SKMA Nyhetsbrev juni 2020

I kommittédirektivet för utredningen om ett museum om Förintelsen (Kommittédirektiv 2019:36) står det att en utgångspunkt är att berättelser från överlevande med anknytning till Sverige ska stå i centrum för verksamheten vid det nya museet.

I Sverige finns sedan tidigare ett stort antal samlingar med berättelser från överlevande som har samlats in under de gångna 75 åren. De flesta av dessa samlingar initierades dock inte för att skapa och bevara kulturellt betydelsefulla berättelser att förmedla vid ett framtida Museum om Förintelsen eller vid en liknande institution. De första berättelserna eller rättare sagt vittnesmålen samlades in redan 1945 för att användas som bevis i rättegångar eller som källmaterial i olika vetenskapliga studier. Dessa initiala avsikter förverkligades sällan, men vittnesmålen eller berättelserna arkiverades vid olika institutioner. Senare insamlingsinitiativ syftade till att undersöka och besvara historikers och andra forskares specifika frågor om exempelvis svensk invandringshistoria eller den svenska räddningsaktionen i Budapest 1944–1945. Väldigt få av de existerande samlingarna med berättelser eller vittnesmål från de överlevande har gett något utrymme eller möjlighet för de överlevande själva att formulera sina berättelser, att ställa sina frågor eller reflektera över vad eller utrycka vad som enligt dem är viktigt att berätta om och förmedla. (Thor Tureby 2020).

I kommittédirektivet står det enbart att berättelser från de överlevande ska stå i centrum för verksamheten, men ingenting om hur eller vad det är som ska förmedlas genom dessa berättelser eller vilken genre av berättelser som avses. Det är inte heller något som utredningen diskuterar i detalj i sitt betänkande, vilket enligt mitt förmenande är helt i sin ordning. Jag tänker att detta är frågor som måste lyftas och besvaras av de personer som får i uppdrag att skapa och utveckla det nya museet och dess samlingar, förhoppningsvis tillsammans och i dialog med de överlevande och deras efterlevande. Här finns ett tillfälle som inte får gå förlorat att inleda ett samtal med de överlevande och deras efterlevande om hur de anser att museet ska förhålla sig till och använda sig av redan existerande samlingar samt att inleda en dialog med dem om vilka berättelser de anser vara av central betydelse att samla in och varför.

Här finns även en möjlighet att lyssna till och lära från de överlevandes erfarenheter och upplevelser av hur deras eventuellt tidigare insamlade vittnesmål och berättelser har använts, återanvänts eller inte använts av exempelvis forskare, journalister, konstnärer och kulturarvsarbetare. Hur tänker de kring vilka berättelser som är viktiga att det nya museet samlar in och varför? Hur tänker de kring hur och vad om ska förmedlas utifrån deras eller deras närståendes berättelser? Jag tror inte att det finns ett enkelt svar på sådana frågor eller att det är möjligt att föra enbart ett samtal om hur berättelser från de överlevande ska stå i centrum för verksamheten, men det är viktigt att inleda en konversation därom.

Hank Greenspan (2020a&b), som inledningstalade vid den internationella konferensen som ordnades inom ramen för utredningen, framhåller att vittnesmål enbart är en av alla de genrer av berättelser som finns. Han menar att det är dags att möta de överlevande som samtalspartners, reella samarbetspartners. Partners som vi ständigt möter, samtalar och lär tillsammans med och inte enbart möter vid speciella tillfällen när vi exempelvis dokumenterar dem eller samlar in deras vittnesmål. Jag tänker att det är den viktigaste utgångspunkten när det är dags för museet att starta en ny insamling eller att återanvända en redan befintlig samling, att inleda och vidmakthålla en dialog med de överlevande och deras efterlevande. Det centrala uppdraget för museet skulle då inte enbart vara att skapa en verksamhet som tar sin utgångspunkt i berättelser från överlevande, utan i dialogen med dem.

Malin Thor Tureby 

Biträdande professor i historia vid Linköpings universitet och expert i utredningen om ett museum om Förintelsen.

Referenser

Kommittédirektiv 2019:36 http://www.sou.gov.se/mof/utredningens-uppdrag (hämtad 28/5 2020).

Greenspan, Henry ”Hank”, 2020a. ”On listening to Holocaust Survivors: Beyond Testimonies” i Sveriges museum om Förintelsen. Betänkande av Utredningen om ett museum om Förintelsen, Vol. 2 Karin Kvist Geverts (red.), Holocaust Remembrance and Representation. Documentation from a Research Conference, Stockholm, Norstedts juridik, s. 9-18.

Greenspan, Henry “Hank”, 2020b. “Museums as Sites of Conversation” i Sveriges museum om Förintelsen. Betänkande av Utredningen om ett museum om Förintelsen, Vol. 2 Karin Kvist Geverts (red.), Holocaust Remembrance and Representation. Documentation from a Research Conference, Stockholm, Norstedts juridik, s. 59-66.

Thor Tureby, Malin, 2020, “Memories, testimonies and oral history. On collections and research about and with Holocaust survivors in Sweden” i Sveriges museum om Förintelsen. Betänkande av Utredningen om ett museum om Förintelsen, Vol. 2 Karin Kvist Geverts (red.), Holocaust Remembrance and Representation. Documentation from a Research Conference, Stockholm, Norstedts juridik, s. 67-92.

Läs även:

Karin Kvist Geverts: Sveriges museum om Förintelsen

Föreningen Förintelsens Överlevande: Museet om Förintelsen bör ligga i Stockholm