Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2016
Vid Washingtonkonferensen 1998 beslutades att konst som plundrats av Nazityskland skulle identifieras och återlämnas. Fyrtiofyra länder lovade att följa avtalet, men få länder har levt upp till principerna. Sverige tillhör bottenligan. Det skriver Anders Rydell, författare till boken ”Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter”.
Det är snart tjugo år sedan den så kallade Washingtonkonferensen (Washington Conference on Holocaust-Era Assets) sammankallades. Syftet med konferensen var att utarbeta en internationell överenskommelse för restitution av föremål som plundrades som en del av Förintelsen. Men det mesta kom att handla om konsten.
Clintonadministrationen, som drev på frågan, hade redan ett par framgångar i ryggen. Frågan om stulet guld, försäkringar som aldrig betalts ut till Förintelsens offer och bankkonton som gömts undan av schweiziska banker hade lyfts. De var långtifrån lösta, men framsteg gjordes. I grunden handlade dessa frågor om att utarbeta former och nivåer för skadestånd och ersättningar. Konsten var dock en betydligt svårare nöt att knäcka.
Mellan 1933 och 1945 hade miljontals konstverk och konstföremål plundrats och skingrats. Efter kriget hade frågan aldrig riktigt tagits på allvar, vilket tillåtit att handeln med den stulna konsten kunnat fortgå mer eller mindre öppet. Stulna verk hade bytt händer ett otal gånger. Resultatet var att, efter fem decennier av ignorans och nonchalans, så hade plundrad konst letat sig in i nästan varenda större samling av betydelse, från Berlin till Los Angeles och Tokyo.
En annan komplicerande faktor var att konst inte är vilket stöldgods som helst. En Picasso-målning 1940 och en Picasso-målning 1998 var inte riktigt samma sak. De mästerverk av 1900-talets tidiga modernister, som ofta blev ett rov för de nazistiska plundrarna, hade ökat tiotals ofta hundratals gånger i värde. Det borde naturligtvis inte gjort någon skillnad i fråga om det moraliskt rätta att återlämna dessa verk – men i praktiken gjorde det enorm skillnad.
En ytterligare försvårande faktor var att dessa verk i en del fall hade laddats med helt andra värden, de hade blivit symboler för nationell, regional identitet och sammanhållning. Just denna aspekt skulle visa sig svårare att överkomma i en av 2000-talets mest uppmärksammade restitutionsfall – det som rörde Gustav Klimts målning ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I” (nyligen skildrat i filmen ”Kvinnan i guld”). Att tavlan upphöjts till Österrikes ”Mona Lisa” gjorde restitutionen långt mer komplicerad politiskt än att den värderades till närmare en miljard kronor.
En mer omfattande restitution hade dock kanske varit möjlig direkt efter kriget om naziregimen endast nöjt sig med att rakt av att plundra. Men verkligheten är sällan så enkel. Nazityskland hade inte bara en stridsmakt till sitt förfogande, utan också arméer av skrivbordkrigare – jurister, administratörer, tjänstemän och byråkrater. Regimen ville inte framstå som tjuvar – utan gick långt i sitt strävande för att skänka plundringen ett skimmer av juridisk legitimitet.
För ett okunnigt öga kan därför en stöld idag på pappret se helt laglig ut, då den lämnat efter sig kvitton och avtal. Inte sällan betalades symboliska summor till offren i detta syfte. Så kallad tvångsförsäljning var vanligt förekommande – och har under hela efterkrigstiden orsakat problem för de offer som försökt återfå sin egendom.
Trots konstfrågans komplexitet andades Washingtonkonferensen 1998 optimism. Ingenting syntes omöjligt under millenniets sista år. 1900-talets konflikter skulle få en lösning för att inte efterlämna dessa till nästa generation i ett nytt årtusende.
Elva principer arbetades fram under konferensen, däribland att naziplundrad konst skulle identifieras och återlämnas, arkiv som berörde frågan skulle tillgängliggöras och nationella kommissioner skulle upprättas för att driva frågan framåt.
Fyrtiofyra länder lovade att följa principerna, däribland Sverige. Det fanns dock ett problem med hela avtalet, det var inte bindande. Det var just denna avgörande detalj som försäkrade att frågan skulle skjutas vidare till nästa generation.
Snart tjugo år senare kan avtalet ses som både ett misslyckande och en framgång. En framgång eftersom ett liknande avtal förmodligen aldrig hade varit möjligt i dagens internationella politiska klimat, där nationalistiska, högerextrema, isolationistiska och antisemitiska krafter är på frammarsch. Avtalet har också varit en framgång eftersom dess moraliska mandat inneburit att tusentals föremål faktiskt har återlämnats sedan 1998.
