Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2018

Frågan om hur det svensk-judiska ledarskapet agerade för att hjälpa judar på flykt undan nazistisk förföljelse har tolkats på delvis motstridiga sätt. I historikern Pontus Rudbergs avhandling The Swedish Jews and the Holocaust ges ämnet en ny och grundlig belysning.

I historiografin om Förintelsen har judiska ledares och organisationers reaktioner på förföljelsen av judar sedan länge utgjort en kontroversiell fråga och ett tema för kritisk forskning. Ända sedan publiceringen av Raul Hilbergs monumentala arbete The Destruction of the European Jews 1961, i vilket han kritiserade bristen på judiskt motstånd som en bidragande faktor i förintelseprocessen, har de smärtsamma frågorna om händelserna skulle kunna ha utvecklats annorlunda och fler judar skulle kunna ha räddats inte mattats av.

I sin gedigna studie The Swedish Jews and the Holocaust (Routledge 2017) adresserar den svenske historikern Pontus Rudberg dessa frågor genom att undersöka svenska judars agerande och räddningsinsatser, i synnerhet av deras största och viktigaste organisation, den Mosaiska (numera Judiska) församlingen i Stockholm. Efter kriget möttes det judiska etablissemanget i Sverige också av anklagelser om passivitet och misslyckanden.

Enligt denna kritiska historieskrivning var det liberala judiska ledarskapet ovilligt att hjälpa ett större antal judiska flyktingar att komma till Sverige på grund av att de fruktade att judisk invandring (särskilt av fattiga judar från Östeuropa) skulle kunna leda till ökad antisemitism och därigenom hota (assimilerade) judars position i det svenska samhället.

Dessa anklagelser, skarpast framförda av den svensk-amerikanske historikern Steven S. Koblik 1988, har inte fått stå oemotsagda. I en studie av statsvetaren Svante Hansson, utförd på uppdrag av Judiska församlingen i Stockholm och publicerad 2004, tillbakavisade denne Kobliks påstående att Judiska församlingen skulle ha varit mer restriktiv till mottagandet av judiska flyktingar än den svenska regeringen.

Emellertid drog han slutsatsen att det judiska ledarskapets politik när det gällde att hjälpa judiska flyktingar till Sverige var överdrivet försiktig och ibland framstod som direkt kallsinnig för dem som sökte hjälp. Hansson härledde denna ”försiktiga hållning” till den ideologiska självförståelse som präglade assimilerade svensk-judiska ledare, formad av religiös och politisk liberalism.

Styrkan i Rudbergs studie framträder tydligt mot bakgrund av hittillsvarande historiografisk debatt. Utifrån en kritisk inställning till förklaringar av mänskligt agerande som endast ser till ideologiska övertygelser eller attityder utvecklar han ett analytiskt ramverk som tillåter en detaljerad rekonstruktion av det handlingsutrymme som svensk-judiska ledare hade vid specifika tidpunkter.

Mer konkret undersöker han de åtgärder svenska judar vidtog för att bistå sina trosfränder i Europa utifrån en kontext som inbegriper fem avgörande faktorer: den svenska judenhetens organisation och ledarskap; det (svenska) rättsliga och politiska ramverket; tillgängligheten av information om den nazistiska terrorn mot judar i Europa; internationella hjälpinsatsers organisering och nätverk, och de svensk-judiska församlingarnas finansiella resurser.

Med detta systematiska angreppssätt, baserat på en grundlig undersökning av tillgängliga källor, lyckas Rudberg ge en allsidig, detaljerad och övertygande redogörelse för svensk-judiska hjälpinsatser under perioden 1933 till 1945. I kontrast till tidigare forskning finner han inte att svensk-judiska ansträngningar skulle ha hämmats av interna ideologiska motsättningar.

Liberaler, sionister och ortodoxa judar arbetade nära tillsammans i olika hjälporganisationer. Inte heller hindrades hjälparbetet bland svensk-judiska ledare av tveksamhet när det gäller att ta emot judiska flyktingar. Det handlade inte om ”bristande ansträngningar eller vilja hos svenska judar” när omfattningen av hjälpen begränsades. Begränsningarna hade till stor del att göra med den mycket rigida flyktingpolitik som bedrevs av den svenska regeringen, vilken inte erkände förföljda judar som ”politiska flyktingar”.

Under dessa förhållanden var hjälpen till judar till stor del begränsad av ett ”transmigrantsystem”, det vill säga att verka för en kvot med tillfälliga uppehållstillstånd som skulle möjliggöra för judiska flyktingar att ta sig ut ur Centraleuropa och stanna i Sverige för en tid innan de kunde resa vidare till ett tredje land, i synnerhet till Palestina eller USA. Den svenska regeringens politik ändrades under kriget när Sverige tog emot alla norska och danska judar som lyckades undfly deportation, men Rudberg visar också att det nya statliga stödet för att bistå judiska flyktingar i Sverige inte bara hjälpte de judiska hjälporganisationerna, vars resurser var begränsade, utan även betydde ”kooptering och kontroll” av judiskt flyktingarbete från statliga myndigheters sida.

I hjälparbetet för förföljda judar i Europa hade svensk-judiska ledare inte endast att göra med sin egen regering. De hade även ett nära samarbete med andra judiska organisationer, både på transnationell och internationell nivå. Den utsträckning i vilken internationella (tysk-judiska, sionistiska och amerikansk-judiska) hjälporganisationers policy och prioriteringar in i minsta detalj formade det svensk-judiska hjälparbetet har tidigare varit okänd och är ett av de mest intressanta resultaten i denna undersökning. Rudbergs bok är med sin systematiska metodologi, sakliga analys av källorna och nyanserade framställning ett exemplariskt bidrag till det historiska studiet av judiska hjälpinsatser under Förintelsen.

Christhard Hoffmann

Professor i modern europeisk historia vid Universitetet i Bergen. Recensionen publicerades ursprungligen i Reading Religion 11/4 2018. Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld.