SKMA Nyhetsbrev december 2020
I oktober offentliggjordes en utredning som visar på stora problem med antisemitism inom det brittiska Labourpartiet under den tidigare partiledaren Jeremy Corbyns ledning. Charlotte Wiberg redogör för utredningen slutsatser och reaktionerna på dem i Storbritannien och Sverige.
Brittisk debatt om Jeremy Corbyn och antisemitismen i Labour. Skärmavbild från theguardian.com
Efter år av tilltagande problem med antisemitism inom Labourpartiet och ett ständigt misslyckande med eller brist på vilja att ta tag i situationen från partiledningens sida valde både Jewish Labour Movement och den fristående organisationen Campaign Against Antisemitism att vända sig till Equality and Human Rights Commission, EHRC, en institution med syfte att värna mänskliga rättigheter och likabehandling. EHRC har vissa juridiska befogenheter. Man fann att Labour brutit mot lagen på två punkter. Dels genom två fall av antisemitiska trakasserier där förövarna (Ken Livingstone och Pam Bromley) på ett tydligt sätt varit företrädare för partiet, vilket gör det ansvarigt. Dels genom ett diskriminerande förfarande vid hantering av klagomål om antisemitism – det har förekommit politisk inblandning i hanteringen och ansvarig personal har inte fått adekvat utbildning. Det sistnämnda ska åtgärdas inom sex månader. Vidare har partiet brustit i dokumentering, tydliga riktlinjer och konsekvens i fråga om sanktioner och i kontakt och uppföljning med såväl medlemmar som lämnat in klagomål som medlemmar som anklagats.
I fråga om trakasserier fann EHRC ytterligare 18 fall där det enligt dem framstod som oklart om de som gjort sig skyldiga till antisemitism var att anse som partiföreträdare. Därutöver fanns de många fall där de skyldiga var vanliga partimedlemmar. Rapporten har utgått från ett urval av 70 klagomål, ur en större grupp på 220 som man haft tillgång till. Dessa utgör på intet sätt alla klagomål som gjorts – de ska räknas i tusental. Rapporten gör klart att de trakasserier som utgör lagbrott som partiet varit ansvarigt för bara är toppen på ett isberg. Många av klagomålen i urvalet gällde uppförande på sociala medier. Där hade partiet fram till mitten på 2018 en policy som sade att gillanden (”likes”) samt delande av material på sociala medier inte undersöktes, vilket gjort att en hel del antisemitiskt beteende förmodligen gått under radarn.
Rapporten möttes av lättnad från judiska medlemmar som upplevde att de fått upprättelse efter att under lång tid ha ifrågasatts. Den förre partiledaren Jeremy Corbyn, under vars ledning antisemitismen blivit ett växande problem i Labour och som många ser som en del av problemet, reagerade dock med att hävda att problemet ”dramatiskt överdrivits av politiska skäl av motståndare inom och utanför partiet, liksom av en stor del av medierna”. Detta gjorde att han under en period av 19 dagar var avstängd från partiet – nya partiledaren Keir Starmer hade gjort klart att ”de som förnekar att det finns ett problem är en del av problemet. De som låtsas att det överdrivits eller handlar om en fraktionsstrid är en del av problemet”.
I rapporten skriver EHRC att det måste vara tillåtet för vem som helst att uttrycka sin egen erfarenhet av förekomsten av eller bristen på förekomst av antisemitism i partiet. Att däremot avfärda klagomål om antisemitism, vilka främst gjorts av judar, som ”falska” eller del av en smutskastningskampanj är att både avfärda judars utsagor på ett kränkande sätt och att enligt klassiskt antisemitiskt mönster se dem som involverade i en konspiration där de söker manipulera omvärlden. Det är detta Corbyn gjorde med sitt uttalande. Han har därefter sagt att ”betänkligheter angående (concerns about) antisemitism varken är ’överdrivna’ eller ’blåsts upp’” och att den poäng han ville göra enbart var att de allra flesta medlemmar i Labourpartiet var antirasister med ett djupt avståndstagande mot rasism. Efter detta uttalande släpptes Corbyn åter in i partiet, men Starmer vägrar låta honom representera det i parlamentet.
I Sverige har en del företrädare för vänstern reagerat häftigt på Corbyns uteslutning. Den sågs som ett utslag av förföljelse mot den radikala vänsterfalangen i Labour. Ett undantag var tidningen ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson som twittrade att han såg avstängningen som rätt beslut. Detta föranledde den striktare vänstertidningen Flamman att bädda in Gustavssons tweet i ett kampanjerbjudande för Flamman med orden: ”Behöver du få syn på ett mer radikalt perspektiv än detta?”. Också en pressekreterare på Vänsterpartiet, Samuel Carlshamre, menar i en Facebookpostning med tillhörande tråd att ETC diskvalificerat sig som vänstertidning och att antisemitismfrågan i Labour handlade om massiv desinformation.
EHRC:s rapport om antisemitismen inom Labour.
Trots Gustavssons ord publicerade ETC (6/11) en artikel av Ronan Burtenshaw, redaktör för brittiska vänstertidningen Tribune, med rubriken ”Labours avstängning av Corbyn handlar om att krossa vänstern”. Artikeln ger en missvisande bild av EHRC-rapporten genom att hävda att ”Det allvarligaste som kom fram i utredningen – trakasserier – gällde två fall där representanter för partiet, tidigare borgmästaren Ken Livingstone och en lokalpolitiker i Lancashire, hade gjort antisemitiska uttalanden”. Detta gällde alltså de fall där partiet hade ett tydligt juridiskt ansvar, och därför begick olagligheter.
För den enskilda judiska partimedlemmen kanske det isberg av trakasserier som enligt rapporten (och x antal vittnesmål den som är intresserad av frågan lätt kan hitta) finns under dessa båda fall är allvarligare. Burtenshaw menar också att Corbyns kommentar om att mängden antisemitism ”dramatiskt överdrivits av politiska skäl” enbart handlar om den typen av reflektion som EHRC-rapporten beskrivit som legitim (den självupplevda omfattningen av problemet): rapporten, skriver han, öppnar uttryckligen upp för diskussion om problemets omfattning – det, står det i den, är inte antisemitiskt och bör vara skyddade yttranden för alla Labourmedlemmar”. Således blundar han för eller har inte förstått den uttryckliga brasklappen i rapporten att det inte är okej att misstänkliggöra vittnesmål om antisemitism och sätta in dem i ett sammanhang av konspiration och illvillighet.
EHRC-Rapportens legitimitet ifrågasätts inte men den tolkas och läses på olika sätt beroende av var läsaren står i frågan. Guardian-skribenten Jonathan Freedland talade med EHRC:s verkställande direktör, som ”förklarade att kommissionen bara fokuserade på ett urval av 70 klagomål men såg många fler. ’Det fanns hundratals, och de var otroligt skrämmande. Språket, uppförandet – det var chockerande’” (Guardian 30/10). Kanske hade rapporten blivit tydligare om den fokuserat mer på denna mängd; kanske hade den även då vantolkats vid behov. Det är svårt att veta i ett sammanhang där själva antisemitismen lätt blir sekundär till förmån för ideologiska strider.
Corbyn har försökt förtydliga sina ord om överdrift med att de handlar om allmänhetens syn på Labour, där det enligt en undersökning råder en överdriven bild av hur många i Labourpartiet som misstänks för antisemitism – många trodde det gällde en tredjedel av medlemmarna, men den verkliga siffran är enligt Corbyn 0,3 %. Den siffran, som en kan fråga sig hur Corbyn kommit fram till, gäller antal medlemmar det inkommit anmälningar om. Den antirasistiska organisationen Hope not hate fann vid en kartläggning 27 000 vänsterinriktade brittiska Twitterkonton med antisemitiskt innehåll (se rapporten State of hate 2019). Hur många av dem som tillhör Labourmedlemmar är förstås omöjligt att säga. Men de demonstrerar de antisemitiska föreställningar och tankesätt som kurserar inom delar av vänstermiljön, och även inom Labour. I slutändan är det dessa, antisemitismens olika uttryck, som måste diskuteras, inte bara antal anmälningar och avstängningar respektive uteslutningar i Labour.
Charlotte Wiberg
Fri skribent och filmvetare