Antisemitism i högerextrema och islamistiska rörelser. Rapport från SKMA:s konferens 2017

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2017

Antisemitismens roll i extrema politiska rörelser i USA, Europa och Sverige var temat när SKMA samlade ledande forskare och experter till en konferens i Stockholm i november.

Över 100 personer från departement, myndigheter, skola, medier, forskarvärlden och civilsamhällesorganisationer deltog på SKMA:s konferens om antisemitism och politisk extremism i Stockholm den 8 november. Konferensen arrangerades med stöd av Gerald och Monica Naglers Stiftelse och i samverkan med Goethe-institutet och Forum för levande historia. I fokus för årets SKMA-konferens, den tredje i ordningen, stod antisemitismens plats, karaktär och funktion i dels extrema islamistiska rörelser, dels högerextrema och högernationalistiska grupper i Sverige, Europa och USA.

 

I sitt inledningsanförande påpekade SKMA:s ordförande Svante Weyler att båda dessa rörelser utgör ett hot mot det öppna, demokratiska samhället och mot minoriteter, däribland judar. Inom såväl islamistiska som högerextrema rörelser spelar antisemitismen en viktig roll. Den återspeglas i politisk propaganda och i spridningen av konspirationsteorier på internet såväl som i hatbrott och jihadistisk terror mot judiska mål i Europa och på andra platser. Denna utveckling har djupgående negativa konsekvenser för judiska minoriteter.

Det är av största vikt att alla som har till uppgift att analysera, förebygga och motverka politisk extremism har goda kunskaper om antisemitismens roll i dessa miljöer. Att förstärka dessa kunskaper är också syftet med konferensen, förklarade Weyler.

Morgan Johansson: ”Vi måste bekämpa detta”

Under inledningen talade även justitie- och inrikesminister Morgan Johansson. Han inledde med att hylla Hédi Fried, 93-årig överlevande från Förintelsen som han nyligen besökt, och som i decennier verkat för att hålla minnet och kunskaperna om Nazitysklands brott vid liv. Snart är de sista överlevande borta, då är det vårt ansvar att se till att deras berättelser lever vidare, sade Johansson.

De erfarenheter och lärdomar som dragits av nazismen har under lång tid minskat utrymmet för extremhögern i Europa, men detta ”vaccin” förefaller nu att försvagas, menade Johansson. I Polen finns tendenser till att vilja skriva om historien och dölja polackers inblandning i förföljelsen av judar under Förintelsen. I Ungern bedriver regeringen en kampanj mot George Soros som har ”tydliga antijudiska undertoner”. I Tyskland och Frankrike vinner nationalister och högerextremister mark. Samma sak kan iakttas i USA under Trump, enbart hans slagord ”America First” säger en del om kopplingarna, sade Johansson.

 

När det gäller utvecklingen i Sverige pekade Johansson på återkommande nazistiska demonstrationer, men hänvisade även till att riksdagens andre vice talman för några år sedan påstod att judar inte är riktiga svenskar. ”Vi måste bekämpa detta. Det är vårt gemensamma ansvar att trycka tillbaka rasistiska och antijudiska uppfattningar”, sade han.

Samma sak gäller hatet som sprids av islamister, påpekade Johansson. ”Som vi alla vet finns också ett verklig hot mot judar från radikala islamistiska grupper. Vi har sett det i en rad terrorattacker och vi ser också att judar känner att de måste flytta från områden eller till och med städer därför att de inte känner sig trygga”.  Vi måste bekämpa både extremhögern och den extrema islamismen, underströk Johansson.

När det gäller insatser mot antisemitism, rasism och extremism i Sverige pekade Johansson på tidigare regeringars initiativ, bland annat bildandet av Forum för levande historia och elevresor till Förintelsens platser, och sade att detta arbete nu måste förstärkas. Idag är det politiska landskapet dock annorlunda, med en omfattande spridning av hat i sociala medier. Lagstiftningen mot hets ska stärkas och polisens uppsikt över extrema grupper förbättras, sade han.

Antisemitismen i amerikansk extremhöger

På konferensen medverkade ledande forskare och experter från flera länder. Oren Segal, chef för Center on Extremism vid den USA-baserade judiska antirasistiska organisationen Anti-Defamation League (ADL), föreläste om antisemitismens roll inom den amerikanska extremhögern.

Segal beskrev inledningsvis ADL:s mål och arbetssätt. Han betonade att organisationen arbetar både mot antisemitism och andra typer av rasism och samverkar med organisationer som företräder olika utsatta grupper. Samarbete och ett brett perspektiv som ser samband och värnar alla gruppers rättigheter är nödvändigt för att vinna framgång, underströk han. ADL:s Center on Extremism bevakar extrema rörelser och utbildar och informerar poliser om hatgruppers ideologier, taktik och aktiviteter. Runt 15 000 poliser genomgår varje år ADL:s utbildningsprogram. En annan central målgrupp när det gäller utbildningsinsatser är IT-företag.

 

Segal beskrev därefter det högerextrema politiska landskapet i USA och utvecklingen vad gäller hatbrott och terror. 74 procent av alla mord begångna av politiska extremister mellan 2007 och 2016 begicks av högerextrema gärningspersoner, 24 procent av islamistiska extremister och 2 procent motiverades av vänsterextrema eller andra idéer. Av högerextrema terrordåd mellan 1993 och 2017 begicks den största andelen, 43 procent, av personer knutna till vit maktgrupper, den näst största andelen utfördes av personer inom ”systemfientliga” (antigovernment) miljöer och rörelser.

Hoten i USA kommer inte endast från organisationer, påpekade Segal. Politiska våldsdåd utförs ofta av ensamagerande gärningspersoner som radikaliserats på nätet och påverkats av extremgruppers propaganda. Detta är oroande eftersom det gör det svårare att identifiera personer och förhindra attacker, sade han.

Med hänvisning till valkampanjen och tiden efter Trumpadministrationens makttillträde noterade Segal att atmosfären förändrats i USA. Invandringsfientlig, antimuslimsk och misogyn retorik liksom Trumps ovilja att tydligt distansera sig från högerextremister, till exempel i samband med hatmarschen i Charlottesville i augusti, har påverkat vit maktrörelsen. Dessa grupper uppfattar det som att de har visst stöd från Vita huset och upplever förehållandena som gynnsamma för spriding av ideologi och rekrytering av nya anhängare. Under mina 18 år i ADL har jag aldrig upplevt något liknande, konstaterade han.

Även om judar inte alltid är måltavlan för politiska extremisters våldsdåd så är antisemitismen grunden för nästan varje extrem ideologisk rörelse som finns i USA, sade Segal. Antisemitismen och i synnerhet konspirationsteorier om judar bestämmer deras världsbild.

Kärnan i vit maktrörelsens ideologi är de s.k. 14 orden, ”Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn”, förklarade han. De reflekterar föreställningen att vitas existens är hotad av immigration, mångkultur, pluralism och identitetspolitik. Hatet riktas mot bland annat invandrare, muslimer och afroamerikaner, men de som anses bära ansvar för allt som sker är judarna. Bakom utvecklingen och liberala idéers genomslag ser de en judisk konspiration.

Segal presenterade en rad exempel på propaganda om hur judar styr, manipulerar och censurerar debatten. Tankefigurens centralitet återspeglades även i slagordet ”Jews will not replace us” som skanderades i Charlottesville.

Enligt Segal representerar den s.k. Alt Right rörelsen – eller identitära rörelsen, som den ofta kallas i Europa – en traditionell vit maktideologi. Skillnaden ligger i förpackningen, hävdade han. Med Richard Spencer, förgrundsfigur inom rörelsen, som exempel framhöll Segal att deras anhängare klär sig som vem som helst och använder ett nytt språk, med inslag av humor och ironi, för att få budskapet att låta mindre extremt. På detta sätt lyckas de attrahera unga. Taktiken tycks fungera, menade han.

Segal lyfte även fram banden mellan den amerikanska Alt Right-rörelsen och europeiska högerextrema grupper som betydelsefulla. En viktig roll i detta samarbete spelar inte minst svenska aktivister som Daniel Friberg och det av honom ledda förlaget Arktos, sade han.

 

Segal framhöll också att det på högerkanten i amerikansk politik även finns grupper – ibland kallade Alt Lite – som inte alltid delar vit maktvärldens ideologi, men som agiterar mot invandring och muslimer.

I föreläsningen belystes vidare sociala mediers roll för utvecklingen. Segal pekade på hur antisemitisk propaganda sprids i stor omfattning på bland annat Twitter och hur judiska journalister trakasserades av högerextrema grupper under fjolårets valkampanj. Bakom en stor del av angreppen på journalister stod, enligt en ADL-studie, emellertid ett ganska begränsat antal individer, vilket underlättar insatser mot problemet, menade han.

Slutligen redovisades statistik för antisemitiska incidenter i USA. Under 2016 ökade dessa med 34 procent i jämförelse med föregående år. Under de första 9 månaderna av 2017 var ökningen 67 procent. Ökningen hänger samman med en stigande aktivitet i vit maktgrupper. Utvecklingen eskalerade framför allt efter Charlottesville.

Angreppen mot judar illustrerar den centrala roll antisemitismen spelar i dessa grupper. För att kunna motverka dem måste vi förstå deras världsbild, avslutade Segal.

Antijudisk retorik i Centraleuropa

Ruth Wodak föreläste om antisemitism i högernationalistiska och högerextrema partier och rörelser i Centraleuropa. Hon är professor emerita i Discourse Studies vid Lancaster University, knuten till Wiens universitet, och författare till en rad arbeten om högerextrem, antisemitisk och rasistisk retorik och propaganda.

Wodak inledde med att definiera antisemitism som sociala fördomar riktade mot judar endast därför att de är judar. Hon poängterade att företeelsen uppträder i olika former, den kan ha en religiös (anklagelsen om korsfästelse), sekulär (”utsugning”), politisk (”den judiska världskonspirationen”) och rasistisk (”den judiska karaktären”) inramning.

 

I den samtida debatten används traditionella motiv; judar kan till exempel beskrivas som både kapitalister och kommunister, och de kan utpekas som ansvariga för allt som sker. Men där finns även s.k. sekundär antisemitism, en diskurs som bland annat handlar om att ”dra streck” för diskussionen om Förintelsen, att låta offer och gärningsmän byta plats och att anklaga judar för att utnyttja Förintelsen. Denna form av antisemitism är stark i Centraleuropa, menade Wodak. Därtill kommer en Israelrelaterad antisemitism, som väver in antijudiska motiv i debatten om Israel.

Wodak använde begreppet ”Iudeus ex machina” för att beskriva antisemitismens flexibilitet, hur olika stereotyper kan instrumentaliseras för att befrämja olika politiska mål.  Hon poängterade också att antisemitiska uppfattningar ofta ingår i ett bredare mönster av nedvärderande och fördomsfulla attityder som tenderar att stärka varandra.

Högerextrema och hårdfört nationalistiska partier som Lag och rättvisa (PIS) i Polen, Fidesz och Jobbik i Ungern, FPÖ i Österrike och AfD i Tyskland har flera gemensamma kännetecken, sade Wodak. De präglas bland annat av extrem nationalism och xenofobisk etnocentrism, auktoritära drag (hierarkiska partistrukturer, betoning av lag och ordning, angrepp på demokratiska institutioner, rättsväsende, pressfrihet), antiintellektualism och fientlighet mot ”etablissemang” och ”eliter” samt olika former av historierevisionism.

Med hänvisning till attitydmätningar pekade Wodak på hur antisemitismen, med undantag för Grekland, är betydligt starkare i Öst- än i Västeuropa. Höga nivåer återfinns bland annat i Polen, Ungern och Rumänien. Mätningar visar också att samtliga former av antisemitism är mest utbredda i högeropinioner. För Israelrelaterad antisemitism är skillnaderna mellan politiska opinioner mer begränsade.

Enligt en undersökning i Ungern från 2016 hyser 57 procent av dem som sympatiserar med högerextrema Jobbik antisemitiska uppfattningar. Motsvarande siffra för Fidesz-anhängare var 34 procent. I vänsterpartier var nivåerna lägre, även om siffran för socialistpartiet var relativt hög.

Mätningar pekar på flera bakgrundsfaktorer som tycks öka benägenheten att hysa antijudiska attityder, däribland auktoritärt tänkande, låg utbildningsnivå, fattigdom, känslor av avund och fundamentalistiska religiösa uppfattningar.

