Rapport från SKMA:s konferens 2018: Räcker lagstiftningen till för att motverka hets mot folkgrupp och rasistiska organisationer?

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2018

Räcker lagstiftningen till för att motverka hatpropaganda och rasistiska organisationer? Bör den skärpas eller finns det brister i tillämpningen? Dessa frågor stod i fokus för en välbesökt konferens som SKMA arrangerade i november.

Den 9 november arrangerade SKMA i Stockholm en konferens på temat ”Räcker lagstiftningen till för att motverka hets mot folkgrupp, rasism och rasistiska organisationer?” Bakgrunden till ämnesvalet är dels den utveckling som ägt rum under flera år med en växande politisk extremism, en alltmer öppen och aggressiv antisemitisk och rasistisk propaganda, en ökad spridning av hat via sociala medier, och återkommande nazistiska demonstrationer i våra städer, dels den oklarhet och oenighet som finns inte bara i samhällsdebatten utan också inom polis och rättsväsende om hur befintlig lagstiftning på området tillämpas och borde tillämpas, och huruvida den är bristfällig och behöver skärpas.

Konferensen, som genomfördes med stöd av Gerald och Monica Naglers stiftelse och i samverkan med Forum för levande historia, riktades framför allt till politiska beslutsfattare, polis och rättsväsende, myndigheter, forskare, journalister och organisationer som arbetar med att belysa och motverka rasism och antisemitism. Cirka 125 personer deltog.

 

Konferensen öppnades av SKMA:s ordförande Svante Weyler. Han påminde om de debatter om polisens agerande och tillämpning av befintliga lagrum som förts bland annat efter nazistiska Nordiska motståndsrörelsens (NMR) manifestationer i Göteborg och Almedalen och underströk behovet av en fördjupad diskussion och kunskap kring dessa frågor.

Historisk bakgrund

Historikern Heléne Lööw gav därefter en föreläsning om hur synen på antisemitism och rasism förändrats och hur lagstiftningen mot rasistisk hets vuxit fram under efterkrigstiden.

Lööw pekade på att diskussionen om hur spridning av judehat skulle kunna begränsas inleddes under andra världskriget, men det var först 1948 som hets mot folkgrupp kriminaliserades. Bakgrunden var antisemiten Einar Åbergs distribution av antijudisk propaganda till utlandet, vilket ledde till för svenska myndigheter besvärande klagomål.

I den efterkrigstida debatten förnekades länge att antisemitism skulle vara ett svenskt problem, istället framställdes den som en utländsk företeelse som påverkat ett fåtal svenskar, sade Lööw. Denna bild kunde även kompletteras av beskrivningar av judehat som ett utslag av psykisk sjudom alternativt ungdomligt oförstånd. Konstruktionen av antisemitism som något icke-svenskt och oviljan att medge att dess förställningar sprang ur en tanketradition med rötter även i Sverige eller avspeglade ideologiska övertygelser höll i sig länge, betonade Lööw.

Synsätten förändrades enligt Lööw först på 1980- och 90-talen, delvis som en följd av en ökad högerextrem, rasistisk och antisemitisk aktivitet, inklusive flera mord med hatbrottsmotiv. Förändringen avspeglades i en rättgång mot aktivister i nazistiska Nordiska rikspartiet 1987, där det i domarna framhölls att brottsligheten var motiverad av ideologiska övertygelser.

 

Även rättegången mot  den antisemitiska närradiostationen Radio Islam 1989 var viktig för utvecklingen, påpekade Lööw. Detsamma gäller målet mot närradion Öppet Forum, som spred rasism och främlingsfientlighet. Lööw passade i sammanhanget även på att tillbakavisa uppfattningen att det skulle vara lättare att få yttranden som gäller antisemitism fällda i domstol än sådana som rör andra former av rasism. Snarare är det tvärtom, menade hon. Som exempel på detta hänvisades bl.a. till inkallandet av expertvittnen under rättegången mot Radio Islam.

Bland politiker och inom rättsväsendet ökade nu intresset för problemet med rasism och extremism och för att utarbeta motstrategier. Säpo började kartlägga politiskt motiverad brottslighet. Utvecklingen ledde så småningom också fram till en reformering av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Men det politiska engagemanget har därefter varierat, vilket haft negativa konsekvenser hur rättsvårdande myndigheter arbetat med frågan, menade Lööw.

