Peter Wolodarski: Novemberpogromen är en mörk judisk erfarenhet – och ett öppet sår för oss alla. Tal i Stockholms stora synagoga den 9 november 2016

I samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande arrangerade SKMA i Stockholms stora synagoga den 9 november 2016 en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. Kvällens huvudanförande hölls av Peter Wolodarski, chefredaktör vid Dagens Nyheter. Här följer hans tal.

1938 var Herschel Grynszpan 17 år. Han hade skickats till den franska huvudstaden ett par år tidigare av sina föräldrar i Hannover. Han skulle skyddas mot den tilltagande nazistiska förföljelsen i Tyskland.

Grynszpan var statslös jude. Ett ensamkommande flyktingbarn, för att använda en nutida terminologi. Han kämpade med att finna sig till rätta i ett Frankrike där också antisemitism grasserade.

I november 1938 fick Herschel Grynszpan ett vykort från sin syster Berta. Det innehöll dramatisk information. Hemma i Hannover hade familjen hemsökts av myndigheternas brutalitet. Nazityskland hade arresterat Grynszpans tillsammans med uppskattningsvis 12 000 andra judar och transporterat dem ut ur landet. De var så kallade östjudar, judar som i början av seklet fått skydd i Tyskland undan förföljelse i öst.

Nu hade nazisterna beslutat sig för att fördriva östjudar till Polen. Enda problemet för den tyska regimen var polackerna. Inte heller de var intresserade av att erbjuda tak över huvudet.

I Nazityskland hade förföljelsen av judar successivt stegrats sedan Hitlers maktövertagande 1933. För att förhindra en exodus från Tyskland till Polen hade den polska regeringen beslutat att i praktiken ogiltigförklara många polska pass, som tillhörde judar som bodde i Tyskland.

Grynszpans och tusentals andra hamnade därför i ett ingenmansland vid den polsk-tyska gränsen. De internerades i den lilla gränsstaden Zbąszyń. Där tvingades de leva under eländiga förhållanden – utan mat, vatten och skydd. Tyskland ville inte ha dem. Polen ville inte ha dem. Åt vilket håll judarna än tittade var de oönskade.

Berta Grynszpans vykort var ett nödrop om hjälp till brodern Herschel i Paris:

”Ingen berättade för oss vad som var i görningen, men vi förstod att detta skulle bli slutet… Vi har inte ett öre kvar. Kan du skicka oss något?”

Herschel Grynszpan läste vykortet. Sedan fattade han sitt livs mest dramatiska beslut.

Med hjälp av lånade pengar gick Grynszpan och köpte en pistol. Därefter begav han sig till den tyska ambassaden i Paris. Han fick träffa tredjesekreteraren på legationen, den 29-årige diplomaten Ernst vom Rath.

Herschel Grynszpan tog upp sitt nyanskaffade skjutvapen. Han avfyrade sedan två skott mot Ernst vom Rath.

Två dagar senare, den 9 november 1938, var Ernst vom Rath död. Nyheten spred sig internationellt.

I nazisternas historia var 9 november redan en speciell dag. Vid samma tidpunkt 1923 hade Hitler försökt genomföra en statskupp i Tyskland, och misslyckats.

15 år senare, den 9 november 1938, var det nazistiska ledargarnityret samlat i München för att högtidlighålla minnet av försöket till maktövertagande – känt som ölkällarkuppen. Nyheten om Ernst vom Raths död nådde gruppen. Den framkallade en snabb reaktion.

Joseph Goebbels, Nazitysklands propagandaminister, höll ett tal som var starkt uppviglande. Han stämplade mordet i Paris som en attack från ”den internationella judenheten”. Det skulle, enligt Goebbels, inte förvåna om det tyska folket i ren upprördhet tog lagen i egna händer och attackerade judiska företagare.

Signalen var sänd. Via telefon gavs nazistiska fotsoldater instruktioner. Det var inte bara legitimt att hetsa mot tyska judar. De skulle fysiskt angripas. Mordet på Ernst vom Rath blev förevändningen. Kristallnatten var ett faktum.

