Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2016
Gästkrönika av Linnéa Sjödin
Det är en mild helg i september, sommarens sista dödsryckningar. Om knappt en vecka infaller Rosh Hashana, det judiska nyåret. Utanför bokmässan i Göteborg delar nazister ut flygblad, de gröna flaggorna krusas som vågor i vinden. Samtidigt i Stockholm lämnar judar synagogan under polisbevakning.
”Gör motstånd mot all form av despoti.”
Så lyder citatet av Goethe som den 24-årige Hans Scholl etsade på väggen i sin fängelsecell. Han var en av medlemmarna i den antinazistiska motståndsrörelsen Vita rosen. Strax efter han ristat in orden avrättades han av regimen tillsammans med sin syster Sophie och kamraten Christoph Probst.
För Hans Scholl hade det inte alltid varit självklart att stå upp mot nazisternas tyranni. I likhet med många andra tyska ungdomar hade han tidigare varit engagerad i Hitlerjugend.
Under flera år trodde Scholl på Hitlers ideologi. Detta trots att han växte upp med en far som motsatte sig nazisterna och betonade vikten av att ifrågasätta samhället de levde i. Men fadern lät sina barn välja själva.
Det var på universitetet i München som Hans Scholl på allvar fick sin samhällssyn utmanad. Hans huvudämne var medicin, men han ägnade sig också åt studier i litteratur och filosofi. I mötet med författares och filosofers idéer började hans moraliska kompass peka i en annan riktning.
Bildningen hade betydelse för den nya insikt Scholl resonerade sig fram till; att en ideologi som kräver folkmord aldrig kan rättfärdigas. Med denna övertygelse startade han Vita rosen, den motståndsrörelse som skulle leda till hans död.
Nu är dock bildning inte någon garanti för att agera moraliskt. Det finns ytterst bildade människor som hyser antidemokratiska och fascistiska åsikter. Den inflytelserike tyske filosofen Martin Heidegger är ett utmärkt exempel på detta, då han under många år var medlem i nazistpartiet. Likaså finns det, i traditionell bemärkelse, obildade människor som med stort mod står upp mot totalitära stater och förtryck.
Men bildningen plogar upp vägar till ett nytt själsligt och intellektuellt landskap. Navigerandes i detta landskap tvingas vi värdera och omvärdera våra uppfattningar och fördomar när de ställs mot teorier av filosofer, författare och andra tänkare som levt innan oss.
Att ta del av äldre texter och litterära verk ger också en möjlighet att förstå vår egen roll i historien och att vi är en del av den ständigt pågående process som samhällsbyggandet är. Vi lär oss också se återkommande politiska mönster och skeenden. När bildning fungerar som bäst tvingar den oss att kritiskt granska våra åsikter och föreställningar. Och genom dessa, ofta smärtsamma, processer kan vi bottna i oss själva. Genom en ökad självförståelse föds också möjligheten till att bättre förstå andra människor.
I mässhallen passerar judar nazisterna med stjärnan i halsgropen. Rädslan är på riktigt.
Nordiska motståndsrörelsen är inga övervintrade Andra världskriget-nostalgiker som kommer nöja sig med att provocera utanför bokmässor och på nätet. De menar allvar. Det visade de med all önskvärd tydlighet när en medlem ur Finska motståndsrörelsen nyligen misshandlade antirasisten Jimi Karttunen till döds i Helsingfors.
Temat för nästa års bokmässa i Göteborg kommer att vara just bildning. I ett samhälle med sjunkande läsförståelse och källkritisk förmåga är det efterlängtat. Förhoppningsvis föder detta en diskussion om vikten av att värna bildningen. Detta utan att fastna i klichéer om bildningen som vaccin mot fascism.
Bildning handlar nämligen inte om tvärsäkerhet. Det handlar om att möta sin egen osäkerhet, sina egna tvivel om hur världen och människorna är beskaffade. Om att förstå sina egna tillkortakommanden, men också inse att det går att välja annorlunda.
Också Hans Scholl tvivlade på sin styrka, sin förmåga att framhärda. I en av de texter han lämnade efter sig syns det i all smärtsam tydlighet. Ändå skimrar den sista meningen av hopp: ”Jag är svag och ynklig, men jag vill göra vad som är rätt.”
Linnéa Sjödin
Frilansskribent, ansvarig utgivare för kulturplattformen Kultwatch och masterstudent i litteraturvetenskap med inriktning mot den judiska diasporan.