Gershom Gorenberg: Jo, ibland handlar det om antisemitism

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2016

Det är givet att kritik mot israelisk politik inte i sig är antisemitism, men när man utser Israel till ett förkroppsligande av allt man anser ondskefullt, då har man snubblat in i ett äldre universum, en tanketradition med djupa rötter i europeisk historia. Det skriver Gershom Gorenberg, framträdande israelisk historiker, journalist och vänsterdebattör.

Det finns anledning att visa tacksamhet mot Ken Livingstone – tidigare borgmästare i London, idag en mycket illa ansedd medlem i brittiska Labour – för åtminstone en sak: han har bidragit till ett ögonblick av klarhet, om än smärtsamt, i debatten om huruvida antisionism, åtminstone ibland, är antisemitism.

Svaret är ja. Till exempel när någon påstår, vilket Livingstone nyligen gjorde, att när Hitler kom till makten ”1932 [sic] så stödde han sionismen”. Eller när någon hävdar, vilket Livingstone därefter gjorde, att om man inte hatar alla judar, utan endast judarna i Israel, så är man inte antisemit.

Detta kräver sin förklaring. Men först lite kontext och bemötande av reflexartade invändningar. Låt oss börja med detta: Efter hårda påtryckningar från kollegor stängde Labourledaren Jeremy Corbyn under förra veckan av parlamentsledamoten Naz Shah, en stigande politisk stjärna, från partiet efter att en rad Facebook-inlägg nått offentligheten. I ett av dem föreslog Shah att Israel – varmed hon sannolikt menade den judiska majoriteten, inte den arabiska minoriteten – skulle förflyttas till USA. I ett annat antydde hon likheter mellan Israel och Nazityskland. Listan växte snabbt.

Kanske hade avstängningen av Shah i väntan på fortsatt utredning och hennes tydliga ursäkt kunnat dämpa skadeverkningarna. Men då kom Livingstone, uppringd av BBC för en kommentar, med sitt uttalande om Hitler. Nu växte upprördheten lavinartat. Sadiq Khan, Labours borgmästarkandidat i London i det förestående valet, förklarade att Livingstone ”måste sparkas ut” från partiet. Corbyn, återigen under hårt tryck, stängde av Livingstone, som sedan länge varit en politiskt allierad.

Nästa på tur att stängas av var tre lokalpolitiker, däribland en som till en israelisk fotbollsstjärna tweetat att ”du och ditt land gör samma sak som Hitler gjorde mot din ras under andra världskriget”. Fram till dess, rapporterade The Telegraph, hade en enhet i Labour i tysthet stängt av 50 medlemmar på grund av antisemitism och rasism. Det kan tolkas som en bekräftelse på att Labour har ett större problem än Livingstone, eller som att partiet har för avsikt att gå till roten med problemet.

Den större frågan    

Debatten fortsätter. Så jag lämnar den brittiska politikens interiörer för att istället återknyta till den större filosofiska frågan.

För det första är det givet att kritik mot Israel i sig inte utgör antisemitism. Som en frustrerad judisk Laboursympatisör i veckan sade till mig över telefon från norra London: ”Jag är ganska olycklig över vad den brittiska staten gör och jag kritiserar det hårt, men ingen kan på rimliga grunder anklaga mig för att vara fördomsfull mot engelsmännen, skottarna, walesarna och nordirländarna”.

När det gäller Israel erbjuder den fortsatta ockupationen, och inte minst premiärminister Benjamin Netanyahus politik, goda skäl till legitimt och nödvändigt motstånd. Men om behandlingen av all kritik mot Israel som antisemitism utgör en taktik för att undvika frågor och debatt, så är det likaså intellektuellt ohederligt att avvisa själva möjligheten att en del politiska angrepp på Israel kan avspegla en specifik motvilja mot judar.

För det andra, det spelar ingen roll om, för att ta ett exempel, Ken Livingstone inte uppfattar sig själv som antisemit, lika lite som det spelar någon roll ifall Donald Trump anser att hans sätt att tala om kvinnor är kvinnofientligt. Måttet av fördomsfullhet avgörs av orden, handlingarna och sammanhanget, inte av den eventuellt fördomsfulla personens uppfattning om sig själv.

För det tredje, det är möjligt att det är orättvist att ägna möjliga förekomster av antisemitism inom vänstern så mycket uppmärksamhet. Den är mycket mer explicit och giftig i extremhögern. Men, jag erkänner, jag kräver mer av vänstern. Grunden för en progressiv politik är alla människors lika värde och deras inneboende ansvar för varandra. På samma sätt som andra fördomar och rasismer strider antisemitismen mot denna princip.

För det fjärde, Corbyns anhängare har rätt i att både hans motståndare inom Labour och de konservativa utnyttjar denna kontrovers. Men Corbyn är också på ett särskilt sätt sårbar. Som bänknötare i parlamentet uppvisade han vad som mest välvilligt kan kallas omedvetenhet om karaktären på de antiisraeliska grupper han ställde sig bakom.

2012 bjöd Corbyn in shejk Raed Salah, ledare för den extrema grenen av den Islamiska rörelsen i Israel, till parlamentet, beskrev honom ”en mycket hedervärd medborgare” och sade ”jag ser fram emot att servera dig te på terrassen, därför att det har du förtjänat”. Salah hade givit sitt stöd åt konspirationsteorin om att judar skulle ha förvarnats att inte infinna sig på jobbet i Twin Towers i New York den 11 september 2001, och han hade i en predikan 2007 upprepat den medeltida europeiska blodsanklagelsen om att judar i samband med den judiska påsken använder blod från icke-judiska barn i sitt ”heliga bröd”, varmed avsågs det osyrade brödet som äts under påsken. Vid ett annat tillfälle sade Corbyn att han såg fram emot att stå värd för ”våra vänner i Hizbollah” vid en aktivitet i parlamentet. Han hävdade att såväl Hizbollah som Hamas var ”hängivna strävan att åstadkomma en långsiktig fred i hela regionen”.

På andra sidan av Corbyns märkliga stöd till socialt reaktionära grupper, så finns det många människor i Libanon och Syrien som skulle ifrågasätta Hizbollahs strävan efter fred. Vad gäller rörelsens strategi i förhållande till Israel så skriver den franske forskaren August Richard Norton i sin grundliga Hezbollah: A Short History att organisationens ursprungliga uttalade målsättning krävde Israels ”slutgiltiga utplåning”. Varje försök att påstå att detta endast utgör hat mot Israel och inte mot judar generellt omintetgjordes genom Hizbollahs  bombattack 1994 mot ett judiskt center i Buenos Aires då 85 personer dödades.

Och förutom allt detta var det Corbyn som, för att citera BBC, på nytt placerade Ken Livingstone ”i rampljuset” i Labour.

Dikotom världsbild

Så hur passar allt detta ihop med progressiv politik? Logiskt sätt, inte alls. Historiskt sett, säger Steven Fielding, statsvetare vid Nottingham University och expert på Labour, ”är problemet för Livingstone…och Corbyn att de levt och verkat” inom den yttersta vänstern inom Labourpartiet. Dessa kretsar tolkar världspolitiken utifrån en dikotomi bestående av imperialismen och dess motståndare, och Israel placeras i det första lägret som ett ombud för USA. I en podcast om den aktuella kontroversen i Labour tillade Fielding att den israelisk-palestinska konflikten ”är en svår och komplicerad fråga…men sådana som Livingstone, Corbyn och likasinnade ser bara en förenklad och grov bild enligt vilken Israel är den mörkaste och värsta möjliga skurken”.

Men när man utser ett litet land, som råkar vara judiskt, som förkroppsligandet av allt man anser ondskefullt, som den huvudsakliga motorn bakom alla destruktiva krafter, då har man lämnat den politiska sfären, och definitivt allt vad progressiv politik heter. Istället har man snubblat in i ett äldre universum, en europeisk mytologi enligt vilken judar inte endast utgör den ultimate Andre, utan även de hårdnackade motståndarna till allt det som rättänkande människor håller för sant, och vilkas roll och makt överdrivs oerhört.

Från amerikansk horisont kan det vara svårt att dra sig till minnes hur djupt detta sätt att tänka är inristat i europeisk historia, hur grundläggande det var för hur det kristna Europa tänkte om judar. Lyckligtvis har det försvagats. Men det är en tankevana som inte har försvunnit, lika lite som rasismen i USA försvunnit. Och den ger sig till känna i oväntade sammanhang.

Detta förflutna ställer på ett särskilt sätt till problem för människor som alltför enkelt och prydligt reducerat progressivt tänkande till kategorierna den västliga imperialismens förtryckare och dess offer. Det är oundvikligen så att Europas förföljelse av judar var en av drivkrafterna som skapade sionismen. Så medan ni försöker få Israel att passa in i rollen som västvärldens ombud, är landet även en konsekvens av västs förtryck.

Ibland blir lösningen på detta dilemma att vända upp och ner på ansvaret – med andra ord att skylla på offren. Man påstår att Israel beter sig som nazisterna. Eller, som Livingstone föredrog att uttrycka saken, att Hitler till en början var sionist. Ni förstår, det är sionisterna som bär skulden, vilket bara är någon enstaka artig millimeter från att säga att det är judarna som bär skulden.

Ja, denna typ av tänkande går över gränsen mellan att vara emot Israels politik och irrationell motvilja mot judar – eller med ett annat ord, antisemitism.

Gershom Gorenberg

Gershom Gorenberg är korrespondent för The American Prospect och författare till bl.a. The Unmaking of Israel (2011). Artikeln, som här är något kortad, publicerades ursprungligen i The American Prospect 5/5 2016, prospect.org. Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld.