Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2017

En del är mycket enkelt men måste oavbrutet upprepas: nazismens ideologiska kärna är judehatet, tyska nazister då och en svensk nazist idag är per definition judehatare. Men det får de vara. Det strider inte mot grundlagen, den tillåter inte förbud av vare sig åsikter eller organisationer.

Annat är mer komplicerat: judehat som yttras högt utgör hets mot folkgrupp. Judehat som manifesteras på gator i form av demonstrationer kan också vara hets mot folkgrupp. Detta regleras i brottsbalk och ordningsstadgor. Här finns utrymme för tolkningar.

Den senaste tidens händelser – nazistdemonstrationen under Bokmässan i Göteborg och debatten kring den – har varit ett slags offentligt seminarium i juridik. Många av oss var efter den första ”testdemonstrationen” som nazisterna genomförde tvungna att lära oss skillnaden mellan tillåtna och otillåtna demonstrationer – i det första fallet innebär det att polisen talar om var och vart man ska gå och ser till att man får göra det, i det andra att man går var man vill, när man vill.

Vi fick därmed en grundläggande kurs i förhållandet mellan grundlagen – som garanterar demonstrationsrätten – och ordningsstadgan där den senare alltid får vika för den förra. Det tycker jag är en bra ordning, den har fungerat i många decennier och borde fungera nu också. Problemet kan vara att den sällan tidigare utmanats som idag.

Det de svenska nazisterna håller på med – på gator, i tidningar, på nätet – är ju provokationer. De kallade själva sin första ”otillåtna” demonstration för en test. Som visade sig fungera: polisen ingrep inte och den godkändes också i efterhand (inte taktfast marsch, inte tillräckligt raka led och inte heller likt de nazistiska partidagarna i Nürnberg, de var undermåliga nassar, liksom).

Om man blir provocerad gäller det att hålla huvudet kallt, men kanske inte så kallt som Göteborgspolisen. När vi hörde deras företrädare uttala sig offentligt, så var det som att avlyssna snacket i omklädningsrummet. När de talade om judars oro inför att ha marscherande nazister i närheten av synagogan som ”symbolfrågor” var det chockerande och när de kallade nazisterna ”kantiga” fick vi ofrivilligt del av ett slags polisslang som i bästa fall kan tolkas som ironi, i sämsta fall som grov nonchalans inför dem som upplever ett direkt hot.

Så följde den intensiva debatten, och jag har sällan varit med om en debatt som fått en så snabb och påtaglig verkan. Polisen slutade bagatellisera invändningarna mot den föreslagna marschrutten, förvaltningsrätten flyttade och kortade demonstrationen, statsministern och justitieministern har kallat till partiövergripande samtal, och vi alla har lärt oss när Jom Kippur infaller och vad högtiden betyder för judar.

Och viktigast av allt: Göteborgs medborgare återupprättade den heder som stadens polisledning höll på att riskera.

Lagen om hets mot folkgrupp ger vida möjligheter till tolkning. Det finns några fall från 1990-talet som visar på en betydligt hårdare praxis än den som dagens polisledningar och domstolar har sagt sig följa. Hovrättspresident Fredrik Wersäll anser att den existerande lagen räcker för att fälla marscherande nazister för hets mot folkgrupp och vill se en aktualisering av praxis, en önskan som är lätt och självklar för oss att ansluta oss till.

De svenska nazisterna lär fortsätta att marschera. De och liknande grupper kommer att fortsätta provocera offentligheten genom att ställa sig framför och stjäla uppmärksamheten från evenemang liknande bokmässan. Det är allas vår uppgift att formulera strategier för att de inte ska lyckas, inte bara domstolarnas eller politikernas. Det kanske är den positiva lärdomen från Göteborg, hösten 2017.

Svante Weyler

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)