Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2017
Gästkrönika av Alexandra Pascalidou
För första gången på tjugo år missar jag Bokmässan i Göteborg. Jag vågar inte åka dit. Året innan störde rasister seminariet jag ledde om ensamkommande flyktingbarn. När jag åt lunch fotograferade en av Sveriges främsta fascister min rygg och spred bilden med en varningstext på sociala medier. Som frilansjournalist och författare utan vare sig skydd eller uppbackning av arbetsgivare tvingades jag därför stanna hemma. Så lyckades högerextremister begränsa min och många andras rörelse- och yttrandefrihet.
När nazisterna marscherar med hatplakat på ”Förbrytare” är bland annat jag, Willy Silberstein och Emerich Roth på bild. Emerich, förintelsens överlevande, som ägnat sitt liv åt att berätta i ett försök att vaccinera oss från hatet.
Alexandra Pascalidou. Foto: Pavlos Efthimiou
I två dagar ringer jag polisen. Deras telefonsvarare ber mig ange brottet jag önskar polisanmäla. ”Hatbrott”, säger jag tydligt för att få till svar: ”Vi förstår inte vad du säger”. Jag upprepar ordet flera gånger. Förgäves. Trots utfästelser om att hatbrott och hot mot journalister ska prioriteras.
När jag misströstar som mest kommer ett mail från Martin, en avhoppad nazist som ber om förlåtelse för att ha förgiftat mitt liv med hat och hot. Några dagar senare träffas vi i Värnamo. Det blir ett långt samtal där jag försöker förstå vad som driver människor in och ut ur hatet och hur vi kan humanisera deras avhumaniserade hatobjekt. En del av intervjun publiceras i Dagens Nyheter, som nazistsajter kallar ”den judiska tidningen”.
Martins resa i rasismens träskmarker började i skolkorridorerna. En axelryckande vuxenvärld som i bästa fall himlade lite med ögonen åt svastikor och armékängor lät grabbarna på Fordonsteknisk linje hållas. Så abdikerade auktoriteter från sitt ansvar att fostra framtidens demokratiska medborgare enligt skolans och samhällets värdegrund. Så utvecklades glåporden sakta men säkert till ren nazism.
Martin hakade på kompisar till kursgårdar som nazister bokade under falska namn och premisser. Det bjöds på ”renrasig” svensk husmanskost, träning med tillhyggen, hjärntvättande boktips och vips rustade radikaliseringen Martin med förvrängd världsbild och nygammal vokabulär. Som Sionismen. Konspirationsteorier som skuldbelägger judar och rasfrämlingar för allt som gått snett. ”Hade det börjat storma här nu hade jag sagt att det var judarnas fel. Cancer, droger, AIDS, terrorism, flyktingströmmar, till och med islam – allt var judarnas fel”, säger Martin.
Att antisemitismen är en av nazismens grundstenar är ingenting nytt. Det som är nytt är förvåningen folk uttrycker till följd av högerextremismens normalisering. Att vissa medier bara beskriver dem som ”invandringskritiska”. Vilket inte riktigt rymmer hatet mot judarna som idag knappast invandrar till Sverige. Dessa förmildrande epitet och etiketter skymmer sikten för det historiska hatet som skördat miljoner människoliv.
Under Martins 13 år i diverse nazistkretsar marinerades han i nationalsocialistiskt nys om det som sades vara den ”sanna historien” om andra världskriget. ”Koncentrationsläger hade ju aldrig existerat. Hur skulle man kunnat förinta sex miljoner judar när det inte ens fanns sex miljoner judar på den tiden?” minns Martin att de sa.
Martin berättar om nazistiska näthatargrupper som lär ut vilka som ska attackeras, och på vilket sätt, för att nötas ner. Där kom jag in i bilden. ”Du var ett judeas. Du var sionismens ansikte i Sverige” säger han och jag blir återigen föga förvånad.
”Judehora” har jag kallats så många gånger att jag tappat räkningen. Mina grekiska landsmän, Gyllene-Grynings nazisterna kallar mig för ”Soros lilla hora” då medier enligt den nazistiska mytologin är styrda av judar. Detta är inte heller något nytt. Det som är nytt är läsarnas chock över ”våra nationalisters utrotningsambitioner”. Att deras hathierarkier även inbegriper svenskar som avviker från den nazistiska normen. Hur har de kunnat missa det? Vem har inbillat dem att det bara handlar om perifert heilande hobbynazister? Och hur fick de intrycket att antisemitismen enkom är en invandrad avart bland Malmös muslimer?
Själv förundras jag över att vårt land, trots löften och satsningar, står häpnadsväckande handfallet inför extremismen. Oavsett hemvist.
Vändpunkten för Martin blev mötet med den fabricerade fienden, det mest förbjudna – en judinna. De träffades diskret ett tag men förälskelsen fimpades innan den hann bära frukt av omtanke för bådas säkerhet.
När Martin sen marscherade med NMR i Borlänge skavde slagorden och uniformen. När AFA hängde ut honom hörde han av sig till dem och sa att han hoppat av. Sen ringde han kommunen och bad om hjälp. Men kommunen hade ”ingen aning”. Så det blev, ironiskt nog, AFA som kopplade ihop Martin med en gammal avhoppare som tipsade om de första stapplande stegen ut ur det mentala mörkret.
Så vad ska vi lära av detta förutom att vissa ingenting lärt sig av historien?
Att kommuner borde ha flera svarsalternativ än ”Ingen aning” när avhoppare vädjar om hjälp.
Att landsomfattande handlingsplaner mot våldsbejakande extremism och löften från polis och politiker om att prioritera hatbrott än så länge verkar vara flygande papperstigrar.
Att vuxna i allmänhet och ledare i synnerhet borde axla ansvaret och tydligare visa var demokratins gränser går.
Att antisemitismen är en växande varböld som kräver krafttag för att bekämpas i de alternativa mediernas tidevarv.
Att antisemitismen går hand i hand med rasism, hbtq-fobi, islamofobi, misogyni och allmän misantropi. Och att alla vi måltavlor måste kämpa sida vid sida, över alla gränser.
Alexandra Pascalidou
Journalist, författare, programledare.