Jens Christian Brandt: Cyklisterna

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2017

Gästkrönika av Jens Christian Brandt

Den 13 juni 1893 börjar Arthur Schnitzler på körskola. Han är då 31 år gammal, betraktas redan som den österrikiska litteraturens kanske största löfte, och fordonet han denna sommar ämnar lära sig behärska är cykel. Eller som det hette i dåtidens Wien: Bicycle. För att få trampa runt på en sådan krävs körkort och Schnitzler är en energisk, målmedveten elev; redan efter sex veckors undervisning klarar han uppkörningsprovet.

Som alla nyfrälsta vill han att omgivningen ska dela hans entusiasm och liksom han själv överge de trånga, hästdragna spårvagnarna och istället susa fram på två hårt pumpade däck. Förmodligen är han mycket övertygande; det dröjer bara några månader så cyklar nästan hela den österrikiska kultureliten.

I början går utflykterna till vindistrikten utanför Wien, men snart är det Schweiz, Alperna och Norditalien som gäller. Hela somrar tillbringar de unga författarna på cykel – ofta från England importerade lyxfabrikat – och i Schnitzlers dagbok tränger anteckningarna över tillryggalagda sträckor nästan ut listan över amorösa eskapader.

Det är särskilt en av vännerna som på allvar blir biten. Theodor Herzl, som så småningom ska gå till historien som sionismens grundare, är så hänförd av ”fartens poesi” att han i en tidningsartikel förutspår att cykeln kommer att förändra samhället. Skomakaryrket kommer att dö ut, skriver han, eftersom ingen i fortsättningen kommer att nöta ned sina skor. Inte heller tror han att 1900-talsmänniskan kommer att ha tid att läsa böcker, spela piano eller ens uppsöka frisör. Anledningen är förstås att mänskligheten i framtiden kommer att vara ett med cykeln och bara, ytterst motvilligt, kliva ned från sadeln för att äta och sova.

Herzls egen cykel hänger i dag på en av väggarna i Wiens judiska museum. Det är inte säkert att besökarna förstår hur viktig den var.

Schnitzler och hans generationskamrater var födda in i en bräcklig högborgerlig värld. Ofta hade de fäder som fått studera och gjort glänsande karriärer – Schnitzlers far var medicinare och betraktades (inte enbart i Wien) som samtidens ledande expert på sjukdomar relaterade till struphuvudet – men som i sin tur hade fäder som vuxit upp i Östeuropas ghetton. Hur tunn civilisationens fernissa var visste alla. Minnena av pogromer, av murarna mot världen utanför ghettot och hur grindarna ditin stängdes nattetid, ärvdes vidare – även om man som familjen Schnitzler råkade bo i Wiens mest välsituerade kvarter.

Om den egna livssituationen upplevs som utsatt behöver man flyktmöjligheter. Cykeln blev, åtminstone för de unga, lösningen. För Schnitzler och Herzl framstod den som en perfekt uppfinning med vars hjälp man kunde lämna det gamla seklet bakom sig och susa det nya till mötes. Där, någonstans på andra sidan alptopparna och långt borta i framtiden, skulle allting så småningom bli bättre; det var förhoppningen.

Sedan gifte sig Schnitzlers dotter med en italiensk fascist och paret tapetserade väggarna med idolbilder på Mussolini.

Det är också där, i fascismens Italien, som cykeln för sista gången figurerar i en litterär huvudroll – som symbol för frihet och uppbrott.

Redan i upptakten till Giorgio Bassanis magnifika ”Den förlorade trädgården” får vi veta att hela persongalleriet kommer att deporteras och mördas. Bara berättaren, han som ständigt cyklar, kommer att överleva.

Utgiven 1962, omgående översatt till svenska – men för länge sedan försvunnen från många bibliotek och nästan omöjlig att få tag i antikvariskt – kommer romanen nu i svensk nyutgåva.

Jag är skeptisk till den terapi många samhällsdebattörer rekommenderar: att vi måste studera 30-talet för att förstå vår egen samtid. Upprepningar sker sällan i skalan ett till ett; och om man alltid bara betraktar backspegeln missar man de små, avgörande förändringarna framför en.

För Bassani kan man ändå göra ett undantag. För vad han skildrar är just de små, krypande förändringarnas diktatur. Hur raslagar införs och hur det till en början bara skapar ett lätt obehag – romanens huvudperson blir från en dag till en annan utesluten från den lokala tennisklubben och reagerar då med en irriterad axelryckning. Med visst fog ser han sig som klubbens bästa spelare och nu är han förhindrad att bevisa det. Frustrerande, men livet går vidare.

Fast det är just vad det inte gör, eftersom det snart går inflation i alla uteslutningar och begränsningar av rörelsefriheten. Livet för de runt åttahundra judarna i den fridfulla staden Ferrara har omärkligt växlat in på ett spår som kommer att leda till deportation och utplåning. Det sker utan att någon opponerar sig.

Om man ska läsa en enda bok i sommar är det den. Och den bild som dröjer kvar längst är hur huvudpersonen alltid cyklar. Cykeln är hans enda möjlighet att, åtminstone för ögonblicket, undkomma den fälla som är på väg att slå igen.

Jens Christian Brandt

Litteraturkritiker i Dagens Nyheter.