Historien om Förintelsen är ännu inte färdigberättad

SKMA Nyhetsbrev december 2020

Den 10 november 2020, i samband med minneshållandet av Novemberpogromen 1938, arrangerade SKMA i samverkan med Forum för levande historia och med stöd av Gerald och Monica Naglers stiftelse ett digitalt seminarium om radikalnationalism, populism, konspirationsteorier och antisemitism då och nu. Inledningstalet hölls av författaren Agneta Pleijel. Här följer hennes tal.

Jag tackar för förtroendet att få säga några ord till minne av Novemberpogromen i Tyskland – en våldsam expansion av de pågående judeförföljelserna. Våldet och demoleringen av egendom var anledningen till att vissa judiska föräldrar sökte efter en annan hemvist åt sina barn. Det ledde till flera barntransporter, så kallade Kindertransporte.

Ett av den moderna europeiska litteraturens storverk är romanen Austerlitz av den tyskfödde författaren W. G Sebald, som utkom samma år som han själv dog i en trafikolycka 2001. Sebald föddes 1944, lämnade redan som 20-åring Tyskland och var länge verksam som litteraturprofessor i Norwich, New Anglia, England.

Berättaren i Austerlitz möter av en slump en man från Storbritannien med detta namn på järnvägsstationen i Antwerpen. Austerlitz är arkeologihistoriker, mycket lärd, och de två möts under korta sammanträffanden under de följande åren. Austerlitz är besatt av tysk arkitektur, särskilt av fort och fängelser. Småningom återges hans dokumentära levnadshistoria.

Han fick som vuxen under stor plåga – som att tränga igenom en tillsluten port – återkalla sina allra första minnen från fyra- eller femårsåldern, då han ensam fördes bort med andra okända barn på ett tåg. Han skildes från sina föräldrar för att aldrig se dem igen. Som vuxen kan han knappt längre minnas dem. Han växer upp hos ett engelskt barnlöst, puritanskt och glädjelöst par, där han aldrig kan finna sig tillrätta, men måste anta deras namn.

Under skoltiden avslöjar en lärare för honom att Austerlitz inte bara är platsen för ett av Napoleons fältslag, utan också ett judiskt namn och hans eget riktiga namn. Sebald återger den plåga och smärta det är för pojken att återställa sin identitet, som hans adoptivföräldrar nogsamt har dolt för honom. Han försöker fylla det identitetstomrum som han lever i. Förintelsen var en obeskrivligt brutal förstörelse av människors liv, men också av samband, familjerelationer och minnen. Efter de stora pogromerna 1938 var judarnas öde i Tyskland beseglat.

Lång tid efter kriget rådde tystnad i Tyskland. Förövarna ville inte minnas. För de överlevande var det förbundet med en sorts inbränd inre död att komma ihåg den yttersta förnedring de utsatts för, tortyren och förödmjukelserna. Och barnen? Efter att några av dem förts utomlands, gasades deras föräldrar och släkt i Auschwitz eller mördades i andra läger.

Många av de överlevande, även deras barn, tvingades till en inre tortyr – en sorts offrets groteska skuldkänslor för att ha överlevt. Så är Förintelsen, förutom det med yttersta brutalitet utsläckande av liv, ett våldförande på minnets och erinringens funktioner. Vi måste alla vidmakthålla minnet för att inte gå vilse i snedvridningar. Historien om Förintelsen är ännu inte färdigberättad.

Också hit till Sverige kom barn med barntransporter, inte lika många som de 10 000 som fördes till Storbritannien, men cirka 500 barn. Redan 1987 utgav Ingrid Lomfors boken Breven från Hertha, en stor samling brev från en mor i Tyskland till sina två döttrar, Hannelore och Inge, när de hade anlänt till Sverige. Judiska föräldrar tilläts inte att komma hit. Sverige var under kriget synnerligt restriktivt mot flyktingar, precis som USA. Det var Sverige som såg till att ”J”, jude, stämplades in i tyska pass, för att stoppa att judar kom hit.

I år har Lomfors bok getts ut igen, nu med titeln från ett av moderns brev: ”Här bryr sommaren sig inte om oss”. I moderns brev kan man följa hur livet i Tyskland bit för bit snävas in, hur modern förlorar arbete efter arbete och mister den ena bostaden efter den andra. Hon omfattar sina döttrar med en enorm kärlek och hela tiden upprepar hon hoppet om en återförening. Vi som läser vet att hon aldrig mer får se sina döttrar. Hon tillbringade två år i Theresienstadt innan alla spår efter henne försvann i Auschwitz 1944.

En dokumentärfilm visas just nu i SVT som berättar om de judiska barn och ungdomar som efter Novemberpogromen anlände till Falun och en lantgård där de skulle lära sig jordbruksarbete. Verksamheten organiserades av Mosaiska församlingen i Stockholm och meningen var att förbereda de unga för en aliyah till Palestina, där de skulle bilda en jordbrukskibbutz. Inte många av dem kom dit. Kriget och Tysklands angrepp på Sovjet gjorde de resvägarna som man tänkt sig ofarbara.

För några veckor sen utkom därtill en bok av Kaj Schueler, En kibbutz i Falun. Schueler är kulturskribent, litteraturrecensent och tidigare medarbetare på Svenska Dagbladets kulturredaktion. För mig var hans bok en omskakande läsupplevelse. Schueler har tidigare gett ut boken Flykten från Berlin 1942, som berättar om hans farföräldrars osannolika flykt från Nazityskland. De kom med tiden till Sverige. I den nya boken berättar han om sin mor Ruth och sin far Stefan, även han flykting undan Hitler. Honom besökte jag många gånger i bokhandeln på Drottninggatan, där han med tiden var verksam.

Ruth kom som tonåring med en barntransport med sina två bröder till lantgården i Falun. De härstammade från staden Bingen, känd som hemvist för mystikern, nunnan och tonsättaren Hildegard von Bingen. En kibbutz i Falun bygger till stor del på brevväxlingen mellan barnen och föräldrarna i Tyskland. Mot slutet av kriget blev Ruth kibbutzens ledare. Breven mellan henne och hennes föräldrar, Kajs morföräldrar som han aldrig fick träffa, klargör det hjärtskärande läget.

Morföräldrarna hoppades på USA och ville ha barnen med sig. De anlitade alltmer desperat advokathjälp. Visum till USA fick de inte. Ju mer förtvivlat deras läge blev – de var i själva verket dödsdömda – desto mer förtvivlat bönföll de sina barn i Sverige om hjälp. De anklagade i hårda ordalag barnen för att svika sin föräldraplikt. Även andra släktingar förebrådde dem för att inte göra något för föräldrarna i Tyskland. Sanningen var att ingen kunde göra något.

Sakligt och osentimentalt visar Kaj Schueler på den hopplösa skuldbörda som skapas. Konflikten återges utan försköning. Läget för båda parterna, barnen och föräldrarna, var hopplöst. Samma sak gällde för många barn och åtskilliga föräldrar, som efter Novemberpogromen långsamt insåg att de var dödsdömda. Jag, som föddes några år efter Novemberpogromen, känner mig medskyldig för att mitt land inte gjorde mer, utan tvärtom nekade de dödsdömda inresa. Jag har också varit chockerad över hur litet Novemberpogromen och Förintelsen speglas i de brev som min svenska familj växlade sinsemellan, som jag kom att läsa först efter deras död.

Efter Tysklands och världens tystnad under decennierna efter kriget, har forskningen om och kunskaperna runt Förintelsen och minnet ständigt vuxit – samtidigt som främlingsfientlighet och högernationella stämningar ökar i världen. G. W. Sebalds hela författarskap ägnas åt minnet och ofta skriver han om judiska öden. Hans senast på svenska och i år utgivna bok är essäsamlingen Campo Santo, det heliga fältet eller begravningsplatsen. Där har jag mig lärt ordet ”dödsengram”, som är de förfärliga minnespår i hjärnan som många överlevande tvingats leva med.

Men minnespår kan också betyda att hålla de dödade och torterade vid liv i eget minne och i det gemensamma minnet. Minnet är vägen till mänsklighet, deltagande och ansvar. För mig, och andra i min ålder som skyddade växte upp i Sverige medan Förintelsen ägde rum helt nära, blev Förintelsen och barbariet med tiden inskrivna under huden. Jag är tacksam att få dela denna stund med er.

Agneta Pleijel
Författare