I Uppdrag gransknings program ”Karolinska och judehatet” (SVT 6/11), som behandlade uppgifterna om antisemitiska trakasserier mot judiska läkare på en av sjukhusets kliniker, påstods att ingen av de bilder som den anmälde överläkaren delat på Facebook skulle reproducera eller ansluta till antisemitiska budskap. Det stämmer inte.
SKMA ombads av den anmälande läkarens advokat att bedöma fyra bilder som den anmälde läkaren på KS delat på Facebook. Enligt vår bedömning innehöll två av dessa, som jämställde eller associerade Israel och dess politik med Nazityskland, antisemitiska undertoner. ”Liknelser mellan Israel och Nazityskland ingår i samtida antisemitiska diskurser, där judar ofta direkt eller indirekt pekas ut som dagens nazister”, skrev SKMA. Vad gäller de två resterande bilderna menade SKMA att de ”kan tolkas som angrepp på Israel och FN/världssamfundet, och kan vara osmakliga och problematiska på en rad olika sätt utan att nödvändigtvis vara antisemitiska.”
Det är inte nödvändigtvis så att alla som använder analogier till nazismen och Förintelsen drivs av antisemitism. Sådana associationer kan användas av okunnighet, oreflekterat och utan en antijudisk intention. Det är också så att liknelser med nazismen och Förintelsen används på ett osakligt, problematiskt och relativiserande sätt i en rad olika sammanhang. Nazismen, Förintelsen och ”Auschwitz” har blivit centrala symboler för ondska och används som analogier och slagord för att kritisera alltifrån EU:s flyktingpolitik till t.ex. aborter och djurhållning. Sannolikt kan delar av den nazism- och Förintelseretorik som förekommer i debatten om Israel förstås som ett utslag av samma tendens. Men det håller inte som en huvudsaklig och generell förklaring till förekomsten av liknelser av detta slag i relation till Israel, av följande skäl:
Likställanden mellan Israel och Nazityskland liksom mellan Israels politik i konflikten med Palestina och Förintelsen har sedan länge varit ett framträdande motiv i antisemitisk propaganda. De lanserades under tidig efterkrigstid av högerextrema grupper och medier, framför allt i Tyskland, men kom från 1960-talet och framåt att bli ett centralt inslag i den antisemitism under s.k. antisionistisk flagg som spreds av Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer. Motivet togs upp av auktoritära regimer och arabnationalistiska och islamistiska rörelser i Mellanöstern liksom av s.k. antisionistiska grupper och opinioner i väst, hemmahörande till stor del men inte uteslutande i den yttersta vänstern.
Försöken att framställa Israel som ”vår tids Tredje rike” och dess politik gentemot palestinierna som en kopia av Nazitysklands förföljelse och folkmord på Europas judar har haft delvis olika syften beroende på avsändare, men ett viktigt sådant har varit och är att demonisera och därigenom undergräva staten Israels legitimitet. För vissa europeiska opinioner, i synnerhet i länder med en problematisk och sårig historia i relation till förintelsen av Europas judar, har motivet varit tilltalande av delvis andra skäl. Inverteringen av historien, enligt vilken Israel (som judisk stat) förvandlas till en kopia av och skyldig till samma förbrytelser som Nazityskland, skänker befrielse från känslor och skuld och skam, och relativiserar nazismen och Förintelsen. En tredje aspekt är att motivet förvandlar judar runt om i världen – av vilka de allra flesta sannolikt stöder staten Israels existens (vilket inte är detsamma som att stödja israeliska regeringars politik) – till legitima måltavlor för hat och möjliggör för antisemitism att rationaliseras som ”antirasism” och ”antifascism”.
Uppenbart är också det selektiva bruket av denna typ av analogier. Den omfattning, systematik och intensitet med vilken liknelser med nazismen och Förintelsen projiceras just på Israel saknar motsvarighet i internationell och svensk politisk debatt i relation till andra konflikter, krig och övergrepp runt om i världen. Detta kan inte förklaras med hänvisning till Israels politik eller den israelisk-palestinska konfliktens karaktär. Vore det faktiska skeenden, repression, övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter som primärt motiverade analogier till nazismen och utplånandet av Europas judar så borde vi se ett frekvent bruk av sådana liknelser i relation till en rad stater och regimer runt om i världen, inte minst icke-demokratiska sådana. Och de borde under senare år ha nått en närmast epidemisk nivå i debatten om krigen i t.ex. Tjetjenien, massdödandet och fördrivningen av människor i t.ex. Syrien och Jemen, eller i kritiken (i den mån den förekommer) av de massiva förföljelserna av och våldsamma övergreppen mot muslimer i Myanmar och Kina.
Det selektiva mönstret tydliggör att liknelserna generellt sett knappast aktiveras av vad Israel gör utan av vad Israel är: en judisk stat. Att det i huvudsak är den judiska dimensionen – inte den faktiska politiken – som framkallar analogier till Nazityskland, Warszawagettot, Auschwitz osv visas också av att referenserna till nazismen och Förintelsen i denna typ av argumentation inte sällan övergår i aggressiva angrepp på judar som kategori. Här några typiska exempel, hämtade från inlägg som ”kritiserade” Israels politik under Gazakriget 2014: ”Judarna gör samma som Hitler”, ”’Guds utvalda folk’ behandlar palestinierna precis som nazisterna behandlade dem”, ”Det verkar som judarna tagit till sig nazisternas metoder”, ”enligt mig är judarna ett jävla pack som inte lärt sig av det som hände för ca 70 år sedan”, ”Auschwitz kallar vi numera för Gaza”.
Liknelserna med Nazityskland och Förintelsen kan alltså överlag inte förstås som ”endast” osakliga och missriktade försök att kritisera Israel. Den som fortfarande har svårt att se det problematiska i denna typ av argumentation kan fundera över hur hen skulle tolka inslag i en europeisk debatt om missförhållanden, övergrepp och konflikter på den afrikanska kontinenten där vissa opinioner närmast tvångsmässigt skulle likna afrikanska stater vid sina forna europeiska koloniala härskare, slavhandlare eller de belgiska folkmördarna i Kongo, och inte sällan låta dessa utläggningar övergå i hatfyllda, kollektiviserande påståenden om hur ”de svarta” ”inte lärt sig av historien” osv. Hade det förståtts som politisk kritik? Kanske till och med antirasism? Eller hade det tolkats som något annat?
En vanlig metod för att avvisa och neutralisera kritik mot antisemitiskt laddade troper och associationer är att hänvisa till en judisk person som nyttjat samma troper och associationer, eller som kan försäkra att de är oproblematiska och fullt legitima. Om detta finns ett par saker att säga: För frågan huruvida påståenden och liknelser är eller kan förstås som antisemitiska eller ej är den etniska eller religiösa identiteten hos den som uttalar sig helt irrelevant. Till exempel blir en saklig kritik av Israels ockupation av Västbanken eller förtryck av palestinier inte antisemitisk bara därför att en judisk person anser att den är det. Omvänt upphör inte ett antisemitisk påstående – t.ex. att judar är dagens nazister – att vara antisemitiskt därför att en judisk person anser att det inte är det. Att åberopa ett judiskt vittne som ska legitimera antisemitiska uppfattningar är en tradition lika gammal som antisemitismen. Men sättet det görs på har moderniserats. Som journalisten Anshel Pfeffer nyligen noterade i den israeliska tidningen Haaretz (23/8): ”Det gamla, reflexmässiga försvaret ’några av mina bästa vänner är judar’ har i de sociala mediernas tidevarv utvecklats till ’många äkta judar håller med mig. Se här, jag retweetar dem.'”
Enigheten bland erkända forskare på området beträffande denna typ av analogier är mycket stor. Till exempel menar Juliane Wetzel, seniorforskare vid Zentrum für Antisemitismusforschung i Berlin, att ”yttranden relaterade till Israel som nyttjar kända stereotyper eller som likställer israeliskt politiskt eller militärt agerande med nationalsocialisternas förföljelse av judarna eller använder dessa handlingar för att rättfärdiga mord på judar alltid är att beteckna som antisemitiska”, samt att vad som ”tveklöst bör räknas som antisemitiskt är likställandet av det nationalsocialistiska folkmordet på judarna med den israeliska politiken gentemot palestinierna, vilket, i bästa fall, förminskar och trivialiserar Förintelsen.”
SKMA