Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2015.

För en tid sedan redovisade Brottsförebyggande rådet hatbrottsstatistik för 2014. Det är en dyster läsning. Anmälningarna av hatbrott mot en rad olika grupper har ökat, inklusive de som riktas mot judar. Under fjolåret anmäldes 270 hatbrott med antisemitiska motiv. Det är den högsta nivån som uppmätts för ett enskilt år och 38 procent fler än under 2013.

Ändå säger dessa siffror ganska lite om hur många hatbrott som faktiskt ägt rum. Mörkertalet är stort. Enligt en undersökning som EU-organet FRA gjorde 2013 svarade 75 procent av de svenska judar som uppgav sig ha utsatts för antisemitiska trakasserier under den senaste femårsperioden att de inte anmält den allvarligaste händelsen. Den vanligaste orsaken var att de inte trodde att en polisanmälan skulle leda någon vart.

Pessimismen är tyvärr inte ogrundad. Den låga uppklaringen av hatbrott – och det gäller alla brott av detta slag – är oacceptabel. Det har sagts många gånger, men det gör inte saken mindre angelägen: Polis och rättsväsende måste ta denna fråga på större allvar! I det ligger även att inhämta nödvändig kunskap, till exempel om hur dagens antisemitism ser ut. Här kan SKMA hjälpa till. Vi har haft många poliser på våra utbildningar under åren, men vi skulle gärna möta ännu fler framöver.

Nästan dagligen kan vi läsa om hur polariseringen ökar i vårt samhälle och om hur hatpropagandan mot olika grupper blir allt mer aggressiv. Sällan har det antirasistiska arbetet varit viktigare än idag. Desto mer bekymmersamt att återigen tvingas konstatera att antirasism på många håll inte verkar inkludera kampen mot judehat.

I artikeln ”Antirasismens antisemitismproblem” i detta nummer av nyhetsbrevet ges en rad aktuella exempel på hur antisemitismen inom delar av den antirasistiska opinionen i Sverige ignoreras eller ursäktas.

Det handlar dels om antirasistiska kampanjer eller böcker som belyser olika former av hat och fördomar i det svenska samhället, men som utelämnar det hat som drabbar judar. Men det handlar också om en hållning som slätar över eller till och med tycks se  antisemitism som förenlig med antirasism.

Ta till exempel Mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg 9-10 november. Kampen mot rasism är huvudtema. Till årets konferencier valdes Nabila Abdul Fattah. Hon är även känd som rapartisten Nabila. I en av sina låtar beskriver hon ”judarna” som en mäktig grupp som står under inflytande av satan. ”Judarna” framställs även som kollektivt ansvariga för Israels politik. Låten ligger i skivande stund kvar på artistens hemsida.

SKMA riktade skarp kritik mot MR-dagarna och vi fick stöd av bland annat DN:s ledarsida. Nabila Abdul Fattah distanserade sig då från låttexten. Och arrangörerna, som menade att de inte känt till låten, förklarade att de därmed hade fortsatt förtroende för henne som konferencier. (Abdul Fattah meddelade senare att hon valde att hoppa av uppdraget, men angav andra skäl för detta.)

Okunskap kan ha spelat roll för MR-dagarnas val, men det är knappast hela förklaringen. Agerandet illustrerar även hur antisemitismen suddas ut från det antirasistiska blickfältet. I alla fall om den kommer till uttryck under antirasistisk eller ”Israelkritisk” täckmantel. Att så är fallet visas också av att arrangörerna – däribland Svenska kyrkan, Diakonia och Föreningen Ordfront – inte ser några problem med att samarrangera MR-dagarna med studieförbundet Ibn Rushd, som vid flera tillfällen bjudit in föreläsare som sprider hat mot judar.

Trots upprepad kritik från bland annat SKMA ser vi också hur rapparen Dani M, som sedan länge både via låtar och inlägg i den politiska debatten spridit antisemitiska konspirationsteorier, fortsätter att anlitas som dragplåster på antirasistiska evenemang. Det skedde till exempel på musikfestivalen ”Klassfesten” på Slakthuset i Stockholm den 29 augusti.

Dani M är också en av gästerna i TV4:s underhållningsserie ”Lyckliga gatan”. Även detta val mötte kritik från bland annat SKMA och sajten ”Inte rasist, men”. TV4 har hittills avvisat alla invändningar, bland annat med påståenden om att Dani M i programmet inte ger uttryck för sina ”privata åsikter”. Den antisemitiske rapparens medverkan sägs också vara förenlig med den ”Nollrasism” TV4 menar sig företräda.

Resonemanget är både obegripligt och icke trovärdigt. Dani M:s ”privata åsikter” kan självfallet inte separeras från hans artistskap. Han antisemitiska propaganda är därtill inte okänd, den har uppmärksammats vid en rad tillfällen i olika medier. Genom att bjuda in Dani M att medverka i ”Lyckliga gatan” bidrar TV4, oavsett vilket budskap artisten framför i programmet, till att normalisera de åsikter och värderingar han representerar.

”Nollrasism” verkar i detta fall vara ett tomt ord utan reell betydelse.

Willy Silberstein

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism