Kjetil Braut Simonsen: ”Djävulens barn”. Luther, judarna och antisemitismen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2017

Martin Luther har ofta använts i antisemitisk argumentation. Men hur såg Luther egentligen på judarna? Och finns det en skarp skiljelinje mellan den ”yngre” och ”äldre” Luthers uppfattningar? Kjetil Braut Simonsen, norsk historiker och specialist på antisemitism, analyserar Luthers antijudaism och relationen till det moderna judehatet.

1940 gav Norsk Front (1), en organisation knuten till Vidkun Quislings Nasjonal Samling, ut en pamflett baserad på utdrag från Martin Luthers bok Om judarna och deras lögner från 1543. Enligt pamfletten hade Luther förutsagt en judisk plan för att erövra världsherraväldet:

”Hans [Luthers] uppfriskande och orädda sätt att säga saker kommer säkert att finna många meningsfränder i vår tid, som upplever judarnas försök att erövra världsmakten genom att sätta igång krig som ställer allt annat i skuggan. […] Det Luther skrev om detta folk 1543 äger idag inte bara sin fulla giltighet, utan långt mer än så. Det Luther sade och förutsåg har helt gått i uppfyllelse och judarna är världens gissel. […].” (2)

Två år senare, den 24 november 1942, tryckte Aftenposten – som då hade en nationalsocialistisk redaktör – en artikel betitlad Martin Luthers uppfattning om judarna. I den fastslogs att Luther hade varit en anhängare av kompromisslösa antijudiska åtgärder. (3) Avsikten var uppenbar: att rättfärdiga de nazistiska makthavarnas antisemitiska politik. Den 26 oktober 1942 arresterades manliga norska judar över 15 år. Den 26 november 1942 grep norska poliser under tysk ledning judiska kvinnor och barn. Samma dag deporterade de nazistiska myndigheterna 529 judar med lastfartyget Donau. De flesta mördades i dödslägret Auschwitz-Birkenau. (4)

Vad skrev Martin Luther om judarna och judendomen som gjorde att hans verk kunde användas av NS-regimen under kriget? Föregrep Luthers skrifter den nationalistiska och rasistiska antisemitism som utvecklades under 1800- och 1900-talet?

I år är det femhundra år sedan Martin Luther offentliggjorde sina nittiofem teser mot avlatshandeln, vilket ofta har uppfattats som startskottet för den lutherska reformationen. Jubileet erbjuder en ypperlig anledning att närmare syna reformatorns politiska och religiösa uppfattningar i sömmarna.

Denna artikel fokuserar på Luthers uppfattningar om judarna och försöker att sätta in dessa hållningar i en bredare historisk ram. (5) Vilka föreställningar om judarna kom till uttryck i Luthers skrifter och hur förändrade de sig under loppet av hans levnad? Vidareförmedlade Luther i huvudsak beskyllningar med rötter i den traditionella, religiöst betingade antijudaismen eller främjade han även uppfattningar av en ny och modern karaktär? Avslutningsvis vill jag, med Luther som exempel, resa några mer allmänna frågor om brott och kontinuitet i antisemitismens historia. Vilka trådar löper egentligen från antijudaismen under reformationen till antisemitismen i modern tid?

Den kristna antijudaismen

Luthers föreställningar om judarna och judendomen byggde i liten grad på kontakt med verkliga judar. Som teologen Schamm Brooks påpekar hade Luther varken judiska vänner eller samtalspartners. Hans synpunkter byggde först främst på texter som antingen var skrivna av kristna författare eller av judiska konvertiter, och som genomgående gav uttryck för negativa uppfattningar. (6)

För att förstå Luthers föreställningar om judarna är det därför nödvändigt att placera dem i en bredare idéhistorisk och religiös kontext. Denna kontext är den kristna antijudaism som utvecklats under medeltiden och som fortfarande präglade det intellektuella och religiösa landskapet i Europa när reformationen inleddes.

Begreppet antijudaism är inte nödvändigtvis helt lätt att definiera. Enligt historikern Gavin Langmuir fungerar ordet som en samlingsbeteckning för en religiöst grundad fientlighet riktad mot judendom och judar. (7) Den kristna antijudaismen, skriver Langmuir, står här historiskt sett i en särställning. (8) Inom kyrkan uppstod tidigt ett behov av att markera avstånd mellan ”det nya förbundet”, som de kristna erhöll av Jesus, och det ”gamla förbundet” som judarna hade levt under. Kristen teologi och förkunnelse fick därmed redan från början en tydlig udd mot judarna.

Kyrkofäderna framställde judarna som lögnare som vägrat erkänna Jesus som frälsare, och som därför fråntagits ställningen som Guds utvalda folk. (9) De framställdes även som gudsmördare, som tvingat de romerska myndigheterna att korsfästa Kristus. (10)

Under hög- och senmedeltiden blev den kristna antijudaismen mer aggressiv. Vid sidan av de traditionella föreställningarna om juden som Kristusmördare uppstod en rad nya anklagelser som framställde judarna som en inre fiende i de kristna samhällena. Anklagelsen om ritualmord (att judarna mördade kristna barn som en del av sina religiösa ritualer) är dokumenterad för första gången på 1100-talet och spred sig under påföljande århundraden till flera delar av Europa. (11) Under digerdöden uppstod det rykten om att pestepidemin orsakades av en judisk sammansvärjning som förgiftat kristnas brunnar.

Dåtidens bildkonst, dramatik och folklore identifierade judarna med Antikrist, djävulen och demoniska krafter. Flera av anklagelserna, som myten om brunnsförgiftning, avvisades av de romerska påvarna (12), men resulterade likväl i omfattande våld. Förföljelserna var särskilt brutala under digerdöden, då hela judiska samhällen utplånades. (13)

Medeltidens legender om judarna var ännu levande när reformationen inleddes. Under 1500-talet framfördes, enligt historikern R. Po-Chia Hsia, anklagelser om ritualmord vid tolv tillfällen enbart i de tyskspråkiga delarna av Europa. (14)

Antijudiska uppfattningar var utbredda inom samtidens alla olika teologiska riktningar. Luthers främste motståndare på den katolska sidan, Johannes Eck, gav till exempel ut en tvåhundrasidig skrift i vilken han påstod att det var sant att judar mördade kristna barn. (15)

Antijudaismen användes även som propagandavapen mellan de två trosriktningarna: I katolska kretsar framställdes protestantismen gärna som ett återfall till judendomen. (16) Erasmus av Rotterdam (17) räknas som den viktigaste kristna humanisten på 1500-talet. I sina skrifter fastslog Erasmus att den kristna religionen först och främst verkade i den enskildes inre och tonade därmed ned betydelsen av prästerliga institutioner och formella ritualer. Han blev en central inspirationskälla i synnerhet för reformationsrörelsen i Schweiz. Erasmus angrep emellertid inte den katolska fientligheten mot judarna. (18) Tvärtom beskrev han Frankrikes utestängning av judar som något utifrån en kristen ståndpunkt positivt. (19)

Judehat som teologisk ståndpunkt

På Luthers tid värderades således judendomen negativt inte bara på teologiska grunder. Judarna framställdes även som ondskefulla, hänsynslösa och hotfulla.

Hur passar Martin Luther in i detta landskap? Historikern David Nirenberg menar att den europeiska antijudaismen handlar om långt mer än kritik av judisk religion. Antijudaismen har historiskt sett även bestått av idéer och kategorier som icke-judar använt för att ordna tillvaron och kritisera sin egen omgivning. (20) Detta bildar en viktig bakgrund för att förstå Luthers synsätt. Som tidigare påpekats hade Luther mycket litet kontakt med verkliga judar. Hans uppfattningar sprang ur bibeltolkningar, inte från observationer av judar. (21)

En viktig utgångspunkt i Luthers arbeten var den kristologiska förståelsen av Gamla testamentet. Kärnan i denna bibelläsning, sammanfattar teologen Eric Gritsch, är uppfattningen att Kristus uppenbarar sig redan i Gamla testamentet. (22)

Luther drog upp en skiljelinje mellan det gamla Israel, representerat av profeterna, och judendomen så som den utvecklats efter Jesu död och uppståndelse. Medan profeterna skildrades som fromma och gudfruktiga karaktäriserades samtidens judar som hårdnackade, lögnaktiga och förlegade. Luther drog slutsatsen att judarna, eftersom de förnekat Jesus som Messias, fråntagits ställningen som utvalt folk. (23) Vidare hade de utsatts för Guds vrede och straffdom, vilket förklarade deras långvariga diasporatillvaro. (24)

Hänvisningarna till judendomen kom samtidigt att användas som ett instrument i polemiken mot reformationens motståndare. Luther hävdade att påvekyrkan och den katolska läran, i likhet med judendomen, präglades av bristande andlighet. (25) I Luthers arbeten fungerade ”juden” således som en symbol för det förlegade och gudlösa som kontrasterades mot den sanna formen av kristendom.

Judarnas vän?

I forskningen har det efterhand  blivit vanligt att påstå att dessa teologiska uppfattningar om judendomen utgör en obruten linje i Luthers skrifter. Men Luthers språk och argumentationssätt förändrades tydligt över tid. Enskilda historiker, som till exempel Leon Poliakov, har dragit upp en skarp skiljelinje mellan ”den yngre” och ”äldre” Luther. Medan Luther på 1520-talet gav uttryck för en tolerant syn i förhållande till judarna som grupp, präglades hans skrifter på 1540-talet av hat och fördömanden. (26)

Den text som oftast dras fram som exempel på den yngre Luthers försonliga inställning är Att Jesus Kristus föddes som jude från 1523. Avsikten med denna skrift var att avfärda ett rykte om att Luther skulle ha avvisat dogmen om jungfrufödseln. För eftervärlden har den framför allt blivit känd som en uppgörelse med kyrkans hårda behandling av judarna. Och sedd i ljuset av hur utbredda de antijudiska fördomarna var vid denna tid framstår Att Jesus Kristus föddes som jude verkligen som en tolerant skrift. (27)

Luther avvisade här inte endast ritualmordsanklagelserna som riktades mot judarna som dumheter. (28) Han fördömde även kyrkans hårdhänta antijudiska politik. Påvar, biskopar och munkar, skrev Luther, hade behandlat judarna som vore de ”hundar och inte människor”. (29)

Eftersom de ställdes inför detta slags företrädare för den kristna läran var det inte konstigt att judarna motsatte sig den kristna tron:

”Om jag hade varit jude och sett liknande narrar och träskallar […] undervisa i den kristna läran, hade jag hellre blivit ett svin än kristen. […] Jag hoppas att om man behandlar judarna på ett vänligt sätt och undervisar dem grundligt i de heliga skrifterna, så kommer många av dem bli sanna kristna.” (30)

Även om Luther här intog en försonande och mild hållning så är det likväl felaktigt att beskriva Att Jesus Kristus föddes som jude som en försvarsskrift för judendomen. Som teologen Thomas Kaufmann påpekar tillmätte Luther aldrig den judiska religionen i sig själv någon positiv teologisk betydelse. (31) Skriften måste först och främst förstås som en polemik mot den katolska kyrkan, som enligt Luther saknade ett kärleksbudskap och följaktligen inte var ämnad att vinna över nya själar till den kristna läran. (32) Judar hade ingen framtid som judar i Luthers världsbild. (33)

Luthers tidigaste akademiska publikationer, som skrevs före Att Jesus föddes som jude, visar hur problematiskt det är att tillskriva den yngre Luther positiva synpunkter på judarna och judendomen. Luther använde förvisso inte de traditionella klichéerna om att judarna begick ritualmord på kristna barn eller förgiftade kristna brunnar. (34) Likväl gav han uttryck för en rad teologiskt grundade antijudiska föreställningar. Den bild som kommer till uttryck i dessa tidiga verk är, menar Kaufmann, av genomgående negativ karaktär. (35)

I Luthers första psalmföreläsningar (1513-1515) framställdes judarna som Kristusmördare (36), och judendomen som en gudsfientlig lära som stod i vägen för en korrekt tolkning av de bibliska skrifterna. (37) Redan här blev det ”judiska” framställt som kristendomens motpol.

Demonisering

Medan Luthers teologiska tänkande om judendomen består av tydliga kontinuitetslinjer, ändrar sig hans språk och argumentation gällande den judiska minoriteten över tid. Två drag i utvecklingen, som är särskilt tydliga under 1540-talet, kan nämnas. För det första uttryckte sig Luther alltmer pessimistiskt om möjligheterna att vinna över judarna till kristendomen. (38)

För det andra kom hans framställningar av judarna att präglas av demonisering. I Luthers senare skrifter lades till den teologiska antijudaismen beskrivningar av judarna som ett inre hot som arbetade för att undergräva det kristna majoritetssamhället. Denna förstärkta fiendebild kom till uttryck både i skrifter, predikningar och personliga betraktelser. I sin sista serie predikningar, som han höll i sin födelsestad Eisleben, beskrev Luther till exempel judarna som ett hot som den kristna majoritetsbefolkningen inte kunde tolerera om de inte konverterade. (39)

Skriften Om judarna och deras lögner från 1543 ger den mest systematiska inblicken i den äldre Luthers demonisering av judarna. Som Trond Berg Eriksen påpekar inbegriper skriften nästan alla de motiv som kommit till uttryck i den religiösa antisemitismen fram till Luthers samtid. (40) Boken skrevs som en manual för kristna som kämpade mot ”judarnas giftiga verksamhet” (41) och bestod till innehållet av fyra huvuddelar. (42)

I den första delen rackade Luther ned på det han uppfattade som judarnas religiösa dårskaper. I den andra delen presenterade han ett recept på hur Bibeln borde tolkas utifrån en kristologisk utgångspunkt. Den tredje delen behandlar det som Luther beskrev som judarnas ”lögner om Herrens person såväl som dem om hans kära mor, oss själva och alla kristna”. (43) I den sista delen lade han fram förslag till antijudiska åtgärder, med adress till samtidens världsliga ledare.

Två motiv löper som en röd tråd genom framställningen. För det första knyter Luther det ”judiska” till ondska, fientlighet och anti-moral. Han identifierade judarna med djävulen och beskrev dem som giftormar, blodhundar, blasfemiker och lögnare. (44) ”Ett sådant förtvivlat, alltigenom ont, giftigt och djävulskt anhang”, sammanfattade han, ”är de dessa judar, som genom dessa fjortonhundra år har varit och fortfarande är vår plåga, pest och olycka.” (45)

För det andra beskrev Luther judarna som ett hot – en inre fiende som strävar efter att undergräva de kristna samhällena. Här antydde han också att ryktena som spreds i samtiden om att judarna förgiftar kristna brunnar och utför ritualmord på kristna barn var sanna. Sådana motiv hade inte kommit till uttryck i Luthers tidigare skrifter:

”Jag har hört många historier om judarna som stämmer överens med Kristus omdömen, om hur de [judarna] förgiftat brunnar, begått mord, kidnappat barn […] För kidnappandet av barn har de […] ofta bränts på bål eller fördrivits. Jag är klar över att de förnekar allt detta. Det sammanfaller emellertid med Kristus omdömen, som fastslår att de är giftiga, bittra, hämndlystna, listiga ormar, lönnmördare och djävulens barn, som hugger och gör skada i det fördolda när de inte kan göra det öppet.” (46)

Judarna var enligt Luther på det hela taget en mäktig, välorganiserad fiende som sökte erövra makten och lägga under sig den kristna befolkningen. De önskade sig ”icke annat från sin Messias” än att han skulle vara en jordisk härskare som skulle ”slå ihjäl oss kristna” och ”dela upp vår värld bland judarna”. (47) Genom sin pengamakt och ”fördömda ockerverksamhet” försökte de på detta sätt göra sig själva till herrar och icke-judar till slavar. (48)

Ett helt centralt element i Om judarna och deras lögner var en övertagandehypotes som kombinerades med en framställning av den kristna majoriteten som offer för en judisk sammansvärjning.

De allra mest ohyggliga passagerna i Om judarna och deras lögner finner man i den sista delen av boken. Luther föreslog här att man skulle bränna ner synagogor, jämna judiska hus med marken, konfiskera judiska heliga skrifter och förbjuda rabbinerna att förkunna. Samtidigt krävde han att judarna skulle hållas borta från landsvägar, att judisk ockerverksamhet skulle förbjudas, att judarna borde sättas i arbete så att de kunde tjäna sitt levebröd genom dagligt slit. (49) Kristna skulle varken ge judarna skydd, dryck, härbärge eller andra tjänster, och den kristna samhällsgemenskapen skulle göras fri från judar, antingen genom konvertering, utstötning eller fördrivning. (50)

Luther och antisemitismen i perspektiv

Vilken plats har Martin Luther i den europeiska antisemitismens historia? Säger Luthers uppfattningar om judarna något mer övergripande om förändring och kontinuitet mellan medeltidens och reformationens kristna antijudaism och den så kallade moderna antisemitismen under 1800- och 1900-talen?

Att bedöma uppfattningar och mentaliteter under historiska perioder på stort avstånd från vår egen är metodologiskt riskabelt. Kontext är i dessa sammanhang helt avgörande. I en artikel som behandlar Luther och judarna är det just därför viktigt att understryka att Luther levde, skrev och agerade i en tid när religiös tolerans och pluralism var okända begrepp. Negativa hållningar till judarna och judendomen var också regel snarare än undantag bland Luthers samtida på såväl den protestantiska som den katolska sidan. Som Heiko Oberman har uttryckt det bidrog ”alla i polemiken mot judarna”. (51)

Luthers antijudaism var en del av en kristen kultur där negativa hållningar till judarna var normen. Betraktade från ett sådant perspektiv blir den sene Luthers uppfattningar obehagliga men samtidigt mindre särpräglade.

Luthers argumentation mot judarna var först och främst av religiös karaktär. Judarna framställdes som vantrogna och blasfemiker och som ett hot mot kristendomen och det kristna majoritetssamhället. Konvertering var, i motsats till inom den moderna, rasbaserade antisemitismen, inte bara ansedd som möjlig utan också som önskvärd. Även ur detta perspektiv var Luthers syn på judarna tidsbunden. Att beskriva Luther som en representant för det moderna rastänkandet är anakronistiskt.

I fråga om tradition föreligger inte heller någon obruten linje från Om judarna och deras lögner från 1543 fram till den nazistiska propagandan på 1900-talet, även om dokumentet citerades och refererades av nazisterna. I Norge vet vi fortfarande lite om bruket av Luthers så kallade judeskrifter. (52)

Som påpekades inledningsvis användes skriften i Nasjonal Samlings propaganda. Vi vet emellertid också att Luthers skrifter användes för att argumentera mot den antisemitiska politiken. Den 10 november 1942 skickade norska biskopar en deklaration till Quisling som, med utgångspunkt i evangelisk-lutherska argument, skarpt protesterade mot förföljelsen av judarna. (53)

I europeiska sammanhang har det däremot gjorts grundliga undersökningar. Som teologen Johannes Wallmann påvisat tycks Luthers hatskrifter ha haft ett begränsat inflytande fram till 1900-talet. Mellan trettioåriga kriget (1618–1648) och 1900-talet utkom enligt Wallmann inga nya utgåvor av Om judarna och deras lögner. (54) Andra kristna skrifter spelade också en viktigare roll som inspiration till antisemitismen under 1800-talet. Ett sådant exempel är Johannes Eisenmengers 2000-sidiga hatskrift Entdecktes Judenthum från 1711. (55) Skribenter som under 1700- och 1800-talet angrep judendomen refererade ofta till Eisenmenger men ägnade Luther begränsad uppmärksamhet. (56)

Men med detta sagt: många av de argument och påståenden som Luther använde har också präglat den kristna antisemitismen i modern tid. Judarna framställdes som en fiende till den kristna religionen. Under 1800-talet sammankopplades detta med en kritik av det moderna, särskilt av kyrkans och religionens försvagade ställning i samhället. (57)

Att se Luther som den moderna antisemitismens stamfader blir således problematiskt. Inte så att man inte har försökt: som historikern Christard Hoffmann påpekat har antisemiter i modern tid sökt konstruera ett levande traditionssammanhang där aktörer som Luther har lyfts fram som historiska föregångare. (58) Men det som skedde var en konstruktion av traditioner i linje med samtidens intressen. (59)

Att Luthers skrifter inte var så centrala i att vidareförmedla fientligheten mot judarna in i den moderna epoken som det ofta antagits betyder dock inte att de saknat historisk betydelse.  De bör förstås som uttryck för en bred kulturtradition enligt vilken judarna och judendomen uppfattats som kristendomens motpol. Denna religiöst förankrade fientlighet var viktig som en djupt liggande emotionell grundval för den rasideologiska, politiska och nationalistiska antisemitism som växte fram på 1800- och 1900-talet.

Även i denna blev judarna framställda som en hotfull, inre fara som sökte underminera och förvränga alla sanna moralbegrepp.

Kjetil Braut Simonsen

Kjetil Braut Simonsen är fil. dr i historia med antisemitism, nazism och norsk ockupationshistoria som forskningsområden. Han är verksam vid Judiska Museet i Oslo, som bl.a. erbjuder ett digitalt utbildningsmaterial om antisemitism, se http://antisemittisme-forogna.no/.

Texten publicerades ursprungligen i Humanist.no 27/1 2017. Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld. 

Noter:

1. Norsk Front grundades 1938, och hade kampen mot frimureriet som ett uttalat mål. Rörelsen skulle enligt Oddvar Høidal på papperet vara oberoende av Nasjonal Samling, men bestod nästan uteslutande av NS-medlemmar. Se Oddvar Høidal, Quisling. En studie i landssvik(Oslo: Universitetsforlaget, 1988), 238.
2. Hans Egede-Nissen, ”Forord”, i Martin Luther, Det utvalgte folk. Om jødene og deres løgner (Norsk Front, 1940), s. 5-6.
3. Se Aftenposten nr. 545, 24.11-1942 (morgen), s. 2.
4. Om Holocaust i Norge, se bla. Bjarte Bruland, Det norske Holocaust: Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene (Oslo: Senter for studier av Holocaust og livssynsminoriteter, temahefte nr. 7, 2008); Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene (Hovedoppgave i historie, Universitetet i Bergen, 1995) och ”Deportasjonen av de norske jødene”, https://www.norgeshistorie.no/andre-verdenskrig/artikler/1742-deportasjonen-av-de-norske-jodene.html (med uppdaterade siffror). Besökt 9.01-2016.
5. Huvudfokuset ligger följaktligen på innehållet i Luthers så kallade ”judeskrifter”: Skrifter som berör judarna och judendomen som tema. Det rör sig konkret sett om ”Jesus Kristus var født jøde” (1523), ”Mot Sabbatsdyrkelsen” (1538), ”Om jødene og deres løgner” (1543) och ”Vom Schem Hamphoras ”(1543). Luther berörde även judarna och judendomen i en rad av sina övriga skrifter, predikningar och bordssamtal. Merparten av materialet här är hämtat från en nyare engelskspråkig källsamling. Se Schamm Brooks och Kirsti I. Stjerna (red.), Martin Luther, the Bible and the Jewish People. A Reader (Minneapolis: Fortress Press, 2012).
6. Jf. Schamm Brooks, ”Martin Luther, The Bible and the Jewish People”, i Schamm Brooks och Kirsti I. Stjerna (red.), Martin Luther, the Bible and the Jewish People. A Reader (Minneapolis: Fortress Press, 2012), s. 5.
7. Gavin Langmuir, ”Anti-Judaism as the Necessary Preparation for Anti-Semitism”, i Gavin I. Langmuir, Towards a Definition of Anti-Semitism (Los Angeles: University of California Press, 1996), s. 57.
8. Langmuir, ”Anti-Judaism as the Necessary Preparation”, s. 57-58.
9. Om den tidiga kristna antijudaismen, se bl.a. John G. Gager, The Origins of Anti-Semitism. Attitudes Toward Judaism in Pagan and Christian Antique (New York/Oxford: Oxford University Press, 1985).
10. Se bl.a. Karl-Erich Grözinger, ”Die Göttesmörder”, i Julius H. Schoeps och Joachim Schlör, Antisemitismus. Vorurteile und Mythen (München: Piper, 1995), s. 57-66. Se också Jeremy Cohen, ”The Jews as the Killers of Christ in the Latin Tradition, from Augustine to the Friars”, i Traditio, Vol. 39 (1983), s. 1-27.
11. Kort om ritualmordsanklagelsen, se t.ex. Rainer Erb, ”Der ‘Ritual Murder’” och Christina von Braun, ”Blut und Blutschande”, båda i Schoeps och Schlör (red.), Antisemitismus. Vorurteile und Mythen, hhv. s. 74-79 och s. 80-95. Om det första exemplet på anklagelsen om ritualmord, se bl.a. Gavin A. Langmuir, ”Thomas of Monmouth: Detector of Ritual Murder”, i Speculum vol. 59, no. 4 (1984), s. 820-846. Om den tidiga spridningen av föreställningen, se E. M Rose, The Murder of William of Norwich. The Origins of the Blood Libel in Medieval Europe (Oxford, NY: Oxford University Press, 2005). Om ritualmordsanklagelsen i det tidigmoderna Tyskland, se R. Po-Chia Hsia, The Myth of Ritual Murder: Jews and Magic in Reformation Germany (New Haven: Yale University Press, 1988).
12. Berg Eriksen, ”Svartedauden: Giftblandere og barnemordere”, i Berg Eriksen, Harket och Lorenz (red.), s. 71-72.
13. Om det antijudiska våldet under medeltiden, se bl.a. David Nirenberg, Communities of Violence. Persecution of Minorities in the Middle Ages (New Jersey: Princeton University Press, 1998).
14. Hsia, The Myth of Ritual Murder, s. 3. Hsia understryker att detta mer rör sig om antydda tendenser än om tillfredsställande statistik.
15. 1541 utgav Eck boken Ains Judenbuechlins verlegung (Imøtegåelsen av en jødebok). Boken framstår enligt historikern Steven Rowan som en katalog över samtliga skräckhistorier från medeltidens antijudiska föreställningsvärld. Om Eck, se Steven Rowan, ”Luther, Bucer and Eck on the Jews”, i The Sixteenth Century Journal, Vol. 16, No. 1 (Vår, 1985), 86; Oberman, The Roots of Anti-Semitism, 37; Hsia, The Myth of Ritual Murder ,s. 124-131.
16. Jf. Trond Berg Eriksen, ”Luther og de andre”, i Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (red.), Jødehat. Antisemittismens historie fra antikken til i dag (Oslo: Cappelen Damm, 2005), s. 110.
17. Kort om Erasmus, se Hallgeir Elstad, ”Desiderius Erasmus”, i Store Norske leksikon, https://snl.no/Desiderius_Erasmus. Besökt 10.10.2016.
18. Om Erasmus uppfattningar och betydelse för reformationen, se Alister E. McGrath, Reformation Thought: An Introduction (Hobokon: Wiley, 2011), s. 46–58.
19. Obermann, The Roots of Anti-Semitism,s. 38.
20. David Nirenberg, Anti-Judaism. The Western Tradition (London: New York, 2013), s. 3.
21. Jf. Schamm Brooks, ”Martin Luther, The Bible and the Jewish People”, i Schamm Brooks och Kirsti I. Stjerna (red.), Martin Luther, the Bible and the Jewish People. A Reader (Minneapolis: Fortress Press, 2012), s. 5.
22. Gritsch, Martin Luther’s Anti-Semitism, s. 47.
23. Gritsch, Martin Luther’s Anti-Semitism, s. 47.
24. En koncentrerad framställning av detta motiv föreligger framför allt i texten ”Mot Sabbatdyrkelsen” från 1538. Se Martin Luther, ”Against the Sabbatarians: Letter to a Good Friend” (1538), tryckt i Franklin Sherman (red.), Luthers Works. The Christians in Society. Vol 47 (Philadelphia: Fortress Press, 1981), s. 65-98.
25. Nirenberg, Anti-Judaism, 260.
26. Leon Poliakov, The History of Anti-Semitism. Volume One. From the Time of Christ to the Court Jew (London: Routledge, 1974), s. 221-222.
27. Som påpekats bl.a. i Lyndal Roper, Luther: Renegade and Prophet (London: The Bodley Head, 2016), s. 389.
28. Se Martin Luther, ”That Jesus Christ was Born a Jew” (1523), tryckt i Walther i Brandt (red.), Luthers Works vol. 45. The Christians in Society (Philadelphia: Fortress Press, 1985), s. 229.
29. Luther, ”That Jesus Christ was Born a Jew”, i Brandt (red.), Luthers Works vol. 45, s. 200. Min översättn., KBS. Översättningen kontrollerad mot mot den tyska utgåvan: ”Daß Jesus Christus ein geborner Jude sei”, i Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929 bd. 11 (Weimar: Hermann Böhlaus Nachfolger, 1900), s. 315.
30. Luther, ”That Jesus Christ was Born a Jew”, i Brandt (red.), Luthers Works vol. 45, s. 200. Min översättn., KBS. Översättningen kontrollerad mot den tyska utgåvan: ”Daß Jesus Christus ein geborner Jude sei”, i Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929 bd. 11 (Weimar: Hermann Böhlaus Nachfolger, 1900), s. 314–315.
31. Se Thomas Kaufmann, Luthers Juden (Stuttgart: Reclam Philipp, 2014), s. 172. Detta påpekas även av Oberman: “Luthers critique of Judaism as a religion is just as uncompromising in 1523 as in the later years: Christianity and Judaism are mutually exclusive: Reformation does not imply salvation for Jews”. Se Oberman, The Roots of Anti-Semitism, s. 111.
32. Nirenberg, Anti-Judaism, s. 261. Enligt Nirenberg framställde Luther katolicismen som mer judisk än judendomen själv.
33. Som påpekas i Oberman, The Roots of Anti-Semitism, s. 46. ”The basis of Luthers antijudaism was the conviction that ever since Christ´s appearence on earth, the Jews had no more future as Jews.”
34. Brooks, ”Martin Luther, The Bible and the Jewish People”, i Schamm Brooks och Kirsti I. Stjerna (red.), Martin Luther, s.: Kaufmann, Luthers Juden, s. 60.
35. Kaufmann, Luthers Juden, s. 50.
36. Se ”Text 1. First Psalm Lectures”, i Brooks och Stjerna (red.), Martin Luther, the Bible and the Jewish People, 41–49. Se även exempel återgivna i Eric W. Gritsch, Martin Luther’s Anti-Semitism. Against His Better Judgment, (Michigan: Wm. B. Eerdmans Publishing, 2012), s. 47. ff.
37. Kaufmann, Luthers Juden, s. 50.
38. “Det er ikke min hensikt”, skrev Luther i inledningen till Om jødene og deres løgner, “å krangle med jødene, eller å lære fra dem hvordan skriften skal forstås eller fortolkes. […] Enda mindre søker jeg å konvertere jødene, for dette er umulig”. Martin Luther, ”On the Jews and their Lies” (1543), tryckt i Franklin Sherman (red.), Luthers Works. The Christians in Society. Vol 47 (Philadelphia: Fortress Press, 1981), s. 137. Min övers., KBS. Citat kontrollerade mot den tyska utgåvan: ”Von den Juden und ihren Lügen, i Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929 bd.53 (Weimar: Hermann Böhlaus Nachfolger, 1920), s. 417.
39. Luthers sista ceremoni: ”Text. 28: An Admonition against the Jews” (1546), tryckt i Brooks och Stjerna (red.), Martin Luther, the Bible and the Jewish People, s. 200–202.
40. Berg Eriksen, ”Tyskland: Luther og de andre”, i Berg Eriksen, Harket och Lorenz (red.), Jødehat, 108.
41. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, s. 137. Min översättn., KBS. Citat kontrollerade mot den tyska utgåvan: Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929, bd. 53, s. 417.
42. En analys av innehållet i boken, inklusive de olika delarna, föreligger i Gritsch, Martin Luther’s Anti-Semitism, s. 77–97.
43. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, s. 254, min översättn., KBS. Citat kontrollerade mot den tyska utgåvan: Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929, bd. 53, s. 511.
44. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, s.156 (blodhundar), s. 214 (identifikation med djävulen), s. 272 (giftormar). Kontrollerad mot den tyska utgåvan, Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929, bd. 53, s. 417, 479 och 526. Framställningen av judarna som lögnare och blasfemiker går igen i hela texten.
45. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, s. 275. Min översättn., KBS. Citat kontrollerade mot den tyska utgåvan: Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929, bd. 53, s. 528.
46. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, s. 277. Min översättn., KBS. Citat kontrollerade mot den tyska utgåvan, Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929, bd. 53, s. 530.
47. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, 292–293. Min översättn., KBS. Citat kontrollerade mot den tyska utgåvan: Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929, bd. 53, s. 542.
48. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, s. 266. Min översättn., KBS. Citat kontrollerade mot den tyska utgåvan, Martin Luthers Werke, Weimar 1883-1929, bd. 53, s. 521. Detta bör ses i sammanhang med Luthers bredare synpunkter på ekonomi. Genom sin uppväxt i gruvsamhället Mansfeld utvecklade Luther, som Lyndal Roper har påpekat, en populistisk form av antikapitalism. Luther knöt ekonomiskt agerande till moral och synd, och framställde framför allt ockerverksamhet – penningutlåning  mot ränta – som moraliskt fördärvlig. Roper, Luther: Renegade and Prophet, s. 30.
49. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, 268-272.
50. Luther, ”On the Jews and their lies” (1543), i Sherman (red.), Luthers Works. Vol 47, 275.
51. Oberman, The Roots of Anti-Semitism, 101. Min översättn., KBS.
52. Forskaren Øivind Kopperud vid Holocaustsenteret i Oslo arbetar med ett större forskningsprojekt om Den norske kirkes holdninger til jødene i 1800- og -1900-årene. Enskilda resultat har presenterats i Øivind Kopperud, ”Jøden som kulturell konstruksjon i Den norske kirke 1814–1920”, i Vibeke Moe och Øivind Kopperud (red.), Forestillinger om jøder – aspekter ved konstruksjonen av en minoritet 1814–1940 (Oslo: Unipub, 2011), 53–64.
53. Skrivelsen är återgiven i sin helhet i Ingvald B. Carlsen, Kirkefronten i Norgeunder okkupasjonen 1940-45 (Oslo: Aschehoug, 1945), 143–145.
54. Wallmann, ”The Reception of Luther´s Writings”, 78
55. Wallmann, ”The Reception of Luther´s Writings”, s. 80.
56. Wallmann, ”The Reception of Luther´s Writings”, s. 80.
57. Ett norskt exempel är Johan Christian Heuch, Dr. G. Brandes polemik mot kristendomen (København: Gyldendalske boghandels forlag, 1877). Heuch inleder boken med att fastslå att ”[At] den antikristelige strømning i vore Dage for en væsentlig del er av jødisk Oprindelse …”. Se s. 5.
58. Christhard Hoffmann, ”Christlicher Antijudaismus und moderner Antisemitismus. Zusammenhänge und Differenzen als Problem der historischen Antisemitismusforschung”, i Leonore Siegele-Wenschkewitz (red.), Christlicher Antijudaismus und Antisemitismus. Theologische und kirchliche Programme Deutscher Christen (Frankurt: Haag und Herchen, 1994), s. 306.
59. Thomas Kaufmann, ”Luther and the Jews”, föreläsning i Hamburg 20.11.2013.