Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2019
Gästkrönika av Helena Trus
När hon ser rubriken reagerar hon som vanligt. Svalt, likgiltigt. Men jag vet hur mycket känslor som egentligen ryms i en endaste axelryckning.
Trots att tidningens förstasida ligger uppåt verkar hon inte notera vad som står. Min farmor Cyla sitter i sin rullstol i sällskapsrummet på Judiska hemmet och jag skjuter tidningen lite närmre, pekar på DN:s rubrik. Svenska judiska lärare i Malmö larmar om antisemitism och Förintelseförnekande i klassrummen. Judehat från barn, ungdomar. Ett hat ofta sammanvävt med ilska över konflikten mellan Israel och Palestina. Judehat som gör att till och med judiska förskolebarn tvingas att ha vakter med sig vid utflykter. Att Sverige nu tar hjälp av Israel för att bekämpa antisemitismen i svenska skolor är ju egentligen någonting bra. Men frustrationen växer ändå inom mig. Hur kan det ha fått gå så långt att svenska lärare – 74 år efter att Auschwitz befriades – måste flygas ända till Jerusalem och specialutbildas?
”Ja, Sverige har en del att ta hand om…”, säger farmor med en lätt axelryckning. ”Förresten, har du verkligen ätit lunch?”.
De senaste tio åren har jag försökt närma mig min farmors stora trauma. När detaljerna har saknats har jag rotat i både svenska och tyska arkiv, andra vittnesskildringar och dokumentation som kunde bidra till pusslet om hennes liv. Som otaliga läkarjournaler och utlåtanden om både hennes och farfar Lejbs lidande och skador orsakade av Förintelsen, nitiskt bokfört och arkiverat av tyskarna själva.
När farmor började berätta om sina krigsupplevelser, samtal som blev grunden till boken ”Ett kilo socker – farmor glömmer aldrig priset på sitt liv”, fanns en tydlig distans mellan hennes liv och mitt. Vi skulle prata om då, om kriget. Men med tiden skulle våra verkligheter komma att alltmer flätas samman. Samtalen kom alltmer att präglas av nuet, av världen utanför. För den trängde sig på, in i vårt medvetande. Det komplexa judehatet. Den växande antisemitismen. Attacker, nu även i Sverige. Med tiden blev jag inte längre bara en åskådare, utan växte alltmer ihop av familjehistorien. För var jag än tittar ser jag bilder på dem, de överlevande.
Deras åldrande ansikten på nazisternas plakat över ”förbrytare”, när NMR tillåts marschera på svenska gator.
Politiker som gärna tar tillfället i akt att posera ihop med de överlevande framför kamerablixtarna, som ett slags alibi för parollen ”vi aldrig får glömma”.
Jag är långt ifrån det enda barnet eller barnbarnet som tagit på mig ansvaret att förvalta minnet. Vi är flera som åker runt om i landet till skolor och sätter vår dystra familjehistoria i relation till en dyster samtid. Jag vet att våra ord aldrig kan väga lika tungt som deras. Men min röst är det närmsta min farmor man någonsin kan komma. Jag försöker fortfarande greppa det farmor varit med om. Så i somras gjorde jag resan som hon aldrig kommer göra, jag åkte till hennes hemby Khorosnytsya i västra Ukraina. Det är 76 år sedan som hon senast såg sitt hem för sista gången.
Där hittade jag Lidija Satjala, kvinnan som har bott på min farmors familjs, familjens Biermans, mark sedan 1945. Jag får veta att byborna fortfarande kallar platsen där Lidija bor på för Biermanivka, efter att det en gång bodde en judisk familj där som hette Bierman. 76 år senare finns fortfarande spillror av familjen Bierman kvar i Lidijas grönsaksland. För när hon påtar i sin grönsaksträdgård hittar hon än i dag delar av den gamla fasaden från min farmors barndomshem, huset som revs efter kriget. Hon behöver inte gräva vidare djupt innan hon hittar två oformliga, dammiga rester av det som en gång var min släkts hem.
Jag lämnade Ukraina några dagar senare med ytterligare några pusselbitar, rester i en plastpåse av det liv som borde vara min farmors. När jag kom hem la jag stenarna i hennes varma händer. Hon tittade på dem en kort stund, la snabbt tillbaka dem i plastpåsen. Frågade istället om jag ändå inte skulle ha lite fika. Jag tog upp dem igen som att jag ville framkalla en reaktion. Men, hon reagerade som hon brukar. Svalt, på ytan uttryckslöst, med en axelryckning.
Min snart 92-åriga farmor Cyla har gjort det hon måste för att kunna fortsätta leva.
Tryckt undan allt så djupt inom sig som det bara är möjligt, känslor och minnen från en barndom som inte får väckas till liv. En till synes likgiltig axelryckning är hennes sätt att fortsätta överleva.
Helena Trus
Samhällsjournalist på Aftonbladet samt författare till boken ”Ett kilo socker – farmor glömmer aldrig priset på sitt liv” på Norstedts förlag. Hon föreläser för skolungdomar om Förintelsen och antisemitism bland annat genom organisationen Zikaron.