SKMA Nyhetsbrev december 2020
Den 12 november delade SKMA för nionde gången ut ELSA-priset, en utmärkelse till enskilda personer eller grupper som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar.
2020 års pristagare är researchern Patrik Hermansson och journalisten Jenny Strindlöv. Motiveringen lyder: 2020 års ELSA-pris tilldelas researchern Patrik Hermansson och journalisten Jenny Strindlöv för deras granskningar av extremhögern i Storbritannien och USA respektive i Sverige. Båda har bland annat, och med ett stort personligt risktagande, infiltrerat extrema rörelser och därmed på ett betydelsefullt sätt bidragit till att öka kunskaperna om den så kallade alternativa högern och vit maktvärlden. I en tid då radikalnationalistiska rörelser på många håll växer sig starkare, avvisar demokratin och utgör ett tydligt hot mot olika minoriteter och andra utsatta grupper visar Hermanssons och Strindlövs insatser på vikten av initierad journalistik för att belysa och motarbeta dessa krafter.
Patrik Hermansson, född 1992, är researcher på HOPE not hate, en organisation som bevakar och motverkar extremhögern i Storbritannien. 2017 infiltrerade han ett nätverk av fascistiska grupper i England och USA vilket bl.a. resulterade i en dokumentär på SVT:s Dokument utifrån (”Spion i extremhögern”). Därefter har han fortsatt att studera hur extremhögern organiserar sig på nätet och utnyttjar sociala medier. Delar av det arbetet redovisades nyligen i boken The International Alt-Right: Fascism for the21st Century?. Just nu bevakar och skriver han om nazistiska, terrorförespråkande delar av rörelsen som har gjort en återkomst de senaste åren och som sprider en allt mer extrem och öppen antisemitism och förintelseförnekelse.
Jenny Strindlöv, född 1989, är journalist och jobbar för tillfället som fördjupande reporter på Kvällsposten/Expressen. Under drygt ett år, 2017–2018, infiltrerade hon högerextrema miljöer i Sverige och kom i kontakt med framförallt den delen av rörelsen som går under benämningen ”Alt-Right” – alternativhögern. Arbetet resulterade i ett avsnitt av Uppdrag granskning (”Alternativhögern i Sverige”) och därefter tre långa reportage i Expressen (delar av dessa återpublicerades i SKMA:s nyhetsbrev mars 2019). Därefter har hon skrivit ett flertal artiklar och föreläst om extremhögern och den särskilda roll som antisemitismen spelar för den.
SKMA ställde några frågor till Patrik Hermansson och Jenny Strindlöv.
Grattis till ELSA-priset 2020! Hur reagerade ni på nyheten att ni tilldelats priset?
JS: Jag blev jätteglad! Känns otroligt fint och hedrande att få ta emot det här priset av SKMA som jag har stor respekt för.
PH: Förvånad men hedrad! Har mycket respekt för vad SKMA gör och för tidigare pristagare.
Ni har infiltrerat den så kallade Alt-Right-rörelsen, eller alternativhögern. Varför heter den så, och vad är det som utmärker den?
PH: Det är ett namn delar av extremhögern börjat använda själva under det senaste årtiondet. En rörelse som plockat idéer av tidigare fascistiska och högerextrema rörelser men som kombinerat dem på ett lite annat sätt. De ser sin kamp som något som korsar gränser, lägger stor vikt vid manlighet och ser vad man tycker är en ”feminisering” av samhället som ett av de största hoten tillsammans med invandring. Men vad som är viktigt med Alt-Right-rörelsen är snarare hur man organiserar sig som en global online-rörelse, med väldigt liknande idéer oavsett om du är i t.ex. Storbritannien, USA eller Sverige. Det gör att de varit bra på att rekrytera unga och är duktiga på att få uppmärksamhet.
JS: Ja, man gör ideologin lättillgänglig för en större publik t.ex. genom en populärkulturell och humoristisk paketering i poddar och memer. Man vill gärna ge ett intellektuellt intryck, företrädare för rörelsen koketterar med att prata böcker och recitera filosofer. Idag är det inte bara unga vilsna killar från arbetarklassen som är ute och super invirade i svenska flaggan och vars största kulturgemenskap är vit makt-konserter och skivbolag. Istället läggs stort fokus på att studera, klättra på samhällsstegen och påverka den politiska riktningen på det sättet.
Vilka minoriteter och grupper är rörelsens måltavlor? Vilken roll spelar antisemitismen?
PH: Det skiljer sig inte direkt från andra delar av extremhögern. De uppmanar ofta eller stödjer etnisk rensning i Europa och USA, därför är alla som inte är vita måltavlor. Utöver dem är sexuella minoriteter och transpersoner ofta måltavlor. Alt-Right-rörelsen är explicit antisemitisk och konspirationsteoretisk och det är mot den bakgrunden man måste se hatet mot HBTQ+ personer och icke-vita eftersom man menar att judar (ofta genom kontroll över media) driver en agenda för att öka acceptansen för till exempel immigration, HBTQ+ personers rättigheter andra progressiva idéer som man menar är skadliga. Judar är därför den centrala fienden.
JS: Jag skulle säga att det grundläggande för hela rörelsen är deras syn på judar. Icke-vita invandrare står som sagt inte högt i kurs, men enligt rörelsens sätt att förstå världen är bl.a. invandringen mest ett symptom på det verkliga problemet, vilket alltså är ”den judiska maktens” försök att skapa kaos i väst för att själva kunna ta över världen. Antisemitismen är den hårda kärnan i det röda pillret, den sista hållplatsen i resan mot upplysning. Flera av dem jag träffade beskrev det som att de fick sitt ”uppvaknande” på riktigt först när de förstod judarnas roll i världen. Främlingsfientligheten är den mjukare inkörsporten till antisemitismen som är den hårdare kärnan – the point of no return.
Jenny, du har sagt att för extremhögern är kampen mot en påstådd ”judisk makt” så central att man t.o.m. ingår allianser med personer och grupperingar som man annars hatar och hetsar mot. Kan du ge några exempel?
Ett exempel är Ahmed Rami som under flera år drev den antisemitiska närradiokanalen Radio Islam. Under min infiltration var jag med när ett 40-tal vita högerextremister anordnade en hemlig föreläsning med honom i Folkets hus. Det enda han pratade om var hur judar styr allt, hur de infiltrerar institutioner och gemenskaper och fungerar som en maffia. Rasnationalisterna som lyssnade på Rami behandlade honom som en idol. Deras gemensamma syn på judar som den främste fienden trumfar allt annat. På NMR:s propagandasida Nordfront har man till och med gjort en undersökning som visar att majoriteten av medlemmarna är beredda att samarbeta med så kallade ”rasfrämlingar” så länge det sker i syfte att komma åt ”den judiska makten”.
Patrik, hur vanligt är förnekandet av Förintelsen inom Alt-Right-rörelsen?
Vanligt. Men det mest oroande är kanske inte förnekandet utan likgiltigheten. För den äldre generationen högerextrema var Förintelsen ett hinder i försöken att rehabilitera fascismen. Men i Alt-Right-rörelsen – som främst organiserar online, inte på samma sätt försöker framstå som respektabel och där man får respekt genom att vara så extrem som möjligt – är det vanligare och vanligare att aktivister uttrycker stöd eller likgiltighet inför Förintelsen. Till skillnad från sina föregångare argumenterar de inte längre om detaljer eller gör försök att övertyga sina motståndare, istället förminskar och förnekar man Förintelsen för att få uppmärksamhet och respekt.
Jenny, hur är det att som kvinna infiltrera dessa ofta mansdominerade och misogyna miljöer? Hur många kvinnor träffade du inom rörelsen? Vilken roll hade de?
Det underlättade definitivt för mig att vara kvinna. Alternativhögern vill gärna se sig själv som en rörelse för hela familjen, men i själva verket består den stora majoriteten av män, vilket gör att det finns ett otroligt starkt sug efter kvinnor. De pratade ofta om risken för infiltratörer och påstod att de gjorde rigorösa säkerhetskontroller på varje ny person. Att jag slank igenom så lätt var förmodligen för att jag allt som oftast var den enda i rummet med klänning. De få kvinnor jag träffade under min tid i den här miljön var för det mesta där i egenskap av någons flickvän. Det resterande fåtalet är vad jag kallar ”entreprenörer”. De ser sin chans att få bekräftelse, utrymme och klättra inom gruppen genom att propagera de högerextrema männens ideal.
Patrik, hur har Trump-eran påverkat dessa olika miljöer?
Trumps valseger 2016 gjorde att rörelsen kände att de hade vind i seglen, att det var fler som delade deras idéer. Det gav dem självförtroende, vilket i sin tur gjorde att de växte. Jag gjorde bakgrundskollar på nya medlemmar i London just efter valet 2016 och att Trump hade vunnit var något flera tog upp som en anledning att de ville gå med, trots att vi inte var i USA.
Hur stor skulle ni säga att medvetenheten och kunskapen är i samhället i allmänhet och inom journalistkåren i synnerhet när det gäller extremhögern?
JS: Intresset är stort, men fokus stannar ofta vid NMR. De har sin outfit, sin flagga, sin ledare. De är helt enkelt lätta att identifiera, och dessutom vill de gärna synas. Det glöms lätt bort att en betydande del av rörelsen inte marscherar med sköldar på stan, utan mer består av anonyma nätkrigare som kanske går på konferenser och events och är djupt engagerade, men som har vanliga jobb och gör allt för att gå
under radarn.
PH: Jag upplever att medvetenheten och kunskapen ökat i journalistkåren de senaste åren. Men som Jenny är inne på finns det fortfarande problem. Jag håller med om att det ofta finns en bristande förståelse av skillnaderna inom rörelsen, man blandar ofta ihop dess mer extrema delar med de mindre extrema. Problemet med det är att vi måste göra olika saker för att motverka olika delar av rörelsen. Ett annat problem är att extremhögern relativt ofta beskrivs i ordalag som minimerar vad de faktiskt står för.
Vad krävs från politiskt håll, rättsväsendet och andra delar av samhället för att bekämpa dessa krafter? Bör högerextrema partier och rörelser förbjudas?
JS: En stor fråga utan enkla svar. Spontant tror jag inte det skulle gå att förbjuda en rörelse. Dels för att det inte skulle fungera i praktiken. Jag tror inte vi som samhälle är villiga att ta till den stora mängden repression en sådan sak faktiskt skulle kräva. Men framförallt tror jag att vi med ett förbud riskerar att driva rörelsen ännu mer under jord, och eventuellt radikalisera den ytterligare. Ju mer vi vet om dessa grupper, hur stora de är, vad de vill och hur de jobbar – desto bättre förutsättningar har vi som samhälle att hantera dem. Tror jag.
PH: Jag tror framförallt att det behövs mer kunskap om hur de organiserar och rekryterar. Alla delar av samhället har ett ansvar i att motverka radikalisering men få känner igen tecknen. Alt-Right-rörelsen är ett bra exempel på hur högerextrema gruppers uttryck utvecklas väldigt snabbt och exempelvis skolor behöver resurser och utbildning så de kan motverka radikalisering i ett tidigt skede.
Varför gör ni det ni gör? Vad hoppas ni uppnå?
JS: Mitt mål har varit att ge en inblick i den här miljön, visa hur de pratar och beter sig när de känner att de kan vara sig själva. Förhoppningsvis kan den inblicken bidra till en förståelse för hur dessa rörelser fungerar och verkar i ett större perspektiv.
PH: För mig handlar det i grund och botten om att dessa rörelser vill skapa ett samhälle som jag inte vill leva i. Jag hoppas på något sätt kunna bidra till ett samhälle där alla kan leva på lika villkor.
Intervjuare: Mathan Shastin Ravid