Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2020
Vem avgör vad som är antisemitism och vad som inte är det? Svaret är både enkelt och komplicerat. Var och en av oss måste själv bilda sig, ta ställning och sen bestämma sig för vad man gör åt saken. Det är det enkla svaret. Det komplicerade: antisemitism är en företeelse och ett begrepp som dyker upp i olika former vid olika tid, även om det centrala – judehatet, de allvarliga fördomarna – förblir sig likt. Ibland öppet, i våra dagar lika ofta fördolt, förvandlat, förklätt. För att analysera dessa olika former behöver vi enskilda hjälp, till exempel av historiker, för att bekämpa dem behövs organisationer som SKMA.
Så långt är nog alla med. Men ett aktuellt fall i Tyskland visar att det kan vara betydligt mer komplicerat.
En kamerunsk statsvetare, Achille Mbembe, inbjöds att hålla öppningstalet vid en kulturfestival, Ruhrtriennalen. Mbembe har nått ett slags världsrykte inom den akademiska disciplin som kallas postkoloniala studier, ett uppmärksammat verk heter ”Critique of Black Reason” och behandlar följdverkningarna av slaveri, kolonialism och rasism.
Men det blev inte något inledningstal och inte bara för att triennalen ställdes in p g a corona. Den tyska regeringens särskilda ombudsman för ”judiskt liv i Tyskland och kampen mot antisemitismen”, Felix Klein, anklagade Mbembe för att i sina verk ha relativiserat Förintelsen på ett sätt som gjorde honom omöjlig som talare vid ett arrangemang stött av den tyska staten. Så långt rör det sig ”bara” om olika åsikter.
Men den formellt viktiga punkten var att Mbembe offentligt uttalat sitt stöd för BDS (Boycott, Divestment, Sanctions), en rörelse som säger sig verka för palestiniernas frihet och rättigheter och ett slut på den israeliska ockupationen genom uppmaningar till politisk, ekonomisk, kulturell och akademisk bojkott av, avinvesteringar från och sanktioner mot Israel, men som av kritiker ses som en extrem antiisraelisk rörelse som verkar för upplösning av Israel som stat. Den tyska förbundsdagen har i en resolution anslutit sig till den senare tolkningen och beskriver rörelsen som antisemitisk. Beslutet i förbundsdagen innebär att inga tyska statliga pengar får gå till organisationer som aktivt stödjer BDS.
Felix Klein har fått mycket kritik för sitt angrepp mot Mbembe, bland annat i ett upprop från 37 judiska akademiker från Israel och andra länder (som sen fått stöd av hundratals andra). De understryker att de har olika uppfattningar om BDS, men anser inte att rörelsen i sig kan beskrivas som antisemitisk, men viktigare här: den här diskussionen ska föras i samhället och inte i parlamenten. Kritiken mot Mbembe hotar forskningens frihet, menar de.
I en intervju i Die Zeit förklarade en av undertecknarna, sociologen Eva Illouz, som är mycket kritisk till BDS upprop till bojkott, sitt stöd för Mbembes rätt att hålla sitt tal: ”Vi tar frågan om vem som är antisemit och vem som inte är det på större allvar än tidigare. Genom att utvidga begreppet antisemitism likställer man farliga människor som anser att judar är skadedjur med människor som försvarar mänskliga rättigheter och samtidigt anser att Israel för en omänsklig politik.”
Eva Illouz är för övrigt mycket skeptisk till Mbembe som hon anser på ett olyckligt sätt är okänslig för det judiska folkets lidande och att han går till stark överdrift (”han demoniserar”) när han påstår att Israels ockupation av Västbanken är värre än något annat brott i samtidshistorien. Men hennes omsorg om att begreppet antisemitism inte får missbrukas väger i det här fallet tyngre.
Det här är en fråga som vi inom SKMA för en ständig diskussion om: hur väljer vi våra strider, hur håller vi avstånd till försöken att instrumentalisera antisemitism i politiska syften, hur tar vi vårt ansvar för att begreppet antisemitism inte urvattnas men heller inte reduceras på ett sätt så att dess subtila och indirekta former exkluderas. Vi är inte alltid överens, vi gör inte alltid rätt, men vi tar frågan på största allvar.
Den laddade tyska debatten ger oss ändå ett entydigt svar: det är i framför allt i offentligheten diskussionen måste föras. Regeringar kommer och går, parlamentariska majoriteter skiftar, lagar skrivs om. Det huvudsakliga ansvaret är vårt, vars och ens.
Svante Weyler
Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism