SKMA Nyhetsbrev december 2020

Den 12 november 2020 hölls ett panelsamtal på Limmud om Sveriges museum om Förintelsen. Samtalet tog sin utgångspunkt i utredningen Sveriges museum om Förintelsen, och leddes av historikern Karin Kvist Geverts som var en av sekreterarna i utredningen. I panelen deltog Isak Reichel, generalsekreterare för Judiska Centralrådet och Tommy Ringart, ordförande för Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige (FFÖ) samt Christer Mattsson, universitetslektor och föreståndare vid Segerstedtinstitutet i Göteborg.

Till minne av Max Safir
Samtalet hölls till minne av överlevanden Max Safir som avled i år i en ålder av 94 år. Christer Matsson inledde med att berätta om sin vänskap med Manes (som var hans polska namn) och hur viktig frågan om att berätta om Förintelsen var för honom.

Statsminister Stefan Löfven och Max Safir i september 2018, vid det möte då planerna på ett svenskt
museum om Förintelsen presenterades. Foto: Tommy Ringart.

Max Safir arbetade för att hans och andras historia inte skulle falla i glömska, och han var starkt bidragande till högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag i riksdagen. I september 2018 bjöd statsminister Stefan Löfven in de tre överlevanden Max Safir, Hédi Fried, Livia Fränkel och FFÖ:s ordförande Tommy Ringart, för att berätta om planerna på ett museum om Förintelsen i Sverige.

Karin Kvist Geverts redogjorde för utredningens förslag och betonade att minnet av Förintelsen måste förbli i Sveriges och i världens kollektiva minne. Den historiska kunskapen behövs både i dagens samhälle och för kommande generationer. En utgångspunkt för museet är att dokumentation från överlevande, som Max Safir, samlas in, bevaras och tillgängliggörs så att de kan användas för forskning och för att förmedla vad som skedde före, under och efter Förintelsen. Vittnesmål och föremål är i dag utspridda på en rad olika museer och arkiv och även hos privatpersoner.

Förintelsen en del av Sveriges kulturarv
Ett nytt museum behövs för att kunna inrätta en fast utställning baserad på svenska samlingar och inte minst för att bidra till forskning med utgångspunkt i tillgänglig dokumentation. Ett museum syftar till att fördjupa, bibehålla och utveckla kunskaperna om hur Förintelsen möjliggjordes och vad som skedde. Inrättandet av ett nytt museum markerar också att Förintelsen, även om den inte genomfördes på svensk mark, är en del av Sveriges historia och att berättelser från överlevande med anknytning till Sverige är en del av Sveriges kulturarv.

Utredningen föreslår att museet inrättas som en ny, fristående myndighet med en styrelse från den 1 januari 2022 och därefter utvecklas vidare. Internationellt är det den vanligaste formen och det gynnar möjligheterna att bygga upp undervisnings- och forskningsverksamhet. Museet bör ha ett årligt anslag om ca 63 miljoner kronor och en ny museibyggnad bör uppföras. Utredningen ger också alternativa förslag att inrätta museet inom ramen för en befintlig museimyndighet, som exempelvis Statens historiska eller Statens försvarshistoriska museer, eller Forum för levande historia. Utredningen har varit ute på remiss och ärendet bereds nu av Kulturdepartementet. I budgetpropositionen gavs Forum för levande historia 10 miljoner för att förbereda för ett museum, men ett beslut har ännu inte tagits om ett museum.

Vikten av de överlevandes berättelser
Efter presentationen följde ett panelsamtal där utredningens förslag diskuterades. Tommy Ringart framhöll att för FFÖ är det av största vikt att de överlevande och deras berättelser sätts i centrum. Han välkomnade också att utredningen pekar på vikten av att insamling av berättelser och föremål inleds skyndsamt, och påpekade att flera av FFÖ:s medlemmar har material hemma som de vill donera, och med tanke på deras höga ålder är det bråttom.

Karin Kvist Geverts och Isak Reichel under samtalet på Limmud. Skärmavbild från Vimeo.

Isak Reichel betonade att för Judiska Centralrådet är det viktigt att museet får ett starkt självbestämmande eftersom vi kan se hur Förintelsen politiseras av regeringar runt om i Europa. Christer Mattsson framhöll att det idag är vanligare att svenska tonåringar besöker Auschwitz än att de konfirmeras eftersom Förintelsen är en referensram till vår egen samtid. Därför är det av största vikt att det blir ett nationellt museum som vårdar och utvecklar minnet av Förintelsen.

Instrumentalisering och platsens betydelse
Panelen samtalade även om den nu pågående debatten som rör dels var museet borde placeras, där bland annat Stockholm och Malmö har nämnts, dels vad museet ska vara till för. Karin Kvist Geverts påpekade att som forskare ser hon det som problematiskt att egentligen ingen av debattörerna talar om varför ett museum vore viktigt i sig självt, utan att i stort sett alla talar om att museet ska användas för att bekämpa antisemitismen i Malmö eller nazismen i Värmland, och att hon ser en risk för instrumentalisering av Förintelsen, alltså att man använder Förintelsen för att tala om något annat.

Christer Mattsson höll med om risken för instrumentalisering och betonade återigen vikten av att museet ses som en nationell angelägenhet och att det därför är följdriktigt att det borde ligga i huvudstaden. Tommy Ringart höll med om att en placering i Stockholm skulle möjliggöra för fler skolungdomar att besöka museet, ett viktigt uppdrag som museet borde ha. Isak Reichel påpekade att Judiska Centralrådet inte tagit ställning till var i Sverige museet borde placeras men höll med om platsen har betydelse. Han höll också med om att instrumentaliseringen är problematisk och menade att museet borde handla om Förintelsen och inte om andra saker.

Karin Kvist Geverts
Medlem i SKMA