Det kom ett sorgebud från Berlin. Historikern Paul A. Levine är död. Paul föddes i New York men växte upp i Los Angeles. Han blev 62 år gammal. För en bredare allmänhet är han förmodligen känd som den ene av två författare – den andre är Stéphane Bruchfeld – till världens kanske mest spridda historiska arbete, ”…om detta må ni berätta”, som nått mer än en och en halv miljon skolelever, studenter, lärare och andra vuxna runt om i världen de senaste dryga tjugo åren, som ett led i kampen för demokrati och mot människofientliga ideologier och som finns översatt till 18 språk.
Inom historikerskrået är Paul känd som en av de viktigare personerna bakom utvecklingen av förintelseforskningen i Sverige och som en mycket viktig och tidig företrädare för undervisning om Förintelsen. Paul brukade själv framhålla att det krävdes två amerikaner, Steven Koblik och han själv, för att det skulle bli lite fart på den svenska förintelseforskningen och undervisningen. Det retade en del. Helt fel hade han dock inte. Något arbete som direkt behandlar Sverige och Förintelsen skrevs exempelvis inte i projektet Sverige under andra världskriget, SUAV, som startades 1966. Kobliks The Stones Cry Out: Sweden’s Response to the Persecution of the Jews publicerades 1988 och 1996 försvarade Paul sin avhandling, From Indifference to Activism. Swedish Diplomacy and the Holocaust 1938–1944 vid Historiska institutionen i Uppsala, dit han kommit från Rutgers University, New Jersey, i slutet av åttiotalet. Boken är, som Paul brukade framhålla, en av få svenska doktorsavhandlingar i historia som getts ut i en pocketutgåva.
Efter disputationen gick det snabbt. Paul engagerades tidigt 1997 som sakkunnig i regeringskommissionen om judiska tillgångar under andra världskriget (SOU 1999:20). Dåvarande statsminister Göran Persson tog 12 juni 1997 initiativet till en bred informationsinsats om Förintelsen. Paul och Stéphane engagerades av Regeringskansliet i november för att skriva det som skulle bli ”…om detta må ni berätta”. Boken skrevs i ilfart och gavs ut av Regeringskansliet tidigt 1998. Tack vare den svenska allmänhetens helt oväntade respons på boken – redan första veckan i februari hade det kommit in 160 000 beställningar till Regeringskansliet – blev Paul (och Stéphane) engagerade i det arbete som redan samma år skulle manifesteras i Task Force for International Cooperation on Holocaust Education, Remembrance and Research (ITF), dagens International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), och fem år senare, 2003, i Forum för Levande Historia. Arbetet innebar bland annat att delta i organiserandet av tre konferenser, den första 1998 i Uppsala om förintelseundervisning, den andra år 2000, Stockholms Internationella Forum om Förintelsen – om utbildning, hågkomst, och forskning, och den tredje, Stockholms Internationella Forum om bekämpandet av intolerans.
Pauls fasta punkt i den akademiska världen under denna tid var ”Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord”, som inrättats 1998 i Uppsala som en del i Levande historia-satsningen och samorganiserats med Centrum för multietnisk forskning under Harald Runbloms ledning. Paul fick i uppdrag att bygga upp och driva undervisningen om Förintelsen, vilket han också gjorde med benäget bistånd av Stéphane Bruchfeld. I sitt arbete hade han också ett starkt stöd i Tania Langerova. När sedan ett lektorat i Förintelsens historia utlystes, det första i Sverige, bedömdes Paul som den mest kvalificerade sökanden och fick tjänsten. Den verksamhet han var med och utvecklade ingår idag Hugo Valentin-centrum, en självständig enhet inom Historiska institutionen vid Uppsala universitet.
Inom förintelseforskningen görs (och framförallt gjordes) en pedagogisk uppdelning i offer, förövare och de som inte direkt kan hänföras till någondera av dessa kategorier, ibland benämnda ”bystanders”, ibland ”on-lookers”, åskådare. Det var denna kategori som stod i fokus för Pauls forskning. Sverige var en ”bystander nation” som fram till 1942 gjorde föga för offren för den nazistiska s.k. judepolitiken men därefter betydligt mer. Paul var intresserad både av hur denna förändring i politiken, från likgiltighet inför den europeiska judenhetens öde till aktivism till förmån för förföljda judar, kunde förklaras och av de följder omsvängningen fick, inte minst i form av Raoul Wallenbergs verksamhet. Paul använde begreppet ”bureaucratic resistance” för att fånga in de svenska insatserna från och med senhösten 1942. Begreppet används vanligen inom statsvetenskaplig forskning för att beskriva de tillfällen när den statliga byråkratin på olika sätt agerar mot den politiska ledningens uttalade intentioner, exempelvis genom att inte omsätta politiska beslut i handling. Paul använde begreppet på detta sätt när han identifierade de tjänstemän inom UD han ansåg hade spelat en avgörande roll i omläggningen av flyktingpolitiken men också i en vidare mening, för att beskriva de svenska hjälp- och räddningsinsatserna som sådana. I den senare betydelsen innebär byråkratiskt motstånd att en stat (Sverige) med hjälp av sin byråkrati och dess regelverk (UD, skyddspass etc.) gör motstånd mot och försöker sätta hinder i vägen för en annan stats (Tyskland och Ungern) genomförande av sin politik. Pauls intensiva arbete med bystanderproblematiken och hur den bäst kunde förstås resulterade utöver avhandlingen också i antologin Bystanders to the Holocaust. A Re-evaluation, utgiven tillsammans med den brittiske historikern och förintelseexperten David Cesarani år 2002.
Paul arbetade under många år på det som skulle bli hans sista stora vetenskapliga arbete, Raoul Wallenberg in Budapest: Myth, History and Holocaust, som utkom år 2010 och året därpå översattes till svenska. Arbetet behandlar samma teman som avhandlingen och antologin men innebär också en vidgning av perspektiven och ett försök att komma bortom hjältebilden och därigenom återge Wallenberg och hans insats rimligare proportioner. Intresset för den svenske diplomaten hade väckts redan under doktorandtiden, då Paul arbetade inom Raoul Wallenberg-projektet 1989–1991, och genomförde intervjuer i Sverige, Ungern, Israel och USA med människor som kunde berätta om Raoul Wallenbergs hjälpverksamhet i Budapest åren 1944–1945. För boken och för sina insatser inom forskningen om Förintelsen i allmänhet tilldelades Paul år 2012 den internationella Raoul Wallenberg-stiftelsens medalj till hundraårsminnet av Raoul Wallenbergs födelse.
Paul tillbringade halva sitt liv i den svenska akademiska världen men kände sig aldrig riktigt hemma här. Han fann den svenska akademin stelbent – han var aldrig någon administratör – för konsensusinriktad och inte minst för teoretiskt orienterad. Paul var en passionerad historiker. Han ville vara en berättare och förtröttades aldrig när det gällde att betona att en vetenskaplig framställning inte bara måste vara korrekt och ge ny kunskap utan också måste vara njutbar att läsa. Även i sin lärargärning lade han sig vinn om berättandet; det var skälet till att han var en så fängslande och engagerande föreläsare.
Paul lämnade Uppsala universitet och Sverige år 2014 och bosatte sig i sin favoritstad, Berlin, där han var verksam som frilanshistoriker men också undervisade vid Touro College. Vid sin död arbetade han på en lärarhandledning för Förintelse- och folkmordsundervisning och en Tv-dokumentär om det armeniska folkmordet under första världskriget. Han sörjs närmast av sina tre barn, Johanna, Viktoria och Max, som han ofta talade om med stor värme och stolthet.
För kollegorna och vännerna
Lars M Andersson, Dag Blanck, Stéphane Bruchfeld, Mats Deland, Karin Kvist Geverts, Heléne Lööw, Christer Mattsson, Pontus Rudberg, Malin Thor Tureby