Charlotte Wiberg belyser i en understreckare i SvD den 6/4 2016 antisemitiska tendenser inom delar av Labour och den brittiska vänstern. Det handlar framför allt om uppfattningar som förs fram och rationaliseras som ”kritik av Israel”. Problemen är tydliga inte minst vid universiteten, men lämnar återkommande avtryck även i den bredare politiska debatten. Wiberg ger flera exempel:

”Antisemitism är ett stort problem på brittiska universitet.” Så drastiskt uttalar sig Alex Chalmers, tidigare ordföranden för Labour-partiets studentförening i Oxford (The Independent, 17/2). Han avgick från sin post i protest mot en våg av antisemitiska uttryck bland Labourstudenter. Det handlar alltså inte om nynazister, inte om konservativ överklass, inte heller – vilket en del säkert skulle vilja tro – om muslimer. Problemet finns inom den brittiska vänstern.

Konkret handlar det om saker som följande: En grupp som kommit överens om att skrika ”Filthy Zionist!” varje gång en specifik judisk student visar sig. Åsikter som att alla judar skulle vara legitima måltavlor i kampen mot Israel, eller att alla judar offentligt bör ta avstånd från sionism och staten ­Israel. Raljerande kommentarer om ”stora näsor” eller om ”rothschildare”, och användande av skällsordet ”Zio”, en pejorativ förkortning av ”Zionist” som används i antisemitiska kretsar. Auschwitz har vidare kallats ”en kassako” och en student menade att det var dags att ta itu med ”den judiska frågan”.

”Det görs”, skriver Wiberg, ”alltså ingen åtskillnad mellan judar, ­Israel och ’sionism’, där begreppet ’sionism’ används på ett demoniserande och förenklat sätt. Men det finns också ekon från en tid före staten Israels bildande. Tanken att judar profiterar på Förintelsen har naturligtvis kommit till efter Förintelsen, men uttrycker klassiska idéer om judisk girighet och utsugning som är oavhängiga av Israel och sionism. Själva hätskheten i attackerna, slutligen, pekar också på att något annat än politiskt engagemang är i spel.”

Wiberg diskuterar även hur kritik mot antijudiska uttalanden och manifestationer regelmässigt avfärdas som sinistra försök att ”tysta kritik av Israel” (ett argumentationsmönster som för övrigt är vanligt även i svensk debatt, se t ex här, här, här, här) och hänvisar till den brittiske sociologen David Hirsh begrepp ”Livingstone-formuleringen”, döpt efter Londons borgmästare 2002–08, Ken Livingstone, ”som beskriver tendensen att besvara anklagelser om antisemitism genom för det första säga att det som påstås vara antisemitism i själva verket bara handlar om ’kritik av Israel’, och för det andra ­hävda att den sortens anklagelser bara har som syfte att tysta sådan kritik. Anklagelsen slungas ­således tillbaka i anklagarens ansikte, och den anklagade behöver inte befatta sig med temat anti­semitism.” (Läs Hirsh text om Livingstone-formuleringen i SKMA:s nyhetsbrev.)

Wiberg tillägger:

Anklagelserna om antisemitism på universiteten avfärdas också ibland som en sionistisk taktik att ”ropa varg”. Vänsterskribenten Owen Jones, en av dem som reagerat och tagit ställning mot de anti­semitiska incidenterna, har vittnat om hur hans ­Twitterinlägg om antisemitism ständigt bemöts med reaktionen ”…men Israel då?”. ”Varför behandlar människor som aldrig skulle avfärda andra ­typer av rasism just antisemitism som ett politiskt instrument konstruerat av pro-israeliska krafter?”, undrar Jones i en kolumn i The Guardian (26/8 2015).

Wiberg noterar att flera framträdande brittiska vänsterpolitiker har en bekymmersam historia när det gäller förhållningssättet till Israel och antisemitism, däribland ”antisionisten” och ledaren för Respect Party, George Galloway, och noterar:

Den nuvarande ledaren för Labourpartiet, Jeremy Corbyn, är gammal vän med Galloway. Problemet med Corbyn är inte att han själv skulle ha uttryckt antisemitism, utan hans val av sällskap och forum att uppträda i. Precis som Galloway – och liksom för övrigt Ken Livingstone – har han upprepade gånger medverkat i den iranska regimens propagandakanal Press TV – där antisemitism och förintelseförnekande regelbundet uttrycks. Och ­Corbyn har själv bjudit in några förintelseförnekare till underhuset (Dyab Abou Jahja, Raed Salah och ­James Thring) – även om det naturligtvis inte är i egenskap av just förintelseförnekare som de bjudits in. Men en av dem, Thring, tog tillfället i akt att under det pro-palestinska arrangemang han bjudits till upplysa om att judar kontrollerar världs­ekonomin.

Wiberg fortsätter:

Corbyn, Galloway och Livingstone ­tillhör ett äldre garde, 68-vänstern. De saknar förståelse för antisemitism, kanske för att judarna inte framstår som de jordens förtryckta som dessa män vill kämpa för och försvara. Vid ett möte med en grupp judar inom ­Labourpartiet, som ägde rum för att försöka skapa gemensam förståelse, trampade Livingstone bara ännu mer på judiska smärtpunkter. Han tillerkände inte judar rätten att betrakta sig som en etnicitet. Han använde orden ”judisk”, ”sionistisk” och ”israelisk” utan åtskillnad. Och han klargjorde att han inte betraktade judar som sin väljarbas eftersom judar är rika, och därför inte röstar vänster.

Den unga generationens syn på judar och anti­semitism verkar emellertid inte mer sofistikerad. En del av dem har en grund antirasistisk analys, som helt enkelt reducerar judar till ”vita” och privilegierade. Israel och sionism betraktas som bärare av, inte måltavlor för, rasism. Den mediala uppmärksamheten på Israel–Palestina är stor och för varje konflikt där palestinier dödas eller skadas växer en kritisk hållning mot Israel som ibland spiller över i demonisering och antisemitism. ”Judar”, ”sionism” och ”Israel” är tre olika storheter, och ingen av dem betecknar ett monolitiskt fenomen. Men de smälts ner i en och samma avskyvärda form.

Charlotte Wiberg hänvisar även till den svenska debatten och konstaterar:

Åsikten att judar bör ta avstånd från Israel eller israelisk politik har också förts fram i Sverige, ­exempelvis av Malmöpolitikern Ilmar Reepalu och filosofen Torbjörn Tännsjö. Ingen har dock varit så konsekvent som den Oxfordstudent som menade att varje enskild jude ska göra ett offentligt uttalande om sin syn på Israel och sionism. Att judar i diasporan inte kan ses som representanter för ett land de inte bor i, och inte har något med detta lands agerande att göra, borde vara självklart. Samtidigt kompliceras saken av att många judar har band till Israel, konkreta i form av släktingar som bor där, eller känslomässiga. Israel är världens enda judiska land och en plats som erbjuder tillflykt undan förföljelse. Kraven på avståndstagande träffar en öm punkt. De innebär – inte för alla judar men för många – krav på att förneka en del av den judiska identiteten. När en komplex verklighet reduceras till en moralisk prövosten, när det gäller att vara ”för eller emot Israel”, blir därför judar suspekta.

Avslutningsvis pekar hon på skillnader och likheter mellan extremhögerns antisemitism och den som förekommer inom vänstern:

Det måste slutligen påpekas, även om jag här ­fokuserat på antisemitismen inom vänstern, att ­extremhögern också är aktiv i dag – och att deras hat naturligtvis är ”normalt” för dem, medan antisemitism inom vänstern inte är en norm. 2014 blev Labourpolitikern Luciana Berger utsatt för en nätattack av en ung nynazist. När denne dömdes till fängelse bombarderades Berger av runt 2 500 Twitterinlägg med hashtaggen #filthyjewbitch. Det går naturligtvis inte att jämföras med de problem som råder inom Labour.

Samtidigt – minns gruppen i Oxford som skrek ”Filthy Zionist!” när de såg en viss judisk student. Ibland är vokabulären annorlunda, men hatet detsamma.

Läs hela texten i SvD.