Hynek Pallas: Eichmann och missbruket av ”banalitetstanken”

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2016

Debatten om pjäsen ”Samtal före döden – Adolf Eichmanns sista timmar”, som under vintern spelats på Stockholms stadsteater, föranledde filmvetaren och kritikern Hynek Pallas att reflektera över missbruket av begreppet ”ondskans banalitet”.

För två år sedan satt jag omtumlad och utmattad i en biograffåtölj i Amsterdam. Filmen som just hade haft premiär, Claude Lanzmanns dokumentär ”The last of the unjust”, var förvisso nästan fyra timmar lång. Men det var inte längden som påverkade – regissörens mest kända verk, den nu 30-årsjubilerande ”Shoah”, klockar in på nio och en halv timme.

”Shoah”, den definitiva filmen om Förintelsen, gjordes på uppdrag av det israeliska förintelsemuseet Yad Vashem och tog sex år att spela in. ”The last of the unjust” är ett av många ”sidospår” från den 556 minuter långa, extremt långsamma och plågsamma resan in i dödens landskap och minnena de överlevande bär på.

Men det är inte vilket material som helst Lanzmann valde att klippa bort. Regissören var rädd för att de intervjuer – dussintals timmar – som han gjort med Benjamin Murmelstein skulle överskugga resten av filmen. Murmelstein var rabbin i Wien och den siste ”äldsten” i juderådet i Theresienstadt.

Theresienstadt är den tjeckiska garnisonsstad som hundratusentals judar passerade på vägen till massmordet. Min pappas familj hamnade nästan mangrant i de trånga kasernerna. Bara farmor överlevde – hon kom för sent för att skickas vidare till det industriella massmordet.

Filmen växlar mellan intima intervjuer på Murmelsteins balkong i Rom och Lanzmanns besök i Theresienstadt. Hans långsamma promenad från tågstationen till fästningen i gettot lämnar en hinna av illamående överallt i mig.

Jag påmindes om ”The last of the unjust” efter diskussionen om pjäsen ”Samtal före döden” (Leif Zern, DN 7/12, 9/12, 14/12 och Negar Josephi, Expressen 8/12). Jag har inte sett pjäsen, men är sedan länge intresserad av dess premiss: Adolf Eichmann och den banala ondskan. Därför reagerade jag på ett inlägg av pjäsens danske upphovsman, dramatikern Adam Price (DN 14/12) som ägnar sig åt denna bakgrund och menar att hans kritiker har missförstått den.

Enligt Price leddes Eichmann ”av auktoritetstro, stora personligheter och en brinnande längtan efter beröm och erkännande”. Han var ett ”massmordets diskreta mellanchef”. Och – något mer häpnadsväckande uttryckt – var Eichmann inte en av de ”spektakulära nazisterna”.

Det är egentligen inte påståenden som överraskar. Däremot att Price ger uttryck för Eichmann som symbol och metafor för ”banal ondska” som om det inte var en omstridd tanke.

Föreställningen om en av 1900-talets riktigt stora mördare som ”banal” har sedan Hanna Arendts bok ”Eichmann in Jerusalem: A report on the banality of evil” från 1963 slagit rot och växt till en sanning som kan uttryckas som en självklarhet.

Detta trots att till exempel den tyska filosofen Bettina Stangneths ”Eichmann before Jerusalem” från 2011 (recenserad i DN 20/10 2014) tydligt har utmanat den här föreställningen. Stangneths bok är bland annat baserad på de så kallade Sassen-intervjuerna från 1957 där Eichmann skryter om mordet på judarna, om sina ”prestationer” och önskar att ”vi hade dödat samtliga 10,3 miljoner”.

Vad ”banaliteten” egentligen betyder har tolkats (och misstolkats) ordentligt genom åren. Själv har jag alltid läst Arendts tankar som systemkritik, hon undersöker människans position i det onda systemet. Mindre behagligt är det att ta del av ett radiosamtal mellan Arendt och Joachim Fest från 1964 (utgivet i bokform som ”Eichmann war von empörender Dummheit – Gespräche und Briefe”, 2011) där Arendt i ett samtal om Eichmann avfärdar ”brottsliga motiv” i viljan att bli delaktig i ett större sammanhang eller i den känsla av makt som uppstod av denna. Det var, enligt Arendt, ”allmänmänskligt”.

Det känns ibland som att den tyska filosofen drogs med av sina teorier och glömde att ”det större sammanhanget” var Nazityskland och den karriärstege Eichmann klättrade på handlade om att mörda flest judar på mest effektivt vis. Det var inte en allmänmänsklig erfarenhet eller drivkraft.

Så även i den form Arendt tillskrev just Eichmann banalitet – en korkad byråkrat som drevs mer av karriärambitioner än ideologi – är det absolut inte en okontroversiell tanke. Skuggan av den tanken skymmer, som Prices kommentar visar, sikten än i dag.

Eichmann är den frånvarande tredje huvudpersonen i ”The last of the unjust”. Murmelstein arbetade med honom i Wien när han som rabbin hjälpte judar att emigrera. När Murmelstein senare hamnade i Theresienstadt var Eichmanns fingeravtryck närvarande eftersom han organiserat gettot. Med sedvanlig perversitet kallade ”mellanchefen” Theresienstadt för ”modellgettot”. Vid det skrivbord banalitetens förespråkare ser framför sig hjälpte han Joseph Goebbels att rita upp kulisser av normalitet. De byggdes upp framför de vidriga barackerna för att man skulle kunna spela in en propagandafilm och organisera ett besök som duperade Röda korset (omskrivet i SvD 3/7 2014).

Det tar således inte särskilt lång tid för Murmelstein att slakta Eichmann verbalt i ”The last of the unjust”. ”Mannen”, säger han skarpt, ”var en demon”.

Liksom det finns överlevande som anser att Auschwitz inte bör beskrivas som helvetet eftersom det skapades av människor och därför bör behandlas som något människan är kapabel till (och ska bära skulden för) tror jag inte vi bör framställa massmördare som djävlar. Men i fallet Eichmann passar det engelska uttrycket ”the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist” väldigt bra.

Murmelstein var persona non grata i Israel – att vara äldste i ett getto innebar milt uttryckt en moralisk balansgång, vilket ”Last of the unjust” handlar om – och fick kalla handen när han erbjöd sig att vittna mot Eichmann. Detta trots att den gamle rabbinen hade haft att göra med Eichmann på nära håll i många år.

Murmelstein beskriver någon som skiljer sig kraftigt från byråkraten som lyder order, som knappast bara är kuggen i ett maskineri. ”Mellanchefen” var en korrupt, rabiat man som med egna händer tog del i Novemberpogromerna. En person som trots att han aldrig nådde en hög rang befann sig i den inre kretsen av massmordets tankesmedja. Eichmann deltog (vilket även Stangneths bok visar) i alla viktiga möten, och man förväntade sig ”okonventionella lösningar” av honom i ”judefrågan”.

Tror man inte det är spektakulärt nog, har man gått på Hollywoodbilden av ondskan som pråligt utanpåskap.

Men jag förstår Arendts intentioner när hon ställd inför Eichmann i Jerusalem 1961 tvingas tänka fram ett koncept, ett ord, bortom dödskallarna och de blanka stövlarna. Eichmann är inte längre i trettioårsåldern, han närmar sig 60. Tunnhårig, snuvig, med byråkratglasögon.

Titta noga på rättegångsbilden av honom! Då kommer du närmare förståelsen av hur denna tolkning av banaliteten, av det som inte är ”spektakulärt”, grundlades på 1960-talet och hur den fortfarande ekar i vår syn på 1900-talets folkmord. Jag tror, som Kay Glans har skrivit i tidskriften Respons (6/2012), att en förklaring till att Arendts tes om ondskans banalitet omfamnades var decenniets traditionsuppror. Respekt för auktoriteter var det stora problemet – även i Eichmanns fall.

Dessa saker – inklusive karikatyren av den grådaskige smådumme mellanchefen – är en lika viktig förklaring till missbruket av ”banalitetstanken” om Eichmann, som de hjälper oss att förklara hur man kunde lämna kommunismens fasor bakom sig så hastigt 1989. Inget system har väl tett sig så byråkratiskt långtråkigt och fullt av mellanchefer som socialistländernas? Människor skickades till Gulag av tunnhåriga herrar på tråkiga kontor för att de protesterade mot upplösandet av sin idrottsförening. En bättre kuliss för människoförstörande får man leta efter.

Föreställningen om massmördaren som ”vanlig” och ospektakulär spelar även in i andra sammanhang. I år är det 50 år sedan de brutala massmorden på kommunister i Indonesien. Alla som har sett Joshua Oppenheimers hyllade dokumentärfilmer om händelserna, ”The act of killing” (2012) och ”The look of silence” (2015), vet hur overkligt det är att möta de skröpliga gamla mördarna. Men eftersom filmerna inte reproducerar föreställningen om det banala så har de lyft dessa ”vanliga” män – de som iförda Hawaiiskjortor visar upp hur de på löpande band ströp och slaktade – ur normaliteten och skapat ett viktigt samtal i Indonesien.

Efter visningen av ”The last of the unjust” i Amsterdam pratade jag med den nu 90-årige Lanzmann – en gång i tiden fransk motståndsman och ena hörnet i en kärlekstriangel med Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Han hade få varma ord till övers för dem som använder termen ”banal ondska”. Samma vecka hade regissören förklarat för engelska tidningar att rättegången mot Eichmann var smutsig, full av fel och ”ledd av ignoranter”. (I detta förenas han med Arendt, som ansåg att internationell rätt skulle ha handskats med fallet.)

Jag frågade om Lanzmann trodde att historien hade blivit en annan om materialet i ”Last of the unjust” ändå hade kommit med i ”Shoah” för 30 år sedan.

Hade samtidens bild av Eichmann och banaliteten varit annorlunda i dag?

Han tittade stint på mig.

”Naturligtvis. Det fanns aldrig något banalt med den mannen”.

Hynek Pallas
Fil dr i filmvetenskap och kritiker. Artikeln publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter 29/12 2015.