Vi har samlats här i dag för att minnas de pogromer som iscensattes av nazisterna den 9 november 1938, de värsta attackerna mot judar i Tyskland sedan medeltiden.

Denna händelse är känd som Kristallnatten. Det är ett bedrägligt namn som riskerar att föra tankarna till en vacker händelse under en enskild natt. Sanningen är att novemberpogromerna pågick i flera dagar, och utspelade sig i såväl Tyskland som Österrike. De var allt annat än spontana.

Judiska butiksägare fick sina skyltfönster sönderslagna. Deras affärer utsattes för vandalisering och plundring – ett öde som även drabbade judiska hem. Natten mellan den 9 och 10 november brändes och förstördes över 1400 synagogor och bönehus. 30 000 judiska män skickades till koncentrationsläger.

Den tyska tidningen Der Spiegel gick för några år sedan igenom vad utländska diplomater i Tyskland skrev hem till sina utrikesdepartement om Kristallnatten. Rapporterna är på många sätt talande.

Den brittiske generalkonsuln Robert Townsend Smallbones hade sett stora delar av världen innan han kom till Tyskland. Trots den nazistiska regimens skräckvälde hade han höga tankar om tyskarna – ”de var vanligtvis snälla mot djur, barn, äldre och handikappade. De tycktes inte ha någon grymhet i sig”, skrev Smallbones till brittiska UD.

Nu var han chockad över vad detta kultiverade folk kunde ta sig till.

I Frankfurt, rapporterade Smallbones, hade judar förts till en stor byggnad och tvingats på knä med huvudena mot marken. Några av dem kräktes. Vakterna grep då tag om de ”skyldiga” i nackskinnet. Hår och ansikte användes sedan för att torka bort spyorna från marken.

Efter några timmar fördes offren till koncentrationslägret Buchenwald. Där torterades många, några misshandlades till döds. Fångarna var enligt Smallbones rapport från 1938 även tvungna att urinera i varandras munnar.

”Jag smickrade mig själv med att jag förstod den tyska nationalkaraktären”, skriver generalkonsuln och tillade. Men jag hade inte väntat mig detta ”utbrott av sadistisk grymhet”.

Novemberpogromen berövade 1500 judar livet. De flesta mördades, en del begick självmord. Slutsatsen kunde ingen ta miste på: judarna skulle bort från Tyskland.

Detta var ”katastrofen före katastrofen”, en isande varning om skräcken, terrorn och brutaliteten som väntade.

”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland”, sade Hermann Göring när han kommenterade den speciella försoningsskatt som Nazityskland senare tvingade de judiska offren för Kristallnatten att betala – en grym ironi.

De utländska diplomaterna, som Der Spiegel berättar om, bar vittnesbörd om de mörka dagarna i november 1938. De såg, de förfasades, de uttryckte sin bestörtning i rapporter till sina huvudstäder. Men vad ledde det till?

Inget land bröt sina diplomatiska förbindelser med Nazityskland. Inget land införde sanktioner. Bara USA kallade hem sin ambassadör till Washington.

Och värre än så: gränserna till nästan alla länder förblev stängda för Tysklands 400 000 judar.

Det fanns knappt någonstans att fly. Det fanns inga öppna hjärtan för de förföljda och terroriserade. Det fanns bara väntan på en senare transport mot Förintelsen.

När vi minns offren från Kristallnatten ska vi också minnas Herschel Grynszpan. Vi ska minnas varför han begav sig till den tyska ambassaden i Paris. Och vi ska minnas de tusentals judar i Tyskland som kördes ut från sina hem, plundrades på sina tillgångar och dumpades på gränsen till ett annat land, som inte heller önskade dem.

När demagoger och antidemokrater runt om i världen åter spottar på minoriteter, åter driver människor på flykt, åter stänger varje hopp om en fristad, så kan ingen av oss säga: Vi vet inte var hets och hat kan leda. Vi vet inte att ord ofta leder till handling. Vi vet inte vad det innebär att vara oönskad av en hel värld.

Novemberpogromen är en mörk judisk erfarenhet, men inte bara. Den är ett öppet sår för oss alla, som människor.

Peter Wolodarski

Chefredaktör Dagens Nyheter