Wodak gav en rad exempel på hur traditionell och sekundär antisemitism reproduceras i nationalistisk och högerextrem retorik. I Österrike, underströk hon, förmedlas antisemitiska stereotyper implicit och kodifierat. Ett exempel på detta är hur ordet ”Judas” används i FPÖ:s retorik för att utmåla politiska motståndare som förrädare. Traditionella motiv återfinns även hos tyska AfD, till exempel på en valaffisch där SPD-ledaren Martin Schulz försetts med kroknäsa eller när partiföreträdare sprider konspirationsteorier om ”Rothschild”.

Hos Fidesz i Ungern och liknande partier i andra östeuropeiska länder återspeglas traditionella antijudiska motiv i kampanjerna mot finansmannen och filantropen George Soros. Han har blivit en projektionsskärm för olika stereotyper och myter: ”juden” som kapitalist och kommunist såväl som ”den judiska världskonspirationen”, förklarade Wodak.

 

Den sekundära eller Förintelserelaterade antisemitismen reflekteras bland annat i den tyske AfD-politikern Björn Höckes angrepp på minnesmonumentet över Förintelsen i Berlin som ett ”skammens monument” eller i FPÖ-ledarens Heinz-Christian Straches beskrivning av protester mot partiet som en ”Kristallnatt” riktad mot ”de nya judarna”, sade Wodak. I Polen speglas tankegångarna till exempel i utbildningsminister Anna Zalweskas (PIS) förnekande av polackers ansvar för massakern på judar i Jedwabne 1942 och pogromen i Kielce 1946.

Wodak påpekade att högerpopulistiska partiers försök att samtidigt framställa sig som ”Israelvänliga” framför allt ska ses som ett led i deras strävan att uppfattas som ”anti-antisemitiska”.

Medieskandaler är viktiga för dessa partier, menade Wodak. Det handlar ofta om medvetna provokationer som ska ge uppmärksamhet. Ett sätt för dem att skapa skandaler är att använda retorik som ger uttryck för eller anspelar på antisemitiska föreställningar. Medieskandaler iscensätts på likartade sätt: när uttalanden möts av kritik kan avsändaren beskriva sig som ”offer” för falska anklagelser eller en konspiration, till exempel ”Soros”, vilket öppnar för nya angrepp och utpekande av syndabockar. I strategin ingår också att framföra ”ursäkter” som är tillräckligt ambivalenta för att anhängare ska förstå att det inte är riktiga ursäkter.

För att motverka högerextremism är det viktigt att demokratiska partier inte samarbetar med den radikala högern och avvisar varje normalisering av antisemitism och rasism, menade Wodak. Hon förordade utbildning om extremism, antisemitism och andra former av rasism redan i grundskolan och efterlyste skolmaterial på dessa teman anpassade till nya migrant- och flyktinggrupper.

Islamistisk antisemitism

Armin Pfahl-Traughber föreläste om antisemitism i islamistiska rörelser och miljöer. Han är professor vid Hochschule des Bundes für öffentliche Verwaltung i Brühl, Tyskland och medlem av den tyska förbundsdagens oberoende expertkommission om antisemitism. Han är även författare till en rad arbeten om politisk extremism och antisemitism, och redaktör för den tyska årsboken om terrorism- och extremismforskning.

Pfahl-Traughber tog sin utgångspunkt i de islamistiska terrordåd som riktats mot judiska mål i Toulouse, Bryssel, Köpenhamn och Paris under senare år och konstaterade att antisemitismen spelar viktig roll i islamistiska rörelser i Europa och Mellanöstern. I sin föreläsning belyste han den islamistiska antisemitismens ideologiska rötter, dess olika uttrycksformer, och hur hotbilden mot judar från denna typ av rörelser ser ut.

 

Pfahl-Traughber definierade islamism som politiska rörelser som anser att islam ska vara den styrande principen inte bara på ett individuellt plan utan även i det politiska livet, rörelser vilkas idéer och målsättningar i varierande grad kommer i konflikt med demokrati, pluralism och mänskliga rättigheter. Islamism förekommer i våldsinriktade och icke-våldsinriktade former, noterade han. Denna strömning får inte förväxlas med islam, endast en minoritet av alla muslimer accepterar islamistiska idéer, och en majoritet av alla offer för islamistisk terror är muslimer, påminde Pfahl-Traughber.

För att förstå den islamistiska antisemitismens ideologiska rötter är det viktigt att undersöka bilden av judarna i islams tidigaste historia. Denna fas spelar en avgörande roll för islamister och influerar deras politiska uppfattningar, sade han. Såsom ”Bokens folk” beskrivs judar i Koranen i vissa avseenden positivt, men negativa bilder dominerar. Judar beskrivs bland annat som svekfulla och otrogna. En negativ bild härrör också ur berättelserna om Muhammeds konflikter med och seger över judiska stammar på den arabiska halvön åren 624-627.

Dagens islamister hänvisar återkommande till dessa konflikter för att underbygga föreställningen om att judar under alla tider skulle ha bekämpat islam. Temat återfinns till exempel i den inflytelserike islamistiske ideologen Sayyid Qutbs bok Vår kamp mot judarna från 1950.

Den bild, som vissa historiker förmedlat, av att judarnas tillvaro under islamisk överhöghet genom historien skulle ha präglats av tolerans stämmer inte, menade Pfahl-Traughber. Även om inställningen inte kan liknas vid den fientlighet som rådde i Europa under samma tid, så fanns en utbredd motvilja mot judar. Judar hade som s.k. ”skyddad grupp” en underordnad juridisk status. De utsattes även för övergrepp och upprepade massakrer. Denna historiska erfarenhet påverkade bilden av judar i muslimska länder.

Under 1800- och tidigt 1900-tal spreds antisemitiska föreställningar från Europa till Mellanöstern. Dessa lämnade under 1920-talet avtryck i motståndet mot den ökade judiska invandringen till Palestina och påverkade bland annat det 1928 grundade Muslimska brödraskapet. Deras inflytande återspeglas även i samarbetet mellan Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini och Nazityskland. En antijudisk idétradition var således etablerad före 1948, men med Israels bildande ökade spridningen av antisemitism i Mellanöstern dramatiskt, noterade Pfahl-Traughber.

I islamistisk antisemitisk propaganda blandas antijudiska inslag med ursprung i islamiska källor med uppfattningar och konspirationsteorier som övertagits från Europa, men där finns också referenser till den faktiska konflikten med staten Israel. Pfahl-Traughber illustrerade argumentationen med en rad exempel.

Hos Sayyid Qutb finns en sorts ”historieteori” enligt vilken judarna påstås ha sökt undergräva islam under 1400 år och där judiska och västliga idéer sägs ha kontaminerat ledande skikt i muslimska länder. Liknande idéer återfinns i Hamas stadgar från 1988 i vilken en judisk världskonspiration, baserad på Sions vises protokoll, framställs som en dominerande kraft genom historien. Dessa idéer förekommer emellertid inte i Hamas nya policydokument från 2017, men detta dokuments syfte och betydelse återstår att utvärdera.

Antisemitism är även vanlig i shiitisk islamism, däribland inom libanesiska Hizbollah. Även här blandas religiösa utläggningar om judarnas svekfullhet och illvilja mot islam och myter om globala judiska konspirationer med referenser till den reella israelisk-palestinska konflikten. Snarlika motiv återfinns i den iranska regimens propaganda, i vilken även förnekandet av Förintelsen varit framträdande. Ingen av dessa aktörer erkänner Israels existensrätt; Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei talar om en ”cancer” som måste avlägsnas. Iran och Hizbollah misstänks också ligga bakom terrorattacken mot det judiska centret i Buenos Aires 1994, då 85 personer dödades.

Pfahl-Traughber belyste även hur liknande antijudiska mytbildningar reflekteras i sunni-jihadistiska grupper som Al-Qaida och den s.k. Islamiska staten. I IS-propaganda beskrivs till exempel såväl president Obama som Trump som verktyg för en judisk konspiration, men antisemitismen kan också avläsas i terrorattacker riktade mot judiska mål.

 

Pfahl-Traughber pekade avslutningsvis på attitydmätningar som visar att antisemitism är signifikant mer utbredd bland muslimer än bland kristna i västeuropeiska länder men också att den är tydligt mer utbredd bland muslimer med fundamentalistiska uppfattningar än bland dem som inte är särskilt religiösa. Detta problem måste även beaktas mot bakgrund av att islamister använder antisemitism som ett verktyg för att rekrytera nya anhängare, sade han.

Judiska institutioner och individer är fortsatt potentiella måltavlor för islamistisk terror, noterade Pfahl-Traughber. Jihadistiska terrorattacker utförs i allt högre grad av ensamagerande gärningspersoner, små grupper eller individer som själva bestämmer måltavlan. ”Spelar antisemitism en viktig roll för dessa så är angrepp mot judiska mål ett självklart val”, underströk han.

Hotbilder och extremism i Sverige

Konferensen avslutades med ett panelsamtal om antisemitism och politisk extremism i Sverige. I panelen deltog Hans Brun, sakkunnig i frågor som rör terrorism vid Försvarshögskolan, Daniel Godman, chef för Stockholmspolisens demokrati- och hatbrottsgrupp, Jonathan Leman, Expo, Niklas Orrenius, Dagens Nyheter och Isak Reichel, generalsekreterare för Judiska centralrådet i Sverige. Moderator var Willy Silberstein.

Isak Reichel noterade inledningsvis att mycket positivt sker när det gäller judiskt liv i Sverige, men att antisemitismen och hotbilden mot judiska institutioner utgör ett allvarligt problem. Det händer att aktiviteter ställs in på grund av säkerhetsproblem, berättade han.

Hans Brun såg med djup oro på högerextrema gruppers utveckling i Sverige, Europa och USA, och pekade bland annat på hur svenska aktivister tränats i Ryssland. Både extremhögern och islamistiska jihadister utgör ett hot mot judar, underströk han men framhöll samtidigt den vardagliga antisemitism som bland annat återfinns i grupper med rötter Mellanöstern som ett stort problem.

Jonathan Leman gav en liknande bild. Terrorhot mot judiska mål kommer främst från extrema islamister samtidigt som högerextrema och konspiracistiska grupper står bakom mycket av spridningen av antisemitism på nätet, sade han. Leman varnade för att påverkan från konspirationssajter kan leda vidare till extremistiska rörelser, men såg också en fara i att högerextrema, antisemitiska grupper influerar bredare högerpopulistiska opinioner.

 

Niklas Orrenius menade att antisemitismen inte alltid tas på allvar i den svenska debatten, många tror inte att den verkligen finns. Han beskrev situationen i Malmö där judar under lång tid utsatts för trakasserier, bland annat i skolor, som bekymmersam. Samtidigt varnade han för att bilden av Malmö ibland blir skev, och att detta exploateras av högerextrema grupper för att angripa muslimer.

Hans Brun menade att kunskapen om problemen är god inom de grupper inom polisen och Säpo som arbetar mot våldsbejakande extremism, men kan vara bristfällig bland vanliga poliser. I detta fick han medhåll av Daniel Godman som hävdade att kunskapen om antisemitism och extremism har förbättrats inom hatbrottsgrupperna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Anmälda hatbrott behandlas nu effektivare, även om få leder till åtal. Det är möjligt att tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp förändrats i en mer tillåtande riktning, sade Godman men underströk att det är lagstiftarens uppgift att bestämma när yttrandefriheten tar slut och hets mot folkgrupp tar vid.

Jonathan Leman menade att myndigheters kunskap om antisemitismen i extrema rörelser varierade. De flesta känner till Nordiska motståndsrörelsens judehat, men är sämre på att känna igen och avkodifiera antisemitism i andra sammanhang och förstår inte alltid språkbruket i sociala medier.

På frågan om medial uppmärksamhet mot nazistiska grupper kan gynna dem svarade Niklas Orrenius att den risken finns, men påpekade att seriösa granskningar och belysningar av deras våldsbenägenhet inte nödvändigtvis är av godo för dessa rörelser.

Den finns anledning att vara orolig över utvecklingen, men det är inte 1930-talet. Det är också viktigt att se att det finns politiker och andra som står upp mot antisemitismen, avslutade Isak Reichel.

SKMA

Filmade inspelningar av föreläsningarna kommer att läggas ut på skma.se/blogg.