Demonstrationstillstånd

Efter Lööws anförande följde fyra panelsamtal, samtliga modererade av Margit Silberstein. Dagens första panel utgick från frågan ”Nazistiska demonstrationers tillstånd och (o)ordning – ett grundlagsskyddat fenomen?” I panelen samlades företrädare för såväl rättsvetenskapen som beslutsfattare från polismyndigheten.

Eric Rönnegård, tidigare polisintendent i Stockholm, beskrev inledningsvis hur polisen arbetade med dessa frågor på 90-talet. Han menade att polisen under hans ledning, utifrån i stort sätt samma ordningslagstiftning som gäller idag, genom aktivt och proaktivt arbete motverkade 90-talets vit maktrörelse från att ta plats på gatorna. Rönnegård hänvisade bland annat till ingripanden mot vit maktkonserter som avbröts direkt vid inledande av brottslig verksamhet, i detta fall hitlerhälsningar. ”När de heilade gick poliserna in och grep dem direkt.”

 

Rönnegård pekade på den dåvarande regeringens prioritering av rättsväsendets arbete mot hatbrott i budgetpropositionen 1995 som en inledande orsak till det han beskrev som dåtidens effektiva polisarbete. En annan bidragande faktor var den rättsutveckling som högsta domstolen stod för vid samma tid gällande vilka symboler och uttryck som ska falla inom hatbrottsdefinitionen. Detta bidrog till att polisen i sitt strategiarbete mot nazister ansåg det nödvändigt att ingripa direkt vid förekomst av hatbrott vid en allmän sammankomst, hävdade han.

Rönnegård menade att strategin var framgångsrik och hade starkt stöd av såväl departement som Justitieombudsmannen, något som enligt honom var avgörande. Enligt Rönnegård  är strategin idag helt omlagd. Nazister ges möjlighet att genomföra hatbrott vid allmänna sammankomster, frågan är inte längre prioriterad, hävdade han.

Erik Nord, polischef i Storgöteborg, företrädde i diskussionen den idag operativa polisiära arbetsledningen. Nord, som stod bakom polisens uppmärksammade beslut att bevilja NMR demonstrationstillstånd i samband med bokmässan i Göteborg och i nära anslutning till synagogan och under pågående Jom Kippurfirande, försvarade detta beslut och menade att han idag hade gjort ungefär likadant. Han menade att polismyndigheten har att utgå från praxis som tydligt visar att organisationer som NMR ska ges tillstånd att demonstrera och att dagens ordningslagstiftning inte ger utrymme för att ta i beaktande andra intressen än allmän ordning.

Katri Linna, Senior Legal Advisor på Civil Right Defenders, som i sitt arbete via juridiska processer försökt förhindra och begränsa NMR:s aktiviteter, var starkt kritiskt till polisens agerande i förhållande till nazistiska demonstrationer. Hon invände mot polisens ”tvärsäkra” tolkning av rättsläget på området och menade att domstolar, inte polisen, ska tolka detta.

Anna Jonsson Cornell, professor i komparativ konstitutionell rätt vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, redogjorde för det starka grundslagsskyddet för demonstrations-, yttrande- och mötesfrihet. Att ordningslagen måste tolkas grundlagsenligt, menade hon, låg till grund för de snäva möjligheter som finns i svensk rätt att begränsa NMR:s demonstrationsmöjlighet. Jonsson Cornell gav dock Eric Rönnegård rätt i att det i detta starka skydd inte finns något som förhindrar polisen från att ingripa direkt vid pågående kriminell verksamhet. Demonstrationsfriheten är inte tänkt som ett skydd för brottslighet, underströk hon.

 

Hets mot folkgrupp

Dagens andra panel behandlade frågan om hets mot folkgruppslagstiftningens skrivelse och tillämpning. I panelen deltog den nytillträdda justitiekanslern Mari Heidenborg, före detta justitieråd, som menade att den stora utmaningen för JK:s arbete på området som åklagare i tryckfrihetsmål är att de rör sig på det grundlagsskyddade området, där ett starkt skydd för fri åsiktsbildning råder. Detta innebär att obekväma åsikter skyddas, men också att enskilda samtidigt måste vara skyddade mot att utsättas för hets och missaktning, en avvägning som är subtil och svår att göra, sade Heidenborg. Lagstiftaren uttrycker i grundlagarna en princip om att hellre fria än fälla den som ger uttryck för en åsikt.

En brist i lagstiftningen som Heidenborg pekade på var den begränsade möjligheten för JK att förhindra spridning av redan spridda skrifter. Idag går det endast att beslagta innan spridning skett eller för utredning.

Eva Sund, verksamhetsutvecklare för arbetet med demokrati- och hatbrott vid polisens Nationella operativa avdelningen (NOA), framhöll att polisens ingång vid nazistiska demonstrationer är att stävja ordningsstörningar, inte orsaka dem, varför det ibland kan vara klokare att utreda misstänkt hets mot folkgrupp i efterhand. Polisens taktik är idag är bättre än tidigare, men vit maktmiljön har också utvecklats, nazister har idag en större medvetenhet om var gränsen för hets mot folkgrupp går, menade hon.

Johan Nordkvist, ordförande för Juridikfronten, en ideell förening som arbetar juridiskt för att motverka högerextrem brottslighet, tecknade en annan bild där polisen tar lång tid på sig i sin brottsutredning och att dessa processer sällan leder till fällande domar. Han lyfte också principiella frågor om rättsmyndigheters närvaro på sociala medier. Även om total övervakning inte är önskvärd så är frågan om polisens närvaro på sociala medier idag inte är för begränsad för att den effektivt ska kunna motverka hatbrott, sade han.

Katri Linna menade att det stora problemet är rättsväsendets tillämpning av gällande lagstiftning. Hon pekade på att Sverige kritiserats på internationell nivå för att vi inte lever upp till våra internationella förpliktelser, för få åtal väcks och de leder sällan till fällande domar. Linna menade att det finns enskilda aktörer i rättsväsendet som för arbetet framåt, men att det övergripande arbetet har brister.

 

 

Är organisationsförbud önskvärt?

Den tredje panelen diskuterade frågan huruvida förbud av rasistiska organisationer är möjligt och önskvärt. Deltagare var Anna Rogalska Hedlund, jurist specialiserad på fri- och rättighetsjuridik, och Anna Jonsson Cornell.

Anna Rogalska Hedlund menade att rasistiska organisationer som NMR kan och bör förbjudas. Det är juridikens uppgift att på ett rättssäkert sätt svara på de samhällsproblem vi har, betonade hon. Kärnan i problemet är inte att individer går över en gräns, utan det är i detta fall ett ideologiskt problem och då är svaret på det att angripa ideologins organisering. Det blir givetvis en inskränkning av vårt fri- och rättighetsskydd, men fri- och rättigheter är inte absoluta rättigheter, och görs inskränkningen på ett välavvägt sätt kan det ha en vinnande effekt för just fri- och rättigheterna, menade Rogalska Hedlund.

Anna Jonsson Cornell var tveksam till tanken på organisationsförbud. Så som grundlagen ser ut vore ett förbud möjligt, men det skulle skapa en rad problem, bl.a. rörande hur en rasistisk organisation ska definieras. Det är också oklart om ett förbud skulle ha önskad effekt, och det finns en risk att ett förbud mot en typ av ideologisk organisering öppnar för förbud även av andra sådana, menade hon.

 

Vad säger lagstiftarna?

Konferensen avslutades med ett panelsamtal mellan riksdagsledamöter med utgångspunkt i frågan ”Vad säger lagstiftarna: Är det bra som det är – eller behöver lagstiftningen skärpas för att motverka rasism?” Deltagare var justitieminister Morgan Johansson, S, Johan Hedin, C, Josefin Malmqvist, M, Fredrik Malm, L, och Linda Westerlund Snecker, V.

Margit Silberstein inledde med att ställa frågan hur politikerna ställde sig till tanken på förbud mot rasistiska organisationer, ett förslag som lagts fram av socialdemokraterna.

Morgan Johansson menade att ett förbud inte skulle lösa alla problem, men att utvecklingen krävde en beredskap för en sådan inskränkning av föreningsfriheten. Ett lagförslag bör utgå från det utrymme som finns i regeringsformen, det vill säga grundlagen, där det sägs att föreningsfriheten endast får begränsas för sammanslutningar vilkas verksamheter är av militär eller liknande natur eller som innebär förföljelse av en folkgrupp, sade han. Regeringen arbetar med en inriktningspromemoria med ett utredningsdirektiv. Ett förslag måste förankras över blockgränserna, underströk Johansson som trodde att kommande regering, oavsett hur den ser ut, kommer att tvingas hantera frågan.

Centerns Johan Hedén trodde heller inte att ett förbud skulle lösa alla problem, men menade att det skulle störa och försvåra den verksamhet extrema organisationer bedriver. Vi bör även undersöka om lagen om olovlig kårverksamhet kan användas i dessa sammanhang, sade han.

Josefin Malmqvist förklarade att moderaterna var öppna för att diskutera frågan, men vill helst se ett förbud mot deltagande i våldsbejakande organisationer. Förbudet skulle till exempel kunna gälla medlemsvärvning och finansiering. En sådan lag skulle göra det svårare för extrema organisationer som t.ex. NMR att bedriva verksamhet, menade hon.

 

Varken åsikter eller organisationer kan förbjudas, ett förbud skulle inte vara effektivt mot nazister, sade vänsterns Linda Westerlund Snecker. Hon menade att en sådan lag skulle vara svår att utforma, inte minst skulle det vara svårt att definiera vilka yttringar och organisationer den skulle tillämpas på. Hon varnade också för att om odemokratiska krafter får politisk makt i Sverige skulle en sådan lag kunna användas mot demokratiska organisationer.

Även liberalernas Fredrik Malm var negativ till tanken på förbud. En sådan lag skulle innebära en rad problem och riskera att följas krav på förbud mot en rad olika organisationer, menade han. Den skulle skapa ett exploaterbart ”martyrskap” hos dem som drabbas, och om den prövas i domstol och en extremistorganisation frias så skulle det ge en sorts godkänt-stämpel. Han såg också moderaternas förslag som problematiskt, då alla som bejakar våld inte nödvändigtvis tillämpar våld. Malm förordade istället att polis och rättsväsende mer effektivt skulle tillämpa den lagstiftning som finns, angripa aktiviteter, punktmarkera grupper och konsekvent lagföra för brott. Idag görs inte det fullt ut, menade han.

Nästa fråga gällde tillämpningen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp och ett eventuellt behov av skärpning av denna. Flera lagstiftare pekade på att lagstiftningen bör kunna tillämpas mer effektivt. Polisen måste vara mer på tårna och kunskapen om hatbrottslagstiftningen måste höjas inom polisorganisationen, menade Linda Westerlund Snecker. Johan Hedin ville se att fler fall som lagförs, men underströk också behovet av ökad kunskap om hur den samtida rasistiska retoriken ser ut.

Lagen behöver inte ändras, men rättstillämpningen när det gäller hetsbrottslagstiftningen måste följa med i samhällsutvecklingen, sade Fredrik Malm. För att få till en förändring måste domstolarna få fler fall att pröva, menade han. Morgan Johansson hänvisade till att regeringen tillsatt en utredning som ser över möjligheten att kriminalisera fler rasistiska symboler än idag. Josefin Malmqvist välkomnade utredningen, men menade att polis och åklagare även måste ges ökade resurser.

 

Den avslutande frågan rörde huruvida polisen vid tillståndsgivning till nazistiska demonstrationer borde ta större hänsyn till var och när dessa tillåts äga rum. Var det t.ex. rätt att låta NMR marschera i närheten av synagogan i Göteborg i samband med den judiska helgdagen Jom Kippur? Polisen ska tillämpa lagen, nästan alla beslut överklagas och huruvida beslutet är korrekt avgörs av domstol, svarade Morgan Johansson. NMR:s marsch i Göteborg 2017 var ett svårt fall, men där kortades vägen efter överklagande, påpekade han. Johansson var kritisk till argumentet att stök och bråk vid tidigare demonstrationer skulle vägas in vid tillståndsgivning. Sådana hänsynstaganden skulle kunna drabba alla typer av organisationer, menade han.

Linda Westerlund Snecker underströk att demonstrationsrätten måste värnas, men menade att polisen borde ta större hänsyn till datum. Det borde prövas rättsligt om nazister t.ex. kan förvägras tillstånd att demonstrera i Ludvika på 1 maj eller under Almedalsveckan, menade hon. Fredrik Malm argumenterade för att polisen vid tillståndsgivning i högre grad borde väga in hur nazistiska demonstrationer drabbar människor runt omkring, butiksägare eller personer som har grundlagsskyddade rättigheter, t.ex. judar eller muslimer som vill kunna besöka en synagoga eller moské. Det handlar inte om att ge sig på åsikter utan om att personer med ett betydande våldskapital tillåts lamslå en hel ort eller en stadskärna, sade han.

Huvuddelen av konferensen spelades in av SVT Forum och finns att se på SVT Play fram till 13 maj 2019.

SKMA