Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2016

Ingen har lärt mig så mycket om judisk identitet och antisemitism som den ungerske nobelpristagaren Imre Kertész.

Hans livsöde är sannolikt känt för de flesta läsare av det här nyhetsbrevet men för säkerhets skull: född 1929, uppväxt i en sekulär judisk familj i Budapest, deporterad till Auschwitz som fjortonåring, ljög inför Dr Mengele om sin ålder och slapp undan gaskammaren, hamnade i Buchenwald och klarade livet tack vare att han i krigets slutskede blev dödssjuk och hamnade i lägrets sjukstuga. Hade han varit friskare hade han kanske i stället dött i en dödsmarsch.

Tillbaka i Budapest efter kriget skrev han i tretton år på det som kommer att förbli hans mästerverk, den självbiografiskt präglade romanen Mannen utan öde. Sent i livet skulle den skänka honom ett stort internationellt genombrott och, som sagt, ett Nobelpris. Kertész avled i våras efter lång tids sjukdom.

Jag tror att man kan säga att Imre Kertész var en motvillig jude. Det var visserligen en identitet han fötts till, men det var Hitler och nazisterna som fråntog honom valet mellan att behålla och odla denna identitet eller att låta den tunnas ut, förvandlas. Hela Kertész verk genomsyras av denna motvilja, inte mot den judiska identiteten som sådan, utan mot att tvingas till en identitet. Att de ungerska kommunistiska litteraturpoliserna hade så svårt att fördra alla hans böcker berodde naturligtvis på att kommunismen också hade som mål att tvinga på människor en identitet.

Jag uppfattar att kärnan i Kertész författarskap är just detta: de totalitära systemen berövar människan möjlighet att välja sin identitet. Det är en radikal kritik av antiindividualismen. Antisemitismen berövar varje jude hans eller hennes individualitet.

I slutet av nittiotalet utlöste den tyske författaren Martin Walser en hätsk debatt när han ställde frågan om hur länge Auschwitz skulle prägla snart sagt varje politisk diskussion i Tyskland. Walser gjorde också ganska grova antydningar om att Auschwitz användes som ett slags ”moralisk klubba” av vissa intressen för att hålla liv i föreställningen om det tyska folkets eviga skam och skuld.

Tillfrågad om sin åsikt om detta svarade Kertész mycket enkelt och klart: det är inte debatten om Auschwitz som är problemet, det är själva det faktum att Auschwitz har hänt som är problemet. Och innan alla, och inte bara tyskar och judar, polacker eller ungrare, utan alla människor överallt och hela tiden, har nått en insikt på djupet om vad Auschwitz säger om mänskligheten, finns det ingen anledning att sluta diskutera Auschwitz.

Just detta är min upplevelse av de många samtalen med Kertész och av läsningen av hans böcker: han liksom pekar på mig och säger, det är lika mycket din sak, Svante, som min.

När Willy Silberstein meddelade att han efter sex år lämnar posten som ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism slog en våg av tacksamhet emot honom. Och genomgående i de reaktioner som jag tagit del av i offentligheten – och jag misstänker att det låter likadant i det många sagt direkt till Willy – är att han varit en lysande företrädare i offentligheten för kampen mot antisemitism och för vikten av ökad kunskap om dess rötter och de olika, förfärliga former den framträder i.

Jag tror jag kan tala för alla medlemmar i och stödmedlemmar till kommittén när vi också riktar vårt djupt kända tack till Willy för de gångna sex årens framgångsrika arbete.

Svante Weyler

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism