Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2016
En rad incidenter inom Labour och vid landets universitet visar att antisemitismen utgör ett reellt problem inom delar av den brittiska vänstern. Det handlar om en debatt där ingen åtskillnad görs mellan judar och Israel, där begreppet ”sionism” används på ett demoniserande sätt och där historiska stereotyper vävs in i nya sammanhang, skriver Charlotte Wiberg.
”Antisemitism är ett stort problem på brittiska universitet.” Så drastiskt uttalar sig Alex Chalmers, tidigare ordföranden för Labour-partiets studentförening i Oxford (The Independent, 17/2). Han avgick från sin post i protest mot en våg av antisemitiska uttryck bland Labourstudenter. Det handlar alltså inte om nynazister, inte om konservativ överklass, inte heller – vilket en del säkert skulle vilja tro – om muslimer. Problemet finns inom den brittiska vänstern.
Ordföranden i Labours studentförening i Oxford avgick i protest. Skärmavbild från Independent.
Konkret handlar det om saker som följande: En grupp som kommit överens om att skrika ”Filthy Zionist!” varje gång en specifik judisk student visar sig. Åsikter som att alla judar skulle vara legitima måltavlor i kampen mot Israel, eller att alla judar offentligt bör ta avstånd från sionism och staten Israel. Raljerande kommentarer om ”stora näsor” eller om ”rothschildare”, och användande av skällsordet ”Zio”, en pejorativ förkortning av ”Zionist” som används i antisemitiska kretsar. Auschwitz har vidare kallats ”en kassako” och en student menade att det var dags att ta itu med ”den judiska frågan”.
Även incidenter vid London School of Economics, King’s College i London och York University har blivit omtalade. Vid York University har Labourledaren Jeremy Corbyns son, Tom Corbyn, varit med om att sätta upp den kontroversiella pjäsen ”Seven Jewish children”, där judisk historia från nazismen och framåt gestaltas i korta, enradiga repliker, fram till en monolog i slutet där palestinier kallas djur som ”lika gärna skulle kunna utplånas”.X
Det görs alltså ingen åtskillnad mellan judar, Israel och ”sionism”, där begreppet ”sionism” används på ett demoniserande och förenklat sätt. Men det finns också ekon från en tid före staten Israels bildande. Tanken att judar profiterar på Förintelsen har naturligtvis kommit till efter Förintelsen, men uttrycker klassiska idéer om judisk girighet och utsugning som är oavhängiga av Israel och sionism. Själva hätskheten i attackerna, slutligen, pekar också på att något annat än politiskt engagemang är i spel.
Problemet har inte uppstått från en dag till en annan och handlar inte bara om studenter. Caryl Churchills ”Seven Jewish children” hade sin urpremiär under Gazakriget 2009, och kom enligt författaren Howard Jacobson att illustrera ett tankeklimat som uppnått diktaturstatus i fråga om Israel: avvik en smula från den antisionistiska hängivelsen och själva din mänsklighet blir ifrågasatt.
Året därpå gav Jacobson ut sin Bookerprisbelönade roman ”The Finkler question”, där han på komiskt vis gestaltar olika former av judisk identitet mot bakgrund av både filo- och antisemitism. Churchills pjäs figurerar i romanen, liksom tunt maskerade porträtt av filmregissören Ken Loach, som uttryckt förståelse för antisemitism, samt den övertygade antisemiten och saxofonisten Gilad Atzmon. Romanen ger, även om den naturligtvis också är fiktion, en ögonblicksbild av klimatet för judar i dagens England.
Den brittiske sociologen David Hirsh har myntat begreppet ”Livingstone-formuleringen” – döpt efter Londons borgmästare 2002–08, Ken Livingstone – som beskriver tendensen att besvara anklagelser om antisemitism genom för det första säga att det som påstås vara antisemitism i själva verket bara handlar om ”kritik av Israel”, och för det andra hävda att den sortens anklagelser bara har som syfte att tysta sådan kritik. Anklagelsen slungas således tillbaka i anklagarens ansikte, och den anklagade behöver inte befatta sig med temat antisemitism.
Ken Livingstone stängdes den 28/4 av från Labour efter att bland annat ha påstått att ”Hitler stödde sionismen”. Skärmavbild från BBC.
Begreppet härrör från en incident där Ken Livingstone anklagade en påflugen judisk journalist för att bete sig som en tysk krigsförbrytare. Journalisten tog illa vid sig men Livingstone vägrade be om ursäkt, och skrev istället en text med formuleringen: ”anklagelsen om antisemitism har alldeles för länge använts mot alla och envar som är kritiska till den israeliska regeringens politik, vilket jag själv har varit”. Förolämpningen mot journalisten förvandlades till ”kritik av Israel”, och journalistens reaktion till ”ett försök att tysta kritik av Israel”.
Anklagelserna om antisemitism på universiteten avfärdas också ibland som en sionistisk taktik att ”ropa varg”. Vänsterskribenten Owen Jones, en av dem som reagerat och tagit ställning mot de antisemitiska incidenterna, har vittnat om hur hans Twitterinlägg om antisemitism ständigt bemöts med reaktionen ”…men Israel då?”. ”Varför behandlar människor som aldrig skulle avfärda andra typer av rasism just antisemitism som ett politiskt instrument konstruerat av pro-israeliska krafter?”, undrar Jones i en kolumn i The Guardian (26/8 2015).
Flera ledande brittiska vänsterpolitiker har dock visat på dåligt omdöme i just denna fråga. George Galloway, ledaren för Respectpartiet och tidigare parlamentsledamot, har inte bara uttryckt beundran för Gilad Atzmon, utan också anklagat Israel för att ligga bakom Ukrainakonflikten, utropat ”sitt” distrikt till Israelfritt område (det vill säga inte bara fritt från israeliska varor utan också israeliska besökare) och stormat ut från en debatt vid upptäckten att det fanns en israelisk jude på motståndarsidan.
Galloway erkänner inte Israels rätt att existera. Flera gånger har han anklagats för antisemitism, bland annat av medarbetare på den vänsterlutande The Guardian. Själv anser han sig naturligtvis inte vara det, men hans hat mot Israel är onekligen extremt.
Den nuvarande ledaren för Labourpartiet, Jeremy Corbyn, är gammal vän med Galloway. Problemet med Corbyn är inte att han själv skulle ha uttryckt antisemitism, utan hans val av sällskap och forum att uppträda i. Precis som Galloway – och liksom för övrigt Ken Livingstone – har han upprepade gånger medverkat i den iranska regimens propagandakanal Press TV – där antisemitism och förintelseförnekande regelbundet uttrycks. Och Corbyn har själv bjudit in några förintelseförnekare till underhuset (Dyab Abou Jahja, Raed Salah och James Thring) – även om det naturligtvis inte är i egenskap av just förintelseförnekare som de bjudits in. Men en av dem, Thring, tog tillfället i akt att under det pro-palestinska arrangemang han bjudits till upplysa om att judar kontrollerar världsekonomin.
Lord Levy, judisk representant för Labour i överhuset, har hotat lämna partiet om inte partiledningen tar tydlig ställning mot de antisemitiska incidenterna. Corbyn har svarat med att gå till motattack och sagt sig vara ”besviken” på Levy, som ”tydligen inte lyssnat” alla de gånger Corbyn tagit ställning mot antisemitism, islamofobi och annan rasism. På så sätt vägrar Corbyn hantera antisemitismen specifikt, och antyder att Levy riktat en anklagelse mot honom och partiet i ond tro.
George Galloway.
Corbyn, Galloway och Livingstone tillhör ett äldre garde, 68-vänstern. De saknar förståelse för antisemitism, kanske för att judarna inte framstår som de jordens förtryckta som dessa män vill kämpa för och försvara. Vid ett möte med en grupp judar inom Labourpartiet, som ägde rum för att försöka skapa gemensam förståelse, trampade Livingstone bara ännu mer på judiska smärtpunkter. Han tillerkände inte judar rätten att betrakta sig som en etnicitet. Han använde orden ”judisk”, ”sionistisk” och ”israelisk” utan åtskillnad. Och han klargjorde att han inte betraktade judar som sin väljarbas eftersom judar är rika, och därför inte röstar vänster.
Den unga generationens syn på judar och antisemitism verkar emellertid inte mer sofistikerad. En del av dem har en grund antirasistisk analys, som helt enkelt reducerar judar till ”vita” och privilegierade. Israel och sionism betraktas som bärare av, inte måltavlor för, rasism. Den mediala uppmärksamheten på Israel–Palestina är stor och för varje konflikt där palestinier dödas eller skadas växer en kritisk hållning mot Israel som ibland spiller över i demonisering och antisemitism. ”Judar”, ”sionism” och ”Israel” är tre olika storheter, och ingen av dem betecknar ett monolitiskt fenomen. Men de smälts ner i en och samma avskyvärda form.
Åsikten att judar bör ta avstånd från Israel eller israelisk politik har också förts fram i Sverige, exempelvis av Malmöpolitikern Ilmar Reepalu och filosofen Torbjörn Tännsjö. Ingen har dock varit så konsekvent som den Oxfordstudent som menade att varje enskild jude ska göra ett offentligt uttalande om sin syn på Israel och sionism.
Att judar i diasporan inte kan ses som representanter för ett land de inte bor i, och inte har något med detta lands agerande att göra, borde vara självklart. Samtidigt kompliceras saken av att många judar har band till Israel, konkreta i form av släktingar som bor där, eller känslomässiga. Israel är världens enda judiska land och en plats som erbjuder tillflykt undan förföljelse. Kraven på avståndstagande träffar en öm punkt. De innebär – inte för alla judar men för många – krav på att förneka en del av den judiska identiteten. När en komplex verklighet reduceras till en moralisk prövosten, när det gäller att vara ”för eller emot Israel”, blir därför judar suspekta.
Det måste slutligen påpekas, även om jag här fokuserat på antisemitismen inom vänstern, att extremhögern också är aktiv i dag – och att deras hat naturligtvis är ”normalt” för dem, medan antisemitism inom vänstern inte är en norm. 2014 blev Labourpolitikern Luciana Berger utsatt för en nätattack av en ung nynazist. När denne dömdes till fängelse bombarderades Berger av runt 2 500 Twitterinlägg med hashtaggen #filthyjewbitch. Det går naturligtvis inte att jämföras med de problem som råder inom Labour.
Samtidigt – minns gruppen i Oxford som skrek ”Filthy Zionist!” när de såg en viss judisk student. Ibland är vokabulären annorlunda, men hatet detsamma.
Charlotte Wiberg
Fri skribent
Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet den 6/4 2016.