Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2020

I samband med att Förintelsens minnesdag högtidlighölls i Stockholms stora synagoga tilldelade Föreningen Förintelsens överlevande, FFÖ, Lena Jersenius 2019 års 27 januari-pris. Här följer Lenas tal i samband med mottagandet av priset:

Kära överlevande och barn till överlevande!

Det är oerhört hedrande att få motta ett pris från er.

Ni har på ett fantastiskt sätt förmedlat era livsberättelser till tusentals och åter tusentals svenska ungdomar för att de bättre ska förstå vad Förintelsen innebar – sex miljoner döda, ofattbara personliga tragedier och utraderandet av en stor del av den judiska kulturen i Europa.

Det är de personliga livsödena som griper tag i ungdomarna – som ger dem insikt och förståelse.

Peter Huppert på sin tvåårsdag 1940.

Den här lilla inplastade bilden föreställer en pojke som hette Peter – eller Peterle som han så kärleksfullt kallades av sina föräldrar. Ni kan inte se fotot från era platser, men bilden visar en glad liten tvååring. Fotot är taget på hans födelsedag i oktober 1940 och texten under fotot önskar honom lycka och glädje på födelsedagen ”bis mea ve esrim till 120”. Och lille Peter beskrivs: skön som ett lejon, stark och frisk.

Fotot hittades tillsammans med hundratals andra bilder strax efter befrielsen av Auschwitz vintern 1945. Förmodligen har fotografierna gömts undan av den underjordiska rörelsen i lägret. 2 400 kort – en del visar glada och leende människor, andra eftertänksamma och allvarliga – några personer är strikt uppställda inför fotografen, andra i lek med sina barn med lyckliga, spralliga miner.

Fotografierna finns på vägg i den så kallade Sauna-byggnaden i Auschwitz-Birkenau. Varje gång jag besöker Auschwitz stannar jag upp framför bilderna på Peter och hans mamma Grete och pappa Arthur. De ser så lyckliga och sorgfria ut.

Men ingen av dem överlevde Förintelsen – i början av juli 1942 deporterades de från Olomuoc i västra Tjeckien till koncentrationslägret Theresienstadt. Ungefär två veckor senare, den 28 juli sattes familjen på en ny transport – denna gång till Baranowice i Belarus. Den 31 juli 1942 anlände transporten med 999 personer, däribland Peter, hans mamma Grete och pappa Arthur till Baranowice. Förmodligen mördades de redan samma dag av de speciella insatsgrupperna.

Bilden på lille Peter har antagligen Peters farföräldrar, Rozinka och Jusekl Huppert, haft med sig när de deporterades till Auschwitz från sin hemby Cheszyn i södra Polen. Med största säkerhet fick Rozinka och Jusekl vandra direkt från avlastningsrampen till gaskamrarna.

Det finns ett talesätt som säger att så länge man berättar om en person – så länge man minns en persons namn, så länge lever minnet av den personen vidare.

I den så kallade Book of Death där Yad Vashem i Israel samlat namn på mördade och döda under Förintelsen finns drygt 4,5 miljoner namn registrerade. Namn på personer som någon kommer ihåg – släktingar, vänner, grannar – som har anmält namnen till Yad Vashem. Ungefär 1,5 miljoner namn saknas. Människor som ingen minns.

Trots efterforskningar har Auschwitz-museet inte kunnat finna några personer som kommer ihåg familjen Huppert, ingen som minns Peter, hans föräldrar Grete och Arthur, farföräldrarna Rozinka och Jusekl, eller de många släktingarna.

Kvar finns ett antal fotografier på en vägg i koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau och några anteckningar på baksidan av fotona.