Charlotte Wiberg: Ekis Ekman, organstöldsskrönan och demonologin

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2018

I debatten om vänstern och antisemitismen har Donald Boströms skröna om att staten Israel fångar in och dödar unga palestinier för att stjäla deras organ på nytt presenterats som sann. Charlotte Wiberg om en farlig mytbildning.

Den känns kanske uttjatad i dag. Historien om Donald Boström, Aftonbladet, Yehuda Hiss och organhandel har ju stötts och blötts. Men plötsligt så dyker den upp igen. Denna gången i en artikel i vänstertidningen Flamman (”Dumskallarnas socialism” 15/4). Det är skribenten Jonas Elvander som i en delvis förtjänstfull artikel om vänstern och antisemitism på ett motsägelsefullt sätt tar upp Boströms ökända artikel ”Våra söner plundras på sina organ” (17/8 2009). Elvander kopplar den till medeltida myter om judiska blodsoffer, för att ett par meningar senare hävda att Boström har fått upprättelse.

För att ta det igen: Boström skrev att palestinska unga män fångas upp och dödas, för att sedan användas som organreserver. Efter en lång och hård debatt hävdade reportagetidningen Filter 2012 att Boström visat sig ha rätt. Den utlösande faktorn skulle vara att en gammal organstöldshärva på rättsmedicinska institutet ånyo tagits upp i internationella medier.

Det som ansetts ”bevisa” Boströms påstående är i själva verket en brottshärva på rättsmedicinska centret Abu Kabir som utretts av israeliska myndigheter och som (naturligtvis) inte handlat om att någon skulle ha dödats, inte heller om palestinska barn eller ungdomar, utan om stöld av organ och vävnader på avlidna av olika etniciteter och i olika åldrar. På intet sätt har just palestinier varit i centrum och det har alltså inte handlat om någon i Israel legitim verksamhet.

Internationellt har Boströmartikeln blivit till en skröna som i sin tur fött vidare skrönor i fertil antisemitisk mark. Israeliska hjälparbetare på Haiti har påståtts egentligen vara ute efter organ. Ukrainska och algeriska barn ska ha blivit kidnappade och förda till Israel där de bestulits på organ. I samband med kriget i Syrien har uppgiften om att ”judar” kidnappat, dödat och systematiskt stulit organ från flyktingar framförts. Det är en placering av gamla förställningar om judar som barnamördare och vampyrliknande utsugare av sin omgivning i en modern miljö.

 

SKMA och andra har åtskilliga gånger protesterat mot och bemött Boströms artikel, men för många är den helt enkelt fastställd som sann. Den ingick till och med som litteratur på en planerad högskolekurs om Israel-Palestinakonflikten i Tyskland; en kurs som dock lades ned. Zentrum für Antisemitismusforschung i Berlin, en obestridlig auktoritet i ämnet, har en gång för alla fastställt att artikeln är antisemitisk. Detta lär dock vara mindre känt och accepterat i Sverige än Filters artikel och Aftonbladets triumferande respons på den (”Sveket”, 16/11 2012).

En som menar att Boström helt enkelt förmedlat sanningen är Kajsa Ekis Ekman, som reagerade hårt mot Elvanders försök att diskutera antisemitism inom vänstern och menade att det inte fanns några exempel på sådan: “I brist på exempel drar han fram Donald Boströms avslöjanden om att Israel dödar palestinska barn och tar deras organ – vilket Elvander själv konstaterar visade sig vara sant.”

Det här är precis vad vi som protesterade mot Boströmartikeln var rädda för. Medan Åsa Linderborg gjort många krumbukter i frågan från början till slut och ansåg sig ha fått rätt på grundval av (den redan tidigare kända) verksamheten på Abu Kabir, är det som hävdas här den rent bokstavliga innebörden av Boströms artikel: palestinska barn dödas avsiktligt med syftet, eller i alla fall som konsekvens, att deras inre karvas ut i en medvetet förd politik från den israeliska statens sida. Här har steget tagits från ”kritik av Israel” till rena demonologin, och den riskerar bli allmängods.

Men Israel är ju heller inte vilket land som helst, utan ett som enligt Ekis Ekman egentligen inte borde finnas. Israel som judisk nation har ingen framtid för henne – ”De flesta inom Palestinarörelsen i dag och inom vänstern slåss för en demokratisk stat där alla får bo, oavsett härkomst och religion”, skriver hon. Tvåstatslösningen har här dött en stillsam död undanskymd från världens blickar. Idén om Israel som ett land specifikt judar kan komma till avfärdas av henne som ”blodsmystik”.

Frågan är hur många som tänker som Ekis Ekman egentligen. Vänsterpartiet liksom socialdemokraterna, om de fortfarande är att betrakta som vänster, har som officiell hållning i Israel-Palestinakonflikten att stå bakom en tvåstatslösning. Det ska verkligen inte påstås att många faktiska steg tas i den riktningen i regionen, men om det skett ett massivt skifte i attityd borde väl detta ha varit föremål för en massiv diskussion?

Som själv varande vänster har jag förvisso ibland upplevt att tvåstatslösningen i vänstermiljö tjänar som någon slags front bakom vilken den verkliga drömmen, en upplösning av Israel, hägrar. En kan fråga sig vilken roll antisemitiska föreställningar och myter, som den om organjakt på palestinska barn, spelar i ett sådant scenario. Kanske fungerar de som bidrag till en avlegitimering av staten. Det lär hur som helst inte finnas något land som är föremål för mytbildning på samma sätt som Israel.

Charlotte Wiberg

Fri skribent och filmvetare