Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2018

Gästkrönika av Somar Al Naher

”Det finns inga ’pro-palestinier’, de existerar inte, det finns bara anti-Israel, anti-USA, antisemiter, antiimperialister. Vi palestinier från Syrien vi har dödats, bombats, torterats, och tvångsförflyttats av Assadregimen och vi har inget stöd från de så kallade pro-Palestinaaktivisterna.” Så skrev privatpersonen Wasim Ghazi på sin Facebook den 23 april.

Ghazi är palestinier från Yarmouk i Syrien. Visserligen uttryckte han sig i ren frustration, men hans inlägg är ändå talande för den diskussion som växer bland syrier och unga araber.

Assadregimen har byggt sin image på att försvara den arabiska hedern och i synnerhet palestiniernas. Omvärlden har känt till att Syrier har levt under skräck under Assadregimen, men att den dödat sin egen befolkning i stor skala och attackerat palestinier borde ha engagerat åtminstone de så kallade Palestinavännerna.

Istället har det blivit allt mer uppenbart att det inte är palestinierna i första hand som engagemanget handlar om utan ofta om Israel och USA. Vi ser progressiva personer och antirasister i Europa och USA som i bästa fall tvekar att kraftfullt ta avstånd från regimen i Syrien, i sämsta fall uttrycker stöd för diktaturen.

Själv regerade jag på de massiva reaktionerna som kom från namnkunniga svenska vänsterskribenter när USA bombade en påstådd kemvapenfabrik i Damaskus den 13:e april. Stoppa USA:s krig, ropade många. Samma vänster som knappt nämnt ett ord om Rysslands mångåriga inblandning och krigföring i Syrien. Det gick inte att missta sig på.

Jag säger inte att det är fel att reagera mot krig. Tvärtom. Jag ställer mig bara undrande till varför det är ett visst sorts krig som engagerar. Varför dammas anti-krigsretoriken av först nu? Fler vänsteranhängare måste fråga sig själva varför de reagerar mer när USA eller Israel gör något i Mellanöstern.

Den brittisk-syriska författaren Leila Al Shami skrev ett uppmärksammat blogginlägg med titeln ”The anti-imperialism of idiots”. En rubrik som anspelar på August Bebels påstående att ”Antisemitism is the socialism of fools” från 1894. ”Denna auktoritära vänster ger stöd till Assadregimen i namn av ’antiimperialism’. Eftersom Assad ses som en del av ’motståndets axel’ mot både amerikansk imperialism och sionism.”

Hon menar att anti-krigsvänsterns engagemang väldigt lite har att göra med själva kriget. För faktum är att alliansen Syrien, Ryssland och Iran står för den absoluta majoriteten av allt dödande. Ändå är det USA:s bombning av en eventuell kemvapenfabrik som väcker känslor.

Alexander Reid Ross är docent i geografi vid Portland State University och författare till boken ”Against the Fascist Creep”. I Haaretz beskriver han hur konspirationsteorier är det ”giftiga limmet som länkar ihop ’antiimperialistisk’ vänster med Assad- och Putin-försvararna inom alt-högern.”

Att vara kritisk mot att andra länder ockuperar, lägger sig i och tvingar fram olika politiska riktningar är inga konstigheter alls. Men dagens antiimperialism betraktar ofta diktaturerna i Mellanöstern som allierade motståndare mot den ”globala imperialismen”. Visserligen är Assad en diktator, men han är i alla fall syriernas diktator, tycks många resonera.

Samtidigt som diskussionen om antiimperialism och antisemitism pågått internationellt har en parallell diskussion ägt rum här i Sverige. I vänstertidningen Flamman debatterades antisemitismens vara eller icke vara inom den svenska vänstern.

Det finns inget som tyder på att antijudiska strömningar existerar inom arbetarrörelsen i större uträckning än hos gemene man – men de finns. Det största problemet inom vänstern är snarare mottagligheten för konspirationsteorier.

Det handlar ibland om ett synsätt som ligger nära, och i vissa fall glider över i, antisemitism. Gemensamt för konspirationsteorierna är att det förutsätts finnas en större plan, oftast utförd av en mäktig elit. Det förklarar delvis varför vänstern reagerar starkt när USA agerar i Mellanöstern, men inte på samma sätt gentemot Ryssland, Iran och Saudiarabien.

När den tyske socialdemokraten August Bebel använde begreppet ”antisemitism är dårarnas socialism” menade han att propagandan om en påstådd judisk konspiration kapar och avleder den legitima ilskan mot kapitalismen. Det är samma sak med den missriktade antiimperialismen, den kapar och avleder den legitima ilskan mot förtrycket och mördandet av – i det här fallet – den syriska befolkningen.

Somar Al Naher

Kultur- och frilansskribent och medlem i SKMA.