Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2017

Emerich Roth är 92 år. Han står framför personalen på Forum för levande historia. Jag är lite nervös, säger han, jag är ovan att tala inför en så kunnig publik. Oftast utgörs hans åhörare av elever i de svenska skolorna. I fyrtio år höll han tyst om sina erfarenheter från Auschwitz, Buchenwald och Theresienstadt, men de senaste tjugofem åren har han ägnat all sin tid åt att förmedla sina fasansfulla erfarenheter till en, som han säger, mestadels okunnig publik.

Snart orkar han inte mer, och när han tystnar, tystnar de andra också. Vi tystnar samtidigt, vi överlevande vittnen, säger Roth med ett snett leende.

Två andra gamla män är också upptagna av historien, de har dessutom ett gammalt vänsterengagemang gemensamt – och ett till synes outtröttligt behov av att förneka eller relativisera Förintelsen.

Den ene är Horst Mahler, en gång försvarsadvokat åt Baader Meinhofgruppen, de västtyska 70-talsterroristerna, sedan avslöjad som deras medbrottsling, därpå återuppstånden som fullblodsnazist, dömd till tio års fängelse för sina påståenden om Förintelsen, utsläppt av hälsoskäl efter sju år, nu åter ådömd att fullfölja sitt straff men då avviken och sedermera återfunnen i Ungern.

Just innan han flydde spelade han in ett tal, naturligtvis utlagt på nätet på en sajt med prefixet Nord- (och för den som inte kan kodorden: då handlar det om ny- och gammelnassar). Efter att ha räknat upp alla sina krämpor – som domaren inte brytt sig om – följer en historielektion om Förintelsen. Det var judarna själva som organiserade folkmordet säger han, i samma anda och av samma skäl som de tidigare hade försökt utrota stora delar av Afrikas befolkning. Allt ont i världen är judarnas fel.

Den andre är Jan Myrdal som i sin senaste ”skriftställning” visserligen erkänner att en förintelse av judarna ägt rum, men att den inte på något sätt skiljer sig från alla andra utrotningsförsök världshistorien känner till. Här verkar ”dunkla politiska syften”. Judarna vill alltid vara värst och därför vara ensamma om att vara förintade med versal.

Vittnena dör. Dör förnekarna med dem?

Stora torget i Falun, drygt 500 nazister, många av dem i ett slags uniform, talarna avlöser varandra, ärendet är ett och detsamma: ”Folk som lyssnar på detta talet får tycka vad de vill om Hitler. Men ingen kan säga att Tyskland inte genomgick en total förändring […] De blev en rakryggad nation och mest framstående i världen […] Ett tillägg måste göras: Jag tror inte på sagan om förintelsen.”

I en brevlåda i Enskede, en morgon i höstas, ett flygblad: ”Detta område förklaras härmed som en nationalsocialistisk zon!” (Nordiska motståndsrörelsen).

I en krönika på den SD närstående sajten Avpixlat den 16/4 påstods att det ”sönderslitna” Sverige är de judiska invandrarnas fel.

I en intervju i Expo 5/5 2017 gav Elvine Lindell, SD-ledamot i Rättviks kommunfullmäktige, sin syn på nazistiska Nordiska motståndsrörelsen:
”Jag tycker de är tuffa, de går ju på där och de struntar i vad folk tycker  om dem och det tycker jag är tufft.” (Lindell lämnade senare partiet.)

”Under 2016 dokumenterade vi 3064 aktiviteter i den rasideologiska miljön. Det är det högsta antalet aktiviteter sedan Expo inledde sin årliga sammanställning 2008.” (Expo, 3/5 2017)

Det här är den politiska miljö i vilken vi nu, med uppenbar vånda, diskuterar Nya Tider på Bokmässan och Nordiska motståndsrörelsen i Almedalen. Den miljön kan man värdera olika men inte tänka bort. Det här är inget seminarium längre.

Vad ska vi göra med nazisterna, frågar jag Emerich Roth efter hans föredrag. Gå fram till dem, svarar mannen som efter lägren ägnade hela sitt yrkesliv åt socialt arbete bland unga arga svenska män, gå fram till dem, lägg en hand på deras axel och fråga hur de mår.

Så, till synes enkelt, kan det aldrig vara för oss andra, vi som inte har den auktoritet som Emerich har, den levda erfarenhetens auktoritet.

För SKMA:s del gäller upplysning, opinionsbildning och utbildning. Inte minst vårt digitala utbildningsmaterial ”Vad är en människa?”, genom vilket skolelever får ta del av överlevandes vittnesmål och ges en fördjupad kunskap om nazismens ideologi och konsekvenser, är ett viktigt verktyg mot okunskap, relativisering och förnekelse.

PS. Den antirasistiska sajten ”Inte rasist, men…”, som SKMA belönade med Elsapriset 2016, går från ord till handling: för varje steg nazisterna tog vid sin demonstration i Falun, samlade sajten in pengar för kampen mot nazism, antisemitism och rasism. Delar av de insamlade medlen skänks till SKMA. Heders!

Svante Weyler

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism