Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2016
Under hösten fick Svenska kommittén mot antisemitism en ny ordförande, Svante Weyler. Han tog över efter Willy Silberstein som lett organisationen sedan 2009. Mathan Ravid frågade Willy Silberstein om hans erfarenheter från dessa år och hur han ser på antisemitismens utveckling i vår samtid.
2009 tackade du ja till att bli ny ordförande för SKMA. Varför valde du att ta på dig uppdraget och engagera dig i just SKMA?
På den tiden jobbade jag på Ekot, och där får man knappt ens ha en uppfattning om vädret. Jag hade länge känt att det vore befriande att få vara med i det offentliga samtalet och ha en åsikt. Så jag blev väldigt glad när jag fick frågan om att bli ordförande. Det finns många viktiga organisationer som sysslar med liknande frågor. Men jag är jude och barn till överlevande från Förintelsen, kampen mot antisemitism är något jag känner starkt för. Redan innan 2009 hade jag stöttat SKMA:s arbete, eftersom jag skrämdes av att det finns mer antisemitism än jag tror att många vet om. Och problemet tycks inte ha blivit mindre med åren. Att tacka ja kändes väldigt naturligt. SKMA behövs och behöver stöd.
Och vad var det specifikt som du ansåg att du själv kunde bidra med i SKMA:s arbete?
Jag tror att jag är rätt bra på att förtydliga budskap, och jag är ganska road av att vara med i det offentliga samtalet. Det har varit väldigt kul att få representera SKMA utåt. Och jag tycker att jag har bidragit med att synliggöra kommittén. Allt fler känner till SKMA och vi är mer etablerade i debatten. Och jag tycker att vi har blivit mycket bättre på att snabbt reagera och därmed oftare kunnat starta och påverka debatter. Viktigt att komma ihåg är att jag fått enorm hjälp av andra i SKMA.
SKMA står ju så att säga på två ben – å ena sidan sysslar vi med mediabevakning och opinionsbildning, å andra sidan utbildar vi vuxna och ungdomar. Finns det några insatser under senare år som du tycker har varit extra viktiga?
Willy Silberstein.
Jag tycker att vi lyckats utveckla båda dessa ”ben” på ett bra sätt. Ett viktigt exempel är den stora regeringsstödda satsningen 2014-2016, då vi utbildade över 400 elever och ett 80-tal lärare från 84 högstadieskolor runtom i landet om Förintelsen och antisemitiska, rasistiska och antidemokratiska idéer och rörelser idag. Alla de lärarutbildningar vi hållit på olika orter, t.ex. de i Malmö om antisemitism och islamofobi, har varit både nödvändiga och viktiga. Och vårt interaktiva utbildningsmaterial Vad är en människa?, som utgår från vittnesmål från överlevande från Förintelsen och finns tillgängligt kostnadsfritt online, kommer vara viktigt framöver.
När det gäller vår mediebevakning och opinionsbildning har vi många gånger spelat en avgörande roll. Ett bra exempel är debatten 2013 kring S-politikern Omar Mustafa, som i rollen som ordförande för Islamiska förbundet hade framhållit en antijudisk ideolog som förebild och inspirationskälla för muslimer, försvarat inbjudningar av ökända antisemitiska föreläsare till förbundets arrangemang, ifrågasatt huruvida dessa föreläsare hyste antisemitiska uppfattningar och hållit öppet för att bjuda in dem på nytt.
Vi spelade en viktig roll för att uppmärksamma angreppen på judar under Gazakriget 2014 och tydliggöra antisemitismens betydelse för islamistisk propaganda och terror. Vi har också gjort mycket för att belysa antisemitismen bland rappare, hos politiker i Malmö och bland sverigedemokrater. Vår kritik av antirasister som blundar för judehat har också haft betydelse. För att bara ge några exempel.
SKMA är en religiöst och politiskt obunden organisation, ändå uppfattas vi ibland felaktigt som en judisk organisation. Är det något även du som ordförande märkt av?
Under senare år har jag upplevt många glädjande och gripande möten. I judiska församlingar är folk inte vana vid att någon ställer sig upp och försvarar dem. Och eftersom jag ofta gjort det har vissa varit rörande tacksamma. Inte minst kanske personer som är ännu äldre än vad jag är, och som till skillnad från mig bär på en rädsla att öppet visa att sin judiska identitet.
Ibland kan jag tycka att jag av medier blivit sedd som någon allmänjudisk röst – ”vi måste ha en jude, vi ringer Willy Silberstein”. Men sen kanske även en del judar inte riktigt förstått eller i vissa fall velat förstå vad det innebär att vara ordförande för SKMA – det har t.ex. hänt att jag fått kritik från folk som förväntar sig att jag ska ha en åsikt om omskärelse eller anser att jag ska försvara Israel. Och det har ju inte varit och ska inte vara min uppgift som ordförande. Det är det som är så viktigt med SKMA, att vi endast fokuserar på antisemitism och rasism och inte ger oss in i andra frågor.
Personer som profilerar sig i dessa frågor och tar debatten mot antisemitism och rasism riskerar att få utstå otrevligheter av olika slag. Har även du drabbats?
Jag och mina nära har aldrig varit utsatta för någon allvarlig fara. Men vid ett tillfälle visade nazister sitt hat på ett sätt som kom ganska nära, och var jobbigt. I övrigt tycker jag faktiskt att jag har fått utstå relativt lite. Visst, det skrivs absolut en hel del mindre trevliga saker på nätet och kanske har det blivit mer av den varan eftersom jag varit ordförande i SKMA. Men jag har sällan varit rädd.
Hur skulle du beskriva utvecklingen i Sverige under senare år när det kommer till hur antisemitism debatteras t.ex. i medier? Har medvetenheten om problemet blivit större?
När det gäller medvetenheten är det jättesvårt att veta. Jag tror att den har blivit större, och återigen tror jag att SKMA har satt frågan om antisemitism mer på kartan. Samtidigt är jag orolig, inte minst i dessa dagar precis efter valet i USA. Jag tror det finns en risk att sverigedemokrater får luft under vingarna, att nazistorganisationer känner sig sporrade av Donald Trumps vinst och det faktum att högerpopulister och högerextremister som Stephen Bannon från den antimuslimska, rasistiska och antisemitiska sajten Breitbart hade en viktig roll i Trumps valkampanj och ser ut att få det även i den nya amerikanska administrationen. Det oroar mig som sagt, och jag kan inte säga att jag nu lämnar uppdraget som ordförande med känslan att antisemitismen är på tillbakagång. Tvärtom tror jag vi står inför växande problem.
På tal om det: hur tror du situationen ser ut i Sverige, Europa och världen när det gäller antisemitism om säg 10 år?
10 år är lång tid, det törs jag knappt spekulera i. Och jag hoppas att de oroande tendenserna i USA och Europa så att säga bara är tillfälliga utflykter i fel riktning. Men jag är orolig, för jag tror att många underskattar hur utstuderade Trump eller hatspridare i Europa egentligen är. Det kan t.ex. handla om utspel som att muslimer ska stoppas från att resa in i ett land. Utspel som självfallet är helt barocka. Det inser kanske även vissa av dem som sprider sådana budskap, och även om man senare backar från dem har man medvetet skickat ut tydliga signaler om var man står och hur man ser på olika minoriteter. Och därmed appellerar man till vissa opinioner. Ibland påstås det att det ”alltid börjar med judarna”, men det kan precis lika gärna börja med muslimer eller andra grupper och sedan påverka bl.a. judar. Börjar man behandla en grupp i samhället illa, så kommer snart även andra grupper att bli utsatta.
Vad krävs i så fall av t.ex. svenska journalister och medier i framtiden för att bemöta en sådan eventuell negativ utveckling?
Det måste till ytterligare kunskap. Under mina år som ordförande har vi på SKMA jobbat mycket med upplysningsarbete, och det finns journalister som tack vare oss har lärt sig väldigt mycket. Men det är bara att konstatera att vi på grund av våra strama ekonomiska ramar bara kan utbilda en bråkdel av landets mediekår, och jag tror att de flesta journalister fortfarande kan väldigt lite om antisemitismen, dess uttryckformer och konsekvenser. Ta bara en sådan sak som ”sionister”, ”globalister” och andra vanligt förekommande kodord för judar i nutida antisemitisk propaganda. Om man som journalist inte har koll på vilka dessa kodord är och hur de används förstår man t.ex. inte vilken roll antisemitiska idéer spelar i olika politiska miljöer, och kan således inte förmedla det till sina läsare, lyssnare och tittare.
Du slutar som ordförande, men kommer fortsätta vara engagerad i SKMA som styrelseledamot. Vad är det som driver dig?
Jag ser ofta folk som beklagar sig i olika frågor, men sen inte gör något. Det räcker inte tycker jag. Det är viktigt för mig att själv fortsätta göra något för att bekämpa antisemitism. Sen är det också en egen tillfredsställelse att jobba med de här frågorna, och jag skulle nog bli lite frustrerad om jag bara satt på åskådarplats. Sist men inte minst är det ett fantastiskt gäng som jobbar i SKMA och det vore tråkigt att lämna det helt.
Nu har Svante Weyler tagit över som ordförande för SKMA. Har du några råd till honom?
Jag känner mig så lugn med Svante som efterträdare. För det första är Svante en väldigt trevlig person och har förmågan att få folk att känna entusiasm för våra viktiga frågor. Sådant ska man verkligen inte underskatta. Men Svante är också en skicklig kommunikatör, han är van vid att kortfattat framföra budskap så att många förstår. Jag tycker att den viktigaste uppgiften för en ordförande i SKMA är just att förmedla våra budskap. Och där tror jag att Svante kommer att göra det jättebra. Det är nämligen viktigt att SKMA fortsätter märkas. Något annat vore förödande för den svenska debatten.
Intervjuare: Mathan Ravid