Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2016

”Alla sade att snart, strax skulle ryssarna komma; alla hävdade det, alla var säkra på det, men ingen lyckades göra det riktigt klart för sig. Ty i läger blir man av med vanan att hoppas och även med tron på det eviga förnuftet. I läger är det meningslöst att tänka, för händelserna utvecklas mestadels på ett oväntat sätt; det är dessutom skadligt att tänka, eftersom det håller en känslighet vid liv som är en källa till smärta, en känslighet som dock någon förutseende naturlag trubbat av när lidandena överskrider en viss gräns.” (Primo Levi, Är detta en människa, övers. Ingrid Börge.)

Det här noterar Primo Levi den 25 januari, två dagar innan ryssarna verkligen kommer och befriar lägret där han suttit tillsammans med de nära vännerna Charles, Arthur och Sómogyi.

Den sistnämnde får aldrig uppleva befrielsen, han dör natten till befrielsedagen: ”Den 27 januari. Gryning. På golvet den kränkande högen av skinn och ben, tinget Sómogyi.” Det är Levis, Charles, Arthur, Sòmogyi och alla de andra lägerfångarnas minne som högtidlighålls världen över på årsdagen av hans död.

Det f d koncentrationslägret Buchenwald i Tyskland är idag en minnesplats. Den ligger på promenadavstånd från stadskärnan i Weimar, Goethes och Schillers stad, länge ett slags huvudstad för den tyska högkulturen. Buchenwald betyder, symboliskt nog, bokskog och den var före kriget ett populärt utflyktsmål på söndagarna.

Bara några få av lägrets baracker är bevarade. I en av dem finns själva lägermuseet. När jag besökte det var det inte bilderna på lägerfångarna och deras vakter som blev det förblivande intrycket. Nej, det var i stället en film som rullade om och om igen på en liten monitor i ett hörn. Här kunde man se rader av Weimarbor som liksom paraderade förbi högarna av döda som man funnit i massgravarna. Det var den amerikanske kommendanten som tvingat dit dem när han fått höra dem påstå att de ”inget visste” om vad som hade skett i lägret.

Det som slog mig när jag stod där och betraktade de ”vanliga” människorna som här konfronteras med resultatet av den terror som utövats i deras namn, var genansen som syntes i deras ansikten. Knappast skuld, utan just genans.

Att den genansen idag i Tyskland ersatts av en vitt utbredd känsla av ansvar för den egna historien är något av det mest glädjande och uppbyggliga som efterkrigstiden har gett oss.

Men den senaste politiska utvecklingen i såväl Europa som USA har fått många av oss att trots det kasta blickarna mot det europeiska trettiotal som vi velat tro definitivt tillhörde det förflutna. Kombinationen av ekonomisk kris, krig, flyktingvågor och framväxten av populistiska rörelser gör den typen av jämförelser lika självklara som problematiska.

Självklara för att flera av rörelserna direkt åberopar sig på både tankegodset och parollerna från trettiotalet. De antisemitiska anspelningarna i den amerikanska presidentvalskampanjen är bevis nog för det.

Men de historiska jämförelserna är också problematiska för att de alltför ofta stannar vid ytan och riktar ljuset endast mot förövarna medan de ”vanliga” människorna och deras del – vår del – i det historiska skeendet kommer i skymundan. Förövarnas roll i försöket att utrota all världens judar är numera klarlagd. Vet vi lika mycket om åskådarnas roll? Vår roll?

En tysk socialdemokrat – jag minns tyvärr inte längre vem – sa en gång apropå Weimarrepubliken, alltså Tyskland mellan världskrigen, att det inte var angreppen som var avgörande för dess fall, utan bristen på människor som var beredda att försvara den. Det var kanske ett slags intuitiv känsla av just det som gjorde Weimarborna så generade inför åsynen av offren i Buchenwald.

Det är skadligt att tänka i lägret, skrev Primo Levi, för det håller ett slags känslighet vid liv. Vi som inte suttit i lägret, vi har inget att skylla på om vi inte tänker, om vi inte håller vår känslighet vid liv. Det är lärdomen från den 27 januari.

Svante Weyler

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism