Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2017
När vi den 9 november högtidlighöll minnet av novemberpogromen 1938 i Stora Synagogan i Stockholm kändes det lika viktigt som självklart. Men det har ju inte alltid varit så. Behovet av den här typen av manifestationer växer med tiden, när känslan av att minnet börjar blekna, kanske till och med plånas ut, blir allt starkare. Så länge det starka ekot av katastrofen fortfarande ringer i våra öron, är det inte tid för monument och minnesstunder. Det kanske inte ens är tid för berättelser, allt kan då handla om att överleva, att ta sig vidare. Om detta har många överlevande vittnat, det måste vi också respektera.
Jag bodde några år i början av nittiotalet i Berlin, i en stadsdel som en gång tiden kallades ”Jüdische Schweiz”, det judiska Schweiz. Det berodde dels på att det bodde många judar i just den stadsdelen, Schöneberg, dels på att många av gatorna var uppkallade efter städer och platser i alperna. Och där låg en gång en av Berlins största synagogor. Jag passerade platsen där den hade legat flera gånger i veckan, men såg aldrig något som påminde om synagogan. Där stod två vanliga hyreshus, uppförda på 60-talet. (Jag har senare fått reda på att det ändå fanns ett slags minnesmärke, men det missade alltså jag.)
Jag fick reda på synagogans existens genom en bok om det judiska Berlin under Weimarrepubliken. Det var då en chockerande upplevelse att synagogan spårlöst försvunnit. Idag finns dock monumenten och minnesmärkena på plats, i stadsdelen Schöneberg i Berlin liksom på många, många andra ställen runtom i Tyskland.
Minnesmonumentet över Förintelsen, Berlin.
Foto Heidi Fotografie, Wikimedia Commons
Det främsta och mest symbolladdade monumentet står mitt i Berlin, alldeles intill stadens själva märke, Brandenburger Tor. Monumentet, skapat av arkitekten Peter Eisenman stod färdigt först 2005, och byggandet hade då föregåtts av en lång diskussion. Det är ett oerhört imponerade monument, det vet var och en som har sökt sig in i någon av de smala gångarna mellan de 2711 svarta betongpelarna som alla har olika höjd. Jag tror att de flesta, tyska såväl som utländska besökare, tycker att det är ett värdigt monument, ett värdigt sätt att minnas Förintelsen.
Men alla gör inte det. I ett tal i Dresden den 17 januari i år, sa den tyske politikern Björn Höcke, ledamot i delstatsparlamentet i Thüringen för det relativt nya partiet Alternative für Deutschland, följande: ”Vi tyskar är det enda folk i världen som har placerat ett minnesmärke över vår skam i hjärtat av vår huvudstad.”
Det stod helt klart för åhörarna där i Dresden att det Höcke tyckte var skamligt, det var själva monumentet, inte det som det symboliserade. Publiken jublade enligt referaten från händelsen vilt, men talet blev hårt kritiserat från snart sagt varje politiskt håll i Tyskland. Men Björn Höcke har aldrig bett om ursäkt, han är fortfarande medlem i partiet och har idag nära kontakter med den partiledning som sedan valet i Tyskland sitter i den tyska förbundsdagen.
Jag behöver nog inte ge er, kära läsare, fler exempel på händelser från detta år, i Sverige och runt om i världen, som visar att behovet av minneshögtider och monument är minst lika stort idag som det varit under hela den tid som gått sedan den 9 november 1938 och den därpå följande Förintelsen.
Svante Weyler
Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism