Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2018

Den polska lagen om förbud mot att ”i strid med fakta” hävda att den polska ”nationen eller staten” har någon form av medansvar för Förintelsen har väckt stark kritik på många håll. Lagen, som sägs avse att skydda Polens ”nationella heder”, infördes 1 mars, men enligt polska myndigheter kommer den inte att tillämpas förrän författningsdomstolens granskning är klar.

Yehuda Bauer, historiker, ledande expert på Förintelsen och hedersordförande i International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), publicerade på IHRA:s webbsida en kommentar till några av de centrala frågor som lagstiftningen berör. Här följer Bauers text.

IHRA:s uppdrag, så som det definieras i Stockholms-deklarationen, är att arbeta med minnet av Förintelsen och främja utbildning och forskning i frågor med anknytning till detta folkmord. Polen har anslutit sig till denna deklaration, och det är grunden för landets medlemskap i IHRA. Den lag som diskuteras berör åtminstone tre specifika frågor.

Den första frågan rör motståndet mot att koncentrations- och förintelseläger i Polen under andra världskriget kallas ”polska läger”. Invändningen mot detta är berättigad och självklar: detta var tyska läger på ockuperad polsk mark. Det fanns inga polska vakter i dessa läger, endast polska fångar och offer. Men detta är en icke-fråga: ingen seriös akademiker eller politiker eller regering motsätter sig det polska kravet på denna punkt. IHRA har helt stått bakom Polens ståndpunkt i denna fråga.

Yehuda Bauer.  Foto: Heinrich Böll Stiftung, Wikimedia Commons.

Den polska regeringens ständiga upprepningar av detta krav, som är helt accepterat av i princip alla forsknings- och minnescentra med inriktning på Förintelsen – och definitivt alla större centra i Jerusalem, Washington, Amsterdam, Paris (och på andra platser) som är knutna till IHRA – förefaller dölja det verkliga syftet med lagen, vilket är att angripa den fria forskningen om Förintelsen i Polen. Jag är djupt misstänksam mot begrepp som ”nationell heder”, i synnerhet när det appliceras på hela nationer eller etniciteter.

Den andra frågan handlar om att lagen kriminaliserar den som hävdar att den polska nationen eller staten bar ansvar för de brott som begicks på polsk mark under kriget.

Det är ett märkligt argument. Den polska nationen eller staten kunde inte agera på polsk mark under kriget eftersom Polen var ockuperat och terroriserades av en främmande makt. Det fanns en underjordisk anti-tysk politisk och militär motståndsrörelse som självfallet inte kunde agera öppet som en regering. Den polska exilregeringen hade endast begränsad kontroll över den underjordiska rörelsen.

Det stämmer att det, i motsats till i andra länder, inte förekom något polskt politiskt samarbete med Nazityskland. Detta är knappast förvånande då Nazityskland inte hade någon önskan om att etablera eller förhandla med någon som helst polsk politisk gruppering – de ville eliminera den polska nationaliteten som sådan och förvandla det polska folket till slavar. Den ”nationella” stoltheten är här återigen en icke-fråga.

Den tredje och avgörande punkten rör frågan om polsk-judiska relationer på ockuperad polsk mark under kriget. Etablissemanget närstående historiker i Polen hävdar att det polska folket försökte rädda judarna. De påstår att antalet polacker som räddade judar är mycket högt, och det prototypiska exemplet är familjen Ulma i den lilla staden Markowa.

Familjen Ulma försökte rädda två judiska familjer, de förråddes och mördades tillsammans med de judar de försökt gömma. Museet som upprättats på denna plats  beskriver den polska nationen som en nation av räddare, vilket är en uppenbar lögn. Det döljer det faktum att i byarna och småstäderna runt Markowa gick bönder ut med högafflar och klubbor för att jaga fram och döda judar som försökte fly eller för att överlämna dem endera till den polska polisen som till fullo samarbetade med tyskarna eller direkt till tyskarna. Detta upprepades över hela den polska landsbygden. Det förekom ett utbrett polskt deltagande i mordet på judarna.

De som räddade judar – inte 60 000 som vissa polska kvasihistoriker påstår utan kanske en tredjedel så många, av runt 21 miljoner etniska polacker – var verkliga hjältar. De tvingades skydda judarna inte bara från tyskarna, utan i många fall också från sina polska grannar. Hos en betydande minoritet, mer omfattande än den grupp som räddade judar, fanns emellertid en positiv inställning till judar, många gav hjälp och vissa av de underjordiska rörelserna var vänligt inställda till judar. De flesta hade inte en sådan inställning. Men inga judar i Polen kunde överleva utan någon form av hjälp av polacker.

Det är denna komplicerade verklighet som är föremål för diskussion. Lagstiftningen är utformad så att den ska göra forskning i detta svåra och komplicerade ämne omöjlig. Den påstås skydda vetenskaplig och konstnärligt verksamhet från kriminalisering, men vem bestämmer vad som inbegrips i detta? Vad kommer att gälla för en undersökande journalist? En blivande men ännu inte erkänd konstnär? Eller turistguiden som förklarar hur den lokala befolkningen glatt stal judars egendom när de drevs bort för att mördas? Eller studenter som skriver en uppsats och letar material i ett arkiv : kommer de, när de lämnat in uppsatsen, att dömas till tre års fängelse därför att de funnit att en grupp bybor mördade sina judiska grannar? Förmodligen föredrar de att inte skriva uppsatsen.

I ett sådant klimat kan det inte finnas fri forskning och publicering. Det är ett auktoritärt, illiberalt klimat. Det möter ett öppet och modigt motstånd från fantastiska polska historiker, i huvudsak men inte endast verksamma vid Polish Center for Holocaust Research, däribland framstående professorer som Barbara Engelking, Dariusz Libionka och många andra. Även chefen för POLIN, Museet över de polska judarnas historia i Warszawa, motsätter sig regeringens politik.

IHRA bör med största möjliga kraft kräva att denna lagstiftning upphävs. Den kan inte erkännas av något civiliserat samhälle. Polen är en viktig del av IHRA, och kontakterna med polska kollegor inom IHRA har hela tiden varit utmärkta. Men den polska regeringen måste bestämma sig: endera är den för friheten att undersöka, forska och publicera, och rätten att ha fel såväl som rätten att ha rätt, eller så är den mot detta, vilken innebär ett ställningstagande mot Stockholms-deklarationen och mot IHRA.

Yehuda Bauer

Professor och hedersordförande i IHRA.

IHRA har i uttalanden kritiserat den polska lagen och uppmanat den polska regeringen att upphäva den. 

Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld.