”Demokratin är under hot världen över”. Rapport från SKMA:s digitala seminarium

SKMA Nyhetsbrev december 2020

Under senare år har radikalnationalismen vunnit mark i Europa och USA. I allt fler länder utmanas demokratin och dess grundläggande värden. Vi ser också en ökad spridning av konspirationsteorier, inte sällan med antisemitiska och rasistiska förtecken.

Vissa menar att utvecklingen påminner om vad som hände i Europa under mellankrigstiden. Men hur relevanta är jämförelser med 1930-talet för att förstå samtida skeenden? Det var en av frågorna som diskuterades på SKMA:s digitala seminarium den 10 november, i samband med minneshållandet av Novemberpogromen 1938.

Seminariet, som arrangerades i samverkan med Forum för levande historia och med stöd av Gerald och Monica Naglers stiftelse, leddes av SKMA:s ordförande Svante Weyler. Tillsammans med Forum för levande historias överintendent Ingrid Lomfors hälsade Svante välkommen. Ett tal följde av den prisbelönta författaren Agneta Pleijel (läs talet här). Därefter föreläste den framstående brittiske historikern Richard J. Evans om radikalnationalism, populism, konspirationsteorier och antisemitism då och nu – och jämförelser med 1930-talet.

”I början av 2000-talet är demokratin under hot världen över. Hotet kommer från tre sammankopplade processer: stigande populism, spridandet av desinformation, och konspirationsteoriers – inklusive antisemitiska sådana – genomslag i den politiska mainstreamdebatten”, inledde Evans. Sen diskuterade han dessa processer utifrån både historiska och samtida perspektiv.

Populismens ursprung och kännetecken
Enligt Evans har ”populist” på senare år blivit ett modeord som använts om den ena politiska ledaren efter den andra, från vänsterpolitiker som Hugo Chávez i Venezuela till högerpolitiker som Donald Trump i USA. Evans redogjorde för begreppets rötter, och lyfte fram två olika historiska ursprung. Det första hittas i 1870- och 1880-talens Ryssland, där radikala intellektuella (så kallade narodniki) argumenterade för undanröjandet av aristokratiska markägare, byråkrater, militärer och andra tjänare av tsar-autokratin. Målet var att möjliggöra för ryska bönder att utveckla sina egna demokratiska institutioner på landsbygden, rädda dem från vad man såg som kapitalismens och industrialiseringens ondska och säkerställa att Ryssland undvek samman utveckling som i väst.

Det andra, och enligt Evans kanske viktigare, ursprunget till termen ”populism” finner man i 1890-talets USA. Där hävdade populisterna i People’s Party att det ekonomiska lidande som drabbade lantbrukare under jordbruksdepressionen orsakats av en stor sammansvärjning. Enligt Evans fanns här teman som återkommer i vår tids populism: till exempel idén om en ondskefull konspiration bakom vilka man kan finna en självbetjänande elit, som inkluderar såväl regeringen som universiteten, militären, bankirer och företagare.

Det första uppenbara kännetecknet för populismen är alltså att den är ”antielitistisk”, menar Evans. Populister från höger till vänster hävdar att det bakom den representativa demokratin, allmänna val, politiska partier, rättsväsendet, universitet, banker och företag döljer sig eliter som vill kontrollera samhället till sin egen fördel. Enligt Evans går populister ofta steget längre, och hävdar att dessa nationella eliter är sammanlänkade med internationella intressen, som man hävdar förråder nationen och dess folk. Populister hävdar sig försvara rättigheterna för dem inom nationen som känner sig utelämnade.

Som exempel lyfte Evans fram populistisk retorik i Storbritannien under Brexit-kampanjen där man skildrade landets medlemskap i EU som ett sätt att ge ej folkvalda byråkrater i Bryssel makt över det brittiska folket och gynna internationella eliter. Trump-kampanjens slagord 2016 om att ”rensa upp i träsket” i etablissemangets Washington och försäkringar om att man företräder ”den tysta majoriteten” är enligt Evans exempel på liknande retorik i USA. Enligt Evans utmärks populismen av påståendet att man inte bara representerar en grupp människor utan hela folket, eller till och med att ens anhängare är folket samtidigt som politiska motståndare, oliktänkande och ”eliten” inte är det. Populister föredrar dessutom att förlita sig på sina egna instinkter framför råd från experter och tjänstemän, instinkter som självfallet påstås spegla ”folkets” vilja och intressen.

Grogrunder och framgångsfaktorer
Enligt Evans tenderar populister ha framgångar under kriser av olika slag, som 1930-talets depression och 2008 års finanskris. Länder med grunda demokratiska rötter och svaga politiska partier är extra sårbara för populismens attacker, i sitt föredrag nämnde Evans Ungern, Turkiet, Polen och Italien som exempel på sådana länder.

Den mest avgörande framgångsfaktorn för populistiska politiker och rörelser har enligt Evans dock varit förmågan att säkra samarbete med befintliga partier och vad man kan se som centrala delar av etablissemanget. Ett historiskt exempel är Hitlers samarbete med de delar av den tyska politiska eliten som delade hans önskan om att avveckla Weimarrepublikens demokratiska system, ett samarbete utan vilket Hitler aldrig skulle ha kommit till makten. Nutida exempel kan vara hur Trump inledningsvis föraktades av det republikanska partiet, men hur han i takt med sina politiska framgångar vann partiets
obestridliga stöd.

Genom att upprätthålla en konstant känsla av kris och hot behåller populister sina anhängares lojalitet, enligt Evans utgör konspirationsteorier ett viktigt kontrollverktyg i det sammanhanget. Imaginära fiender anklagas för att vilja förstöra nationen; för Orban i Ungern är det den amerikansk-ungerske judiske finansmannen och filantropen George Soros, för Erdogan i Turkiet är det den USA-baserade Fethullah Gülen, för Trump är det kineserna, för Brexit-förespråkare är det EU, osv.

Populism, fascism och konspiracism
Enligt Evans är alla fascister populister, men alla populister är inte fascister. Hitler, exempelvis, gav tydliga prov på populism: självidentifieringen med folket, stigmatiseringen av motståndare som icke-medlemmar av den nationella gemenskapen, fientligheten mot statliga institutioner och demokratiska normer, föraktet för vetenskap och sanning.

Samtidigt var fascismen också en militaristisk rörelse vars kärna var våld, aggression och expansion. Krig var det yttersta målet, vilket enligt Evans inte är fallet med moderna populister. Populismen representerar således inte en återkomst av fascismen på världsscenen. Men den förkroppsligar verkliga hot mot demokratiska institutioner och social harmoni. Här identifierade Evans populisters stöd för konspirationsteorier som ett av de allvarligaste hoten, och hänvisade till den amerikanske statsvetaren Joseph Uscinski enligt vilken konspirationsteorier blivit en markör för det tidiga 2000-talet som ”översvämmar” vår kultur inte minst via Internet.

Alla konspirationsteorier är inte likadana, och i sitt föredrag utgick Evans ifrån två olika varianter. Dels talade han om konspirationsteorier som är begränsade till en enda händelse, exempelvis Kennedymordet eller månlandningen. Dels talade han om ”systemiska konspirationsteorier”, som utgår ifrån att en och samma aktör ligger bakom en mängd olika händelser i syfte att ta kontroll över ett land, en region eller till och med hela världen. Gemensamt för de båda formerna av konspirationsteorier är bland annat påståendet om att regeringar och ”eliten” påtvingat historiker, akademiker, journalister och allmänheten det som beskrivs som den ”officiella”, allmänt accepterade (men enligt konspirationsteoretikerna falska) versionen av en händelse för att upprätthåll sin makt. Endast konspirationsteoretikerna själva känner till den verkliga ”sanningen”.

Antisemitismens särdrag
Enligt Evans är både ”systemiska” och ”händelsebaserade” konspirationsteorier särskilt benägna att inbegripa antisemitism. Historiska exempel går bland annat att finna i Nazityskland; Hitler, Goebbels och andra ledande nazister var övertygade om att judar bakom kulisserna kontrollerade både Churchill, Roosevelt och Stalin.

Hela kriget mot Tyskland styrdes av judar, menade man. En extrem rasistisk fantasi, som dock fick stora konsekvenser. Eftersom alla judar enligt nazisterna bar på samma konspiratoriska ”rasinstinkter” måste de alla oavsett ålder, nationalitet, sysselsättning eller politisk ideologi utrotas.

Enligt Evans var, och är, antisemitismen i grunden annorlunda från andra typer av rasism, hur mordiska de än kan bli. Nazitysklands planer för Östeuropa inkluderade massutrotning av tiotals miljoner ”slaver”, dessutom skulle romer, homosexuella, ”degenererade”, psykiskt sjuka, ”asociala” och andra som stod i vägen för nazisterna (eller inte ansågs bidra till deras projekt) gå samma öde till mötes. Men i slutändan var de endast hinder som skulle sopas ur vägen. Judarna sågs som något annat: ett dödligt hot, dedikerat till att stoppa nazistyret, störta den tyska ”rasen” och i förlängningen hela den europeiska civilisationen. Därför måste alla judar, överallt, dödas, utan undantag.

Som Evans påpekade i sitt föredrag har denna typ av extrem antisemitism blivit relativt sällsynt efter 1945, men idén om en global judisk konspiration lever vidare. Enligt Evans kan starka ekon av liknande tendenser ses i den nutida konspirationsteorin ”The Great Replacement” (”Det stora utbytet”), som hävdar att det finns en global sammansvärjning för att ersätta ”vita” genom invandring av muslimer och andra minoriteter. Inte sällan är det just judar som direkt eller indirekt pekas ut som de som drar i trådarna i det fördolda, likt i de slagord som skanderades under den högerextrema demonstrationen i Charlottesville 2017 – ”Jews will not replace us!” (”Judar kommer inte att ersätta/byta ut oss!”).

Ett annat exempel på likheter över tid som Evans nämnde är ”The New World Order” (”Den nya världsordningen”), konspirationsteorin om en globalistisk, totalitär världsregering som ofta påstås vara judisk eller ”judiskt inspirerad”. De våldsamma attacker mot judar och judiska institutioner som ägt rum i bland annat Europa och USA under senare år är enligt Evans inte minst en konsekvens av den spridning som sådana idéer fått över nätet.

Öppet och dolt problem
Särskilt utbredd är antisemitismen där den uppmuntras av populistiska makthavare, vilket exempelvis är fallet i Polen och Ungern. Evans hänvisade till en undersökning som gjordes av CNN 2018, som bland annat visade att cirka fyra av tio personer i Polen och Ungern ansåg att judar har ”för stort inflytande” över ”finans- och näringsliv i världen”. Men även i länder där sådana åsikter inte uppmuntras av regeringen kan man hitta liknande nivåer av antisemitism, menar Evans. I samma undersökning instämde till exempel en tredjedel av de österrikiska respondenterna i samma antisemitiska påstående.

Evans varnar dock för att endast begränsa sig till öppet uttryckt antisemitism, och påpekade att samtida konspirationsteorier ofta har ett antisemitiskt innehåll trots att de vid första anblicken inte framstår som antisemitiska. Som exempel nämnde han den alltmer utbredda konspirationsteorin QAnon, som hävdar att en hemlig elit – inklusive Hillary Clinton, George Soros och Rothschilds – är inblandade i en plan för att döda och sexuellt utnyttja kristna barn och använda sig av deras blod. Enligt Evans uppenbart en version, om än uppdaterad, av den medeltida myten om judiska ritualmord som lett till en lång serie av förföljelser i Europa genom århundradena.

Att antisemitism ofta döljs eller antyds i konspirationsteorier som tycks handla om annat än judar finns det fler exempel på. Den brittiske konspirationsteoretikern David Icke påstår att jorden styrs av en interdimensionell ras av gröna reptilvarelser som kallas Archons. Här ingår bland andra den brittiska kungafamiljen, men som Evans belyste i sitt föredrag är några av de centrala figurerna även i denna påstådda konspiration den judiska finansfamiljen Rothschild.

Israelkritik och antisemitism
Enligt Evans har staten Israel under de senaste decennierna blivit fokus för en återupplivad form av antisemitism, kopplad till kritik mot israeliska regeringars diskriminering av den palestinska befolkningen. Kritik av den israeliska regeringens politik är naturligtvis inte i sig en form av antisemitism, betonade Evans. Men att endast peka ut Israel bland de länder som brutit mot mänskliga rättigheter (som Kina, Belarus eller Myanmar) eller förespråka en akademisk bojkott av israeliska universitet utan att överväga bojkott av lärosäten i andra länder, det är antisemitiskt menar han.

Enligt Evans blir det särskilt tydligt när kritik av Israel politik sammankopplas med anklagelser om ”den judiska lobbyns” påstådda inflytande eller till och med den ”judiskt kontrollerade median”. Båda utgör enligt Evans nyckelelement i den paranoida fantasin om en judisk världskonspiration, som påstås blockera kritik mot Israel och undertrycka sanningen om dess politik gentemot palestinierna. Enligt Evans finns här också en variant av antisemitism som är vanlig inom den politiska vänstern, där stöd för palestiniernas rättigheter och kritik mot påstådd amerikansk imperialism i Mellanöstern exempelvis förvandlades till en tydlig, ofta grovt rasistisk antisemitism inom brittiska Labourpartiet under dess tidigare ledare Jeremy Corbyn.

Evans avslutade sitt föredrag med att konstatera att spridandet av konspirationsteorier av det slag som beskrivits ovan förenklats via bland annat sociala medier på Internet, där vissa aktörer inte tycker sig ha några skyldigheter att hålla sig till sanningen eller lägga fram bevis för sina åsikter. Aktörer som förkastar kunskap och vetenskapligt baserad politik till förmån för fördomar, paranoia och osäkerhet. En osäkerhet som enligt Evans medför fara för att antisemitism och andra typer av rasism ska flytta in i samhällets mittfåra, förorena det samhälleliga samtalet och främja hat och våld.

De populistiska attacker mot ”eliterna” som varit ett så framträdande kännetecken för politiken under 2000-talet kan enligt Evans lätt förvandlas till en anklagelse om att dessa ”eliter” är judiska, domineras av judar, osv. Vissa åtgärder vidtas mot denna utveckling, Evans lyfte fram faktakontrollerande mediekanaler som viktiga i försöken att motverka spridningen av lögner och desinformation på nätet. Men vi har fortfarande en lång väg att gå, konstaterade han.

Historiska lärdomar?
Evans föredrag följdes av ett samtal mellan honom, historikern Karin Kvist Geverts och idéhistorikern Stéphane Bruchfeld. Evans fick bland annat frågor om vilken plats han anser att Förintelsen har i det historiska medvetandet idag. Evans talade om att det skett en stor förändring de senaste decennierna och att Förintelsen idag blivit en central del av vårt kollektiva minne och vår moderna kultur, åtminstone i USA och Europa. Något som enligt honom är väldigt viktigt, men också bakgrunden till att regeringar i länder som Polen försöker begränsa sätten på vilka man kan betrakta Förintelsen och alla de människor i olika länder som var delaktiga i folkmordet på Europas judar.

På frågan om historien kan användas för att förstå nutiden svarade Evans att historien inte upprepar sig, och att man därför måste vara väldigt försiktig med vilka slutsatser man kan dra av den. Evans betonade vikten av utbildning och menade att en lärdom av Förintelsen kan vara att rasism måste bekämpas i ett tidigt skede innan det är för sent att göra något åt den. Evans hänvisade tillbaka till inledningen av sin föreläsning, och inskärpte ännu en gång att populistiska och extrema rörelser utgör ett hot mot demokratin idag. Historien kan, menade han, också visa oss på vikten av att de potentiella motkrafterna, inte minst företrädare för demokratiska partier, samarbetar för att möta det hotet.

Samtidigt, betonade Evans, måste vi inse att det finns skillnader mellan då och nu och ta itu med våra utmaningar på deras egna villkor. Vi befinner oss idag i en annan värld och en annan situation. Vi kan, menade Evans, inte bekämpa 2000-talets problem utifrån tanken att de är desamma som på 1930-talet, för så är det inte.

Seminariet sändes live bland annat på SKMA:s och Forum för levande historias Facebooksidor, och går att se i efterhand på SKMA:s hemsida.

Mathan Shastin Ravid

SKMA tackar Julia Törsleff för hjälp med transkribering och översättning.