Konferens belyste den samtida antisemitismens olika ansikten

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2016

SKMA arrangerade för andra året i följd en konferens om samtida antijudiska strömningar i Sverige och Europa med forskare och experter från olika  länder. Intresset var även denna gång stort.

Den 10 november 2016 arrangerade SKMA en internationell konferens om samtida antisemitism i Europa och Sverige. Syftet med konferensen var att stärka kunskapen om den nutida antisemitismens olika former och politiska sammanhang och förbättra möjligheterna att förebygga och motverka fördomar, hat och våld mot judar.

Konferensen, som ägde rum i Stockholm och genomfördes med stöd av Monica och Gerald Naglers Stiftelse och Forum för levande historia, riktade sig framför allt till myndigheter, forskare, journalister, lärare, politiska beslutsfattare och organisationer som arbetar med att belysa och motverka rasism och antisemitism, men var även öppen för andra intresserade. Cirka 100 personer deltog.

Konferensen inleddes av SKMA:s ordförande Svante Weyler som beskrev hur antisemitismen underblåstes i ett Europa och Sverige där exkluderande nationalism, populism och politisk extremism vinner terräng. Han underströk judehatets centrala betydelse för extrema islamister och betydande delar av extremhögern, men pekade också på dess avtryck i den politiska mittfåran, inklusive i debatten om Israel.

Utrikesminister Margot Wallström skulle ha talat under inledningen, men hindrades av snöovädret som lamslog trafiken i Stockholm. Hennes anförande framfördes istället av Joachim Bergström, särskilt sändebud mot antisemitism och islamofobi vid Utrikesdepartementet.

Wallström beskrev i sitt anförande en förstärkt intolerant strömning i Sverige, Europa och övriga världen och betonade att antisemitism och grupphat utgör ett hot mot judar och andra minoriteter, men även mot demokratin. Hon underströk att regeringen beslutsamt kommer att försvara det pluralistiska demokratiska samhället och värna religionsfriheten.

Flera åtgärder vidtas för att motverka antisemitism och trygga judiskt liv i Sverige, sade Wallström. Hon framhöll regeringens nationella plan för arbetet mot rasism och hatbrott men hänvisade även till insatser på områden som utbildning, mediekunskap, kunskaper i historia och om Förintelsen liksom till stöd till civilsamhällets aktörer och till förstärkt säkerhet vid religiösa institutioner.

Wallström beskrev antisemitismen som ett globalt problem med djupa historiska rötter som framträder i olika former. Inte minst spridning av hat och konspirationsteorier via nätet utgör en stor utmaning. EU:s uppförandekod för att motverka näthat är ett steg rätt riktning, men mycket mer behöver göras, sade hon. Samarbete inom EU, FN, via International Holocaust Remembrance Alliance och med USA och Israel framhölls som viktigt.

 

Wallström pekade även på att våld mot judar i Sverige är kopplat till den israelisk-palestinska konflikten. Judar i Sverige hotas och attackeras på grund av handlingar som de inte bär ansvar för, sade hon. Avslutningsvis beskrevs regeringens politik i förhållande till Israel och Palestina.

Antijudiska strömningar i Storbritannien

Dr. Dave Rich, Deputy Director of Communications vid brittisk-judiska Community Security Trust (CST) och Associate Research Fellow vid Pears Institute for the Study of Antisemitism, Birkbeck College, University of London, föreläste om samtida antisemitism i Storbritannien.

Rich beskrev situationen för brittiska judar som motsägelsefull. Judiskt liv i Storbritannien är till stora delar bra, underströk han. Både vad gäller kultur, religion, utbildning och politik är brittiskt-judiskt liv idag mer dynamiskt och intressant än för 10-20 år sedan. Judar är på många sätt mer accepterade i samhället än någonsin tidigare, en utveckling som befrämjats av den pluralism som kännetecknat brittiskt mångkulturell politik, menade Rich. Han framhöll också att de judiska församlingarna har ett bra samarbete med regering och polis när det gäller säkerhet och åtgärder mot antisemitism. Den brittiska regeringen anslår t.ex. 13 miljoner pund per år för finansieringen av säkerhetsvakter utanför judiska skolor och institutioner.

Men det starka behovet av säkerhet understryker den mörka undersidan. Antisemitism är ett växande problem, hävdade Rich. Detta avspeglas bland annat i det ökande antal antisemitiska hatbrott som rapporteras till CST.

Rich pekade på tre olika utvecklingstendenser som bidragit till en förstärkt antijudisk strömning och ett ökat hot mot den judiska minoriteten. Den första handlar om en jämförelsevis utbredd antisemitism inom muslimska befolkningsgrupper och det hot som jihadistisk terrorism utgör. Rich hänvisade till en attitydundersökning från 2006 som pekade på att 7 % av hela befolkningen hade en negativ inställning till judar, medan motsvarande andel bland brittiska muslimer var 47 %. Enligt en studie från 2015 instämde 12 % av samtliga respondenter i påståendet att ”judar har för stor makt över globala medier” jämfört med 63 % av de svarande med muslimsk bakgrund.

Hotet från extrema jihadister riktas i Storbritannien liksom i övriga Europa bland annat mot den judiska minoriteten. Mellan 800-900 britter har enligt polisen anslutit sig till IS och al-Qaida i Syrien och Irak. Planerade attacker mot judar i Storbritannien har stoppats av polis och lett till ökad säkerhet. Denna utveckling liksom terrorattentaten mot judar i Paris och Köpenhamn 2015 har skapat stor oro bland brittiska judar. Rich framhöll emellertid att flertalet antisemitiska hatbrott i Storbritannien inte begicks av personer med muslimsk bakgrund, inte heller hade de samband med Israel-Palestinakonflikten.

Att påtala problemet med antisemitism inom muslimska grupper kan vara känsligt då muslimer är en utsatt grupp i Storbritannien, påpekade Rich och tillade att antimuslimska uppfattningar är betydligt mer utbredda än antisemitiska dito i det brittiska samhället. Han underströk också att det även finns många exempel på gott samarbete mellan judar och muslimer. Ett exempel som nämndes var samverkan mellan CST och organisationen Tell MAMA, som bevakar antimuslimska yttringar och bistår offer för hatbrott.

Den andra faktorn som inverkar negativt på situationen var, menade Rich, utvecklingen inom Labour och delar av vänstern (ett tema som Rich belyst i boken The Left’s Jewish Problem, 2016). Labour, som traditionellt tagit tydlig ställning mot antisemitism och haft ett starkt stöd bland brittiska judar, har under Jeremy Corbyns ledning kommit att öppna upp för och acceptera antisemitiska och antisionistiska uppfattningar som länge funnits inom den extrema vänstern. Föreställningar om judar som ”vita”, rika och mäktiga, konspirationsteorier om ”sionistisk makt”,  bilder av Israel som en artificiell kolonialistisk skapelse och analogier mellan Israel och Nazityskland kan florera utan att möta kritik, sade Rich.

Den israelisk-palestinska konflikten utlöser inom dessa opinioner hätskare reaktioner än andra konflikter och förstärker antisemitiska strömningar i den politiska debatten. Judehat från nazistiska grupper fördöms, men antijudiska uppfattningar i andra sammanhang erkänns inom dessa delar av vänstern sällan som antisemitism, noterade han. Rich underströk dock att många inom Labour, inklusive majoriteten av dess parlamentsledamöter, kritiserar denna utveckling och förfäras över hur relationen mellan partiet och den brittiska judenheten försämrats. Han framhöll bl.a. Londons borgmästare Sadiq Khan som en positiv kraft i arbetet mot antisemitism.

Den tredje faktor som Rich lyfte fram var den framväxande politiska populismen, avspeglad i framgångarna för det nationalistiska, xenofoba UKIP, i utvecklingen inom Labour under Corbyn, och inte minst i segern för Brexit-sidan i folkomröstningen tidigare i år. Grundläggande demokratiska institutioner och processer ifrågasätts från både höger- och vänsteropinioner som menar sig företräda ”folkets vilja”, sade Rich.

Kampanjen för att lämna EU hade xenofoba inslag och följdes av en stegring av antalet hatbrott mot migranter i Storbritannien, men den inbegrep inte antisemitism. Men utvecklingen utgör ett hot även mot judar, hävdade Rich. ”När populistisk politik förenas med invandringsfientliga strömningar som utpekar migranter som syndabockar, så bör judar oroa sig, både för sin egen del och för andras”, sade han. En populistisk nationalism som inte erbjuder något utrymme för internationalism, för multipla och överlappande identiteter, för möjligheten att höra hemma både i Storbritannien och i världen och som letar syndabockar och angriper ”outsiders” bär på en antisemitisk potential.

Angreppen på den liberala demokratin, den dramatiska förstärkningen av populistiska strömningar – auktoritära och radikala – i Europa och USA, den eskalerande xenofoba nationalismen, ilskan som kanaliseras i förakt för politiska kompromisser, utgör även ett hot mot de judiska minoriteternas framtid, avslutade Rich.

Se video med Richs föreläsning här.

(Läs även Johannes Heumans intervju med Rich i Respons nr. 6, 2016.)

Samtida antisemitism i Tyskland

Dr. Gideon Botsch, lektor och koordinator för forskning och dokumentation om antisemitism och högerextremism vid Moses Mendelssohn Center for European-Jewish Studies vid Universität Potsdam, föreläste om samtida former av antisemitism i Tyskland.

Botsch redogjorde inledningsvis för utbredningen av antisemitiska uppfattningar i den tyska befolkningen. Enligt attitydmätningar bär runt 10-12 % av befolkningen på en konsekvent antisemitisk hållning. Andelen som instämmer i enskilda antijudiska påståenden – t.ex. påståenden som associerar judar med makt och rikedom – är betydligt högre. Resultaten från EU-organet FRA:s studie från 2013 om judars upplevelser av antisemitism pekade på att en majoritet av de tyska judarna uppfattade frågan som ett stort problem i det tyska samhället, många undvek av rädsla att på allmän plats bära attribut som gjorde dem identifierbara som judar och en betydande andel uppgav att de utsatts för antijudiska trakasserier eller våld.

Antisemitism utgör fortsatt ett viktigt inslag inom högerextrema rörelser i Tyskland. Nazister och andra högerextrema rörelser sprider en grov antisemitism som manifesteras som propaganda på nätet, vandalisering och våld. Denna aspekt, och inte minst extremhögerns betydelse för att sprida judehat via sociala medier, tenderar att underskattas i debatt och forskning, menade Botsch.

Det går att hitta antisemitiska inslag inom det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland, AfD, men partiet undviker generellt att anspela på fientlighet mot judar, snarare instrumentaliserar de frågan om antisemitism för att sprida antimuslimska fördomar, förklarade Botsch. Emellertid är AfD mindre benägna att framställa sig som s.k. ”Israelvänner” än vissa andra högerpopulistiska partier i Europa då de även vill appellera till traditionella högerradikala väljare som ofta bär på en antisemitisk inställning. Botsch uppskattade att denna opinion utgjorde ca en tredjedel av partiets väljarbas.

Han illustrerade AfD:s försök att varken exploatera eller distansera sig från antisemitism med fallet Wolfgang Gedeon i delstaten Baden-Württemberg. Gedeon, som sitter i delstatsparlamentet för AfD, har öppet spridit antisemitisk propaganda. Detta ledde till krav på uteslutning från delar av partifraktionen i delstaten, men i slutänden fick Gedeon stanna kvar.

Botsch framhöll även antisemitismen inom delar av den muslimska minoriteten i Tyskland som ett allvarligt problem. Enligt den tyska polisens statistik över hatbrott begås majoriteten av dessa av personer med bakgrund i högerextrema miljöer, men enligt FRA-studien utgjorde den största gruppen gärningsmän av personer som respondenterna uppfattat som muslimer, påpekade Botsch.

Han belyste även hur manifestationer arrangerade av grupper med bakgrund i Mellanöstern, inte minst turkisk-islamistiska sådana, återkommande inbegrep antisemitiska inslag, något som inte minst var tydligt i samband med Gazakriget 2014. Botsch underströk att Israel-Palestinakonflikten inte var en orsak till dessa yttringar, utan att konflikten erbjöd en möjlighet att ventilera hat mot judar.

Botsch diskuterade även det bredare problemet med antisemitism i s.k. Israelkritiska sammanhang. Han underströk att kritik mot Israels politik var både legitim och utbredd i Tyskland, men menade att den i vissa fall innehöll antijudiska inslag. Emellertid hävdade han att problemet med Israel-relaterad antisemitism i medier och antisionistiska former av judefientlighet sannolikt var mindre i Tyskland än i vissa andra europeiska länder. Förklaringen låg, menade Botsch, i den tyska vänsterns identitet; som en följd av landets historia är motståndet mot antisemitism både självklart och centralt för viktiga delar av den tyska vänstern.

Slutligen noterade han att antisemitiska föreställningar, i synnerhet om judiska konspirationer, är utbredda i sociala medier där de förekommer i olika politiska sammanhang. Till denna diskurs hör även slagord som ”Lügenpresse”, ungefär ”de lögnaktiga medierna”, som hämtats från nazistisk propaganda på 1930-talet. Antisemitismens förekomst i olika politiska sammanhang försvårar möjligheterna att överblicka utvecklingen och en sammansmältning av olika strömningar skulle allvarligt förvärra situationen, avslutade Botsch.

Se video med Botschs föreläsning här.

Judehat inom svensk extremhöger

Jonathan Leman, researcher på Stiftelsen Expo, föreläste om antisemitism inom högerpopulistiska och radikalnationalistiska rörelser i Sverige. Han beskrev det radikalnationalistiska landskapets rörelser, partier och medier och hur dess olika aktörer förhåller sig till varandra. Antisemitismen utgör en ideologisk kärna för nazistiska Nordiska motståndsrörelsen men spelar även en framträdande roll för en rad andra högerextrema grupper, något som avspeglas i bloggar, podsändningar, förlags- och seminarieverksamhet, förklarade Leman.

Det mesta som dessa grupper uppfattar som fel och hotfullt – mångkulturella samhällen, migration, HBTQ-rättigheter, feminism osv – beskrivs som strömningar, förändringar och skeenden som orkestreras av en judisk världskonspiration vars syfte påstås vara att underminera ”vita” europeiska nationer, sade Leman.

Enligt Leman har det faktum att Nordiska motståndsrörelsen blivit den dominerande aktören inom den rasideologiska sfären inneburit att miljön som sådan har radikaliserats. Men han menade också att gränserna mellan högerpopulistiska och mer extrema rasideologiska rörelser och miljöer blivit allt mer flytande: högerextrema, antisemitiska aktörer har framgångsrikt influerat vissa opinioner som sympatiserar med Sverigedemokraterna samtidigt som SD-vänliga sajter som Avpixlat närmat sig fascistiska och pronazistiska aktörer. Antisemitisk propaganda sprids och delas även av vissa SD-politiker och delar av partiets gräsrötter, påpekade han.

Se video med Lemans föreläsning här.

Lemans förläsning anknöt till flera av de teman han utvecklade i en artikel i SKMA:s Nyhetsbrev mars 2016.

Arbetet mot antisemitism i Europa och Sverige

På eftermiddagen arrangerades två panelsamtal. Temat för den första var arbetet mot antisemitism inom EU och i Sverige. Medverkade gjorde Katharina von Schnurbein, EU-kommissionens koordinator för arbetet mot antisemitism, Joachim Bergström, UD, Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot (L) och tidigare EU- och demokratiminister, och Andrés Zanzi, kansliråd på enheten för diskrimineringsfrågor på Kulturdepartementet. Samtalet modererades av Willy Silberstein.

Katharina von Schnurbein beskrev de judiska minoriteternas utsatthet i Europa som helt oacceptabel, men menade att det finns en beslutsamhet inom EU-kommissionen att motverka antisemitismen. Insatser inriktas bl.a. på att sätta press på regeringar att agera och införa och tillämpa lagstiftning mot rasism, förbättra bevakning och rapportering av hatbrott och stärka civilsamhällets aktörer.

Hon hänvisade också till överenskommelsen mellan EU och stora IT-företag om en uppförandekod för att motverka näthat. Vi kanske inte kan få antisemitismen att försvinna, men vi måste trycka ner den till en nivå där den inte påverkar judars vardag, sade von Schnurbein.

Joachim Bergström instämde i att utvecklingen var oroande och pekade på bland annat hatbrott och spridning av antisemitism på nätet. Som sändebud ska han koordinera Sveriges insatser mot antisemitism och islamofobi på det internationella planet. Bergström framhöll bl.a. civilsamhällets  organisationer och interreligiös dialog som viktiga komponenter i arbetet.

Andrés Zanzi beskrev kortfattat inslag i regeringens vid detta tillfälle ännu ej presenterade handlingsplan mot rasism. Bl.a. ska samordningen av insatser förbättras, Forum för levande historia ges ett utökat uppdrag och resurserna för civilsamhällets organisationer öka.

 

Birgitta Ohlsson uppmanade regeringen att fortsätta stödja det utbildningsprojekt om antisemitism, rasism och Förintelsen som SKMA drivit och underströk vikten av att i arbetet mot rasism och våldsbejakande extremism se och erkänna att antisemitism förekommer inom i olika extrema ideologier. Ohlsson framhöll den franska regeringens insatser på området som berömvärda, men uttryckte stark oro över utvecklingen i Ungern och Polen. I Polen underblåses antisemitismen även av ministrar, noterade hon.

Instrumentalisering av Förintelsen och exkludering av antisemitism

Den andra panelen behandlade frågan om instrumentalisering av Förintelsen och exkludering av antisemitism i antirasistisk opinionsbildning. I panelen deltog Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker knuten till Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet och styrelsemedlem i SKMA, Moa Matthis, fil.dr. i litteraturvetenskap, författare och kritiker i bl.a. DN, och Linnéa Sjödin, frilansskribent, litteraturvetare och ansvarig utgivare för kulturplattformen Kultwatch. Svante Weyler var moderator.

 

Stéphane Bruchfeld framhöll att begreppet Förintelsen är oprecist och försvårar förståelsen av vad som hände och varför, av det som förenade respektive skiljde den nazityska politiken gentemot judar och andra grupper som förföljdes. Han betonade vikten av konkretion, dvs att Auschwitz inte kan stå som en metafor eller metonym för förintelsepolitiken i sin helhet, att berättelsen och medvetenheten om Babij Jar inte kan stå för alla andra liknande masskjutningar osv. Bruchfeld kritiserade även det retoriska och instrumentella bruket av begrepp som Förintelsen och antisemitism i antirasistiska sammanhang.

Moa Matthis menade att användandet av Förintelsen som analogi, metafor och metonym i den samtida debatten undergräver möjligheten att förstå både historiska och samtida skeenden, och osynliggör faktiska skillnader och människors unika erfarenheter och lidande. Hon vände sig också mot försök att likställa islamofobi med antisemitism. Motivet kan ibland vara att man vill låna av det patos som antisemitsmen väcker, men resultatet blir även här att man osynliggör antisemitismen och suddar ut dess specifika drag och historia, menade Matthis.

Linnéa Sjödin beskrev hur antisemitismen återkommande exkluderas i den antirasistiska debatten och hur falska analogier till Förintelsen och antijudiska föreställningar vävdes in i diskussioner om bl.a. Israel-Palestinakonflikten. Exkluderingen av antisemitismen har delvis med okunskap att göra, men även en inom vänstern vanlig förståelse av rasism som ”fördomar plus makt” hindrar, i förening med stereotypa bilder av judar, förståelsen och inkluderingen av antisemitism i antirasistiska analyser, menade hon. Även Matthis påpekade att vänstern tenderar att inte se, eller vilja se, rasismer som inte kan förstås i ekonomiska termer eller knytas till europeisk kolonialism och imperialism.

SKMA avser att inom kort lägga ut videoinspelningar från konferensens föreläsningar.

SKMA