Karl Berman. Arbetet och Studiekamraten framstår alltså som viktiga miljöer både i spridandet och vidmakthållandet av en positiv bild av den judiska staten och i kampen mot antisemitismen.

Alsterdal stod för förord liksom för urval och översättning av texterna i Antisemitism i Sovjet. De texter som återges är tre antisemitiska propagandastycken, däribland Mörkermännens skola, som går tillbaka på en tsarrysk antisemitisk broschyr från 1906, samt dagboksanteckningar från Leningradprocessen, förda av Eduard Kuznetsov, en av de två refusniks som dömdes till döden men fick straffet omvandlat till fängelse.

Alsterdal hade alltså under hela 1960-talet förberett sig noga för det arbete, Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen som nu föreligger i nyutgåva.

Lars M Andersson
historiker vid Uppsala universitet och medlem i SKMA