Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2017
Under tre dagar i månadsskiftet september – oktober arrangerade SKMA och Forum för levande historia en studieresa till Warszawa för ett nätverk av pedagoger som undervisar om Förintelsen. Samtliga har deltagit i SKMA:s och Forum för levande historias längre utbildningar om Förintelsen och närliggande ämnen. Jenny L. Wallin, som deltog i studieresan, rapporterar.
Gruppen, ett trettiotal lärare och andra ur nätverket, besökte redan första dagen det stora och vackra POLIN – museet över de polska judarnas historia. Vi fick en guidad visning bland engagerande utställningar med bilder, uppbyggda miljöer och interaktivt lärande. Den första guiden förde oss genom historien fram till och med andra världskriget. Mitt i museet kom vi fram till en vackert uppbyggd judisk gata med butiker, tidskrifter, biograf och liknande. När vi rundade hörnet längst bort på gatan, mötte oss stora journalbilder på tyska jaktflygplan och bilder på människor som förskräckt tittade på. Kriget började.
En annan guide visade oss utställningarna som bearbetar tiden från andra världskriget fram till idag. Det fanns mycket att se, mycket att lära. Bland annat kunde vi läsa om pogromer mot judar efter kriget, något som varken jag eller flera av de andra i nätverket kände till. Guiden var mycket engagerad och fortsatte sin guidning ända fram tills att vi kom tillbaka till kapprummet.
På POLIN fick vi även lyssna till en intressant föreläsning om museets utbildningsverksamhet och arbete med ungdomar. Vi pratade om den skrämmande utvecklingen i Polen, där historien skrivs om – dokumentationer, filmer om framförallt Förintelsen begränsas och förminskas.
Vi besökte också Judiska Historiska Institutet där vi mötte professor Spiewak som berättade om Oneg Shabbat och Ringelblum-arkiven. Efter den mycket intressanta och viktiga föreläsningen promenerade vi tillbaka till hotellet. På vägen stannade vi bland annat vid Mila18 och Umschlagplatz. Många tankar och känslor for igenom kroppen. Hur medvetna är dagens Warszawabor om dessa platser? Hur vårdar de minnet?
Besök vid Umschlagplatz i Warszawa, varifrån deportationerna till bland annat förintelselägret Treblinka skedde. Lena Jersenius läser ur Lena Einhorns bok Ninas resa. Foto: Jenny Larsson Wallin
En av dagarna spenderades på resande fot. Dagen inleddes med ett besök i Otwock, en plats som var ny för de flesta av oss. Där mötte Zbigniew Nosowski som engagerar sig i att bevara minnet av den judiska befolkningen i staden. Vi promenerade omkring i Otwock som en gång var rik på judiskt liv och kultur och besökte bland annat en gammal judisk begravningsplats som idag tas om hand av engagerade människor.
Resan fortsatte vidare mot det forna förintelselägret Treblinka. Trots en fin och relativt varm septemberdag så var jag alldeles kall. Denna plats var en gång den absoluta nollpunkten, men för den som inte känner till platsens historia så ser det idag ut som en stillsam och vacker barrskog. Vi promenerade i området, gick omkring bland de tusentals stenar som står resta som en del i monumentet över platsen. Stenar som representerar byar, orter och städer vars judiska befolkning skickades till Treblinkas gaskammare. Människor i hundratusentals. Människor som mördades på ett fruktansvärt sätt och som nu är en del av en statistik som är så stor och så omöjlig att förstå.
Men med hjälp av Lena Jersenius engagerande guidning där hon med känsla och respekt återgav vittnesmål från Chil Rajchman och Jankiel Wiernik, fick de stora siffrorna i statistiken återigen en mänsklig form. Det händer något i kroppen när man får höra berättelser och samtidigt besöka platser kopplade till dem. Man får en insikt och en större förståelse för vad som faktiskt hände. Man inser hur extremt viktigt det är att vi fortsätter berätta och minnas.
Nätverksträffen avslutades och alla medverkande skildes åt efter intensiva och givande dagar. Många känslor och tankar i omlopp. En av de mer omtumlande upplevelserna från studieresan var när vi besökte Treblinka. Jag stod mitt bland alla tusentals stenar och insåg där och då, att precis i samma stund så skulle Nordiska motståndsrörelsen demonstrera i Göteborg. Att stå i Treblinka och veta att en organisation hemma i Sverige just där och då gick runt på gatorna och propagerade för en ideologi och människosyn som under andra världskriget resulterade i den fasansfulla plats som jag då stod på, var otroligt obehagligt.
Trots obehag och frustration så kände jag ändå hopp. Detta för att alla medverkande i nätverket var där vi var och besökte de platser som vi gjorde där och då. Genom att uppleva, lära oss och minnas kan vi föra berättelserna och kunskapen vidare till våra respektive kollegor, vänner, familjer och medmänniskor. Detta är en viktig motdemonstration som vi aldrig får sluta med.
Jenny L. Wallin
Ungdomsledare och filmskapare, Föreningen Inventum och iFocus Studios.