Men i ett större perspektiv har det varit ett misslyckande, eftersom huvuddelen av de fyrtiofyra länder som ingick avtalet aldrig har följt det. De flesta har inte gjort någonting. En del har gjort lite. Några enstaka mer.
Ironiskt nog är Österrike – vars restitutionsprocess svartmålades i filmen ”Kvinnan av guld” – ett av de länder som gjort mest. Österrike är unikt i det hänseende att de omvandlat principerna till lag, och därmed gjort det tvingande för landets institutioner att efterforska och återlämna föremål.
Desto sämre går det i grannlandet Tyskland, som nyligen fick hård kritik för att den kommission som utreder restitutionsfall saknade representanter från det judiska samhället. Den tyska kulturministern Monika Grütters försvarade beslutet med att dessa skulle vara ”partiska” i frågan. Ett argument som föll på sin egen logik, skulle inte då också de ”tyska” medlemmarna kunna vara partiska eftersom tiotals miljoner tyskar stödde Nazityskland?
Tyvärr så var detta bara ett symptom på andra djupare problem. Min egen erfarenhet efter att ha rest runt i landet och besökt institutioner är en tilltagande nonchalans för frågan, en ”har-vi-inte-gjort-tillräckligt?”-inställning som tyvärr även finns bland politiker.
Restitutionsfrågor i Tyskland tillåts alltför ofta att fastna i byråkrati, där det federala systemet omöjliggör ett samlat grepp kring frågan. Den politiska viljan att lösa frågan saknas.
Tyvärr är listan på länder som gjort nästintill ingenting betydligt längre, och det går tyvärr fortfarande en järnridå genom Europa när det kommer till restitutionsfrågan.
I Östeuropa har oviljan att ta tag i frågan varit som allra störst. Förklaringen är främst historisk, kriget är ett trauma dolt bakom ett annat, kommunistdiktaturerna som även de fortsatte plundringen genom att konfiskera egendom. Narrativet i öst var också annorlunda, Förintelsen fick stå tillbaka till förmån för berättelsen om det stora fosterländska kriget. Platser som Theresienstadt var inte koncentrationsläger för judar utan socialister, fick generationer av skolbarn lära sig i skolan. Den utbredda antisemitism som fortfarande ligger latent i många av dessa länder har gjort restitutionsfrågan politiskt omöjlig.
Även Sverige hamnar i bottenligan, även om orsakerna är delvis annorlunda. Istället för en har-vi-inte-gjort-tillräckligt?-inställning har den svenska präglats av: ”Det-där-var-väl-vi-aldrig-en-del-av?”
Det började dock ganska bra, naziguldkommissionens utredning (SOU 1999:20) innefattade även efterforskning av plundrad konst på svenska museer. Där slutade dock Sveriges åtagande ansåg man.
När det några år senare uppdagades att Moderna museet ägde en tavla av Emil Nolde som plundrades under kriget var det som om man aldrig hade hört talas om Washingtonprinciperna. Kulturdepartementet tillsatte inte en kommission för att utreda frågan, utan överlät ärendet till museet – som i sin tur anlitade en affärsjurist. Den följande ”kohandeln” om tavlan mellan museet och ättlingarna var en av de sämst hanterade restitutionerna på 2000-talet, ett fall jag följer ingående i min bok ”Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Ordfront, 2013).
En följdfråga var naturligtvis varför inte Nolde-tavlan uppdagats under naziguldkommissionens arbete redan i slutet av 1990-talet?
Tyvärr hade kommissionens arbete brister, däribland tidspress och begränsningar i vilket material som gjordes tillgängligt. Konstfrågan blev bara ytligt utredd. Den främsta bristen var att man begränsade sig till att undersöka konst som kom till Sverige mellan 1938 och 1950. Att många plundrade konstverk uppdagats på museer i till exempel USA beror inte på att de smugglades dit under eller strax efter kriget – utan att de köptes av museerna senare under efterkrigstiden.
Nolde-målningen köptes av Pontus Hultén i Schweiz på 1960-talet. Det var från 1950-talet och framåt som den naziplundrade konsten spreds över världen. Få ville eller brydde sig om att fråga om var verken kom ifrån. Centrum för denna smutsiga konstmarknad var, och är än idag, Schweiz. Ja, naziplundrad konst säljs fortfarande.
För att fullfölja sitt åtagande till Washingtonprinciperna måste Sverige inrätta en ny kommission som går till botten med frågan. Svenska museer måste undersöka sina efterkrigstida samlingar – och offentliggöra provenienshistoria om verk vars ursprung bedöms som ”misstänkt”. Först då, kan vi frigöra oss från skulden.
Anders Rydell
Journalist och författare till bland annat ”Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Ordfront, 2013) och ”Boktjuvarna. Jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).