Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2016
Lärare som konfronteras med antijudiska uttalanden men inte vet hur de ska bemötas. En antirasistisk norm som inte omfattar fientlighet mot judar. Nils Karlsson, högskolelärare och kommunalpolitiker i Malmö, bekymras över en såväl oklar som accepterande och räddhågsen hållning till antisemitism.
Det här ingen vetenskaplig artikel. Bevisföringen är anekdotisk, det statistiska underlaget litet och inte på något sätt randomiserat, och i den mån den är filosofisk är den kontinental snarare än analytisk.
För några veckor sedan började jag fundera över rasism jag stött på som lärare i etik och vetenskapsteori på Malmö Högskola. Jag är själv inte drabbad, jag är vit skäggig svensk medelklass, men jag blir såklart illa berörd och klasserna innehåller människor från hela världen, både med och utan skägg.
Nils Karlsson. Foto Frida Roijer
Ingen skall behöva gå till skolan och tvingas höra rasism. Om det händer brukar jag direkt ta upp det och förklara att det är oacceptabelt. Jag undervisar vuxna människor och om vuxna människor kränker andra så får de helt enkelt tåla en tillsägelse. För det mesta har vuxna människor dessutom vett att hålla tyst med sina rasistiska fördomar i föreläsningssalen. Högskolan är intellektuell och alla känner väl till den antirasistiska diskurs man förväntas hålla sig till.
Utom när det gäller antisemitism. Där uppfattar jag att normala spärrar inte tycks gälla. Att andra studenters acceptans är större. Så jag frågade bekanta lärare, tidigare kolleger och ytliga lärarkontakter på Twitter om och hur de mött antisemitism i undervisningssituationen. Och de flesta har gjort det någon gång. Och det verkar vara något som är svårt att bemöta och inget som det finns klara instruktioner för från skolledning. De jag pratat med undervisar på alla nivåer från grundskola till universitet.
Den antisemitism jag och mina kolleger mött har tagit sig olika uttryck. Allra vanligast tycks vara konspirationsteorier och föreställningar om judars ondska hos studenter med rötter i Mellanöstern. Många av mina bekanta vittnar om att det komplicerar saker. Hur bemöter man utan att framstå som rasist? Hur bemöter man föreställningar som inte grundas i fakta utan i diskussioner kring köksbord, som delas av elevens bekanta, som ibland är en integrerad del i elevens begreppsapparat? Och hur gör man det på den tid som är avsedd att lära ut vad det nu kan vara till en hel klass?
Det kommer självklart uppfattas kränkande att få grundläggande värderingar ifrågasatta. Ändå är det en konflikt vi måste våga ta, såklart. Men det vore lysande om vi pedagoger, oavsett nivå vi undervisar på, ges resurser att hantera antisemitism. Konkreta redskap.
Nu är det självklart inte så att alla antisemiter har rötter i Mellanöstern. På högskolenivå mötte jag antisemitism från studenter med alla möjliga bakgrunder, och ibland arbetskamrater i fikarummet. Det vanligaste var personer som ville diskutera konflikten mellan Israel och Palestina och som inte kunde hålla isär Israel och judar. Men även akademiska antisemiter bär inte sällan på samma antisemitiska myter som alla antisemiter. Det är samma organstöldsteorier, samma påstådda kontroll av media, och så vidare.
Jag tycker såklart situationen är oacceptabel, men jag har inga lösningar att presentera. Det här är bara en reflektion över ett fenomenen. Jag upplever att i takt med att den rasistiska tonen höjts i samhället, där nu det sociala stigmat med att häva ur sig hat mot t.ex. flyktingar bryts ner allt mer och mer och att ”säga det ingen vågar säga” på något sätt blivit ett tecken på mod snarare än brist på grundläggande social kompetens, blir också antisemiterna mer högljudda.
Den sista föreläsningen jag höll innan jag blev tjänstledig för att bli politiker handlade om pliktetik. Jag pratade om de stentavlor Moses bar ner från berget, de är ett av de äldsta och mest kända exemplen på pliktetik. En student uppfattade historien som påfallande judisk. Han tyckte författaren till läroboken hade ett misstänkt judiskt namn. Och han hade inte vett att hålla tyst om det. Ingen reagerar. De andra studenterna är vana. Och det var ju bara ett skämt.
Det börjar bli många sådana skämt nu.
Nils Karlsson
Universitetsadjunkt och kommunalråd (MP) i Malmö