Artikeln publicerades ursprungligen i Expressen 10/12 2017.
Det är mörkt nu. Det enda hoppfulla efter helgens judefientliga paroller vid demonstrationerna i Malmö och lördagskvällens attentat mot synagogan i Göteborg är de snabba, kraftfulla och entydiga avståndstagandena från såväl lokala som nationella politiker. Liksom polisens reaktioner. Inga ursäkter, inget mummel, i stället konkret polisarbete.
Det har hänt något i Sverige sedan NMR:s demonstrationer under Bokmässan.
Men det finns ett spöke kvar att ha ihjäl. Varje gång det sker ett attentat och det är möjligt att göra minsta koppling till händelser i Mellanöstern eller till konflikten mellan israeler och palestinier, så tolkas judehatet som ett slags politisk protest.
Det tycks inte spela någon roll hur många gånger man påpekar att antisemitismen finns där hela tiden, i högre grad i vissa länder, i lägre grad i andra, men den ligger där och bubblar och liksom söker sin förevändning att visa sitt fula tryne.
Själva frågan om kopplingar – som den i det här fallet absurda kopplingen till Trumps ambassadbeslut – fungerar som ursäkt. Som ett slags försök, ibland desperat försök, att se en rationalitet bakom antisemitismen.
Det finns ingen sådan rationalitet. Antisemitismen är ett slags intellektuell pest som instrumentaliseras av olika grupper med olika behov vid olika tillfällen.
Den som vid demonstrationen i Malmö ropade ”vi ska skjuta judarna” begick i mina ögon ett lagbrott, hets mot folkgrupp. De som kastade molotovcocktails mot ungdomarna i synagogan i Göteborg är brottslingar och ska inte betraktas som demonstranter.
Självklarheter? I dag kanske, inte i går.
Svante Weyler
Ordförande för Svenska kommitten mot antisemitism.
Artikeln publicerades ursprungligen i Expressen 10/12